Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 44 A. 1 nov. 1933 - Nils Persson: Införandet av ett sjunde skolår en fosterländsk uppgift. Kan genomföras utan större uppoffring från det allmännas sida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARTIDNING
Införandet av ett sjunde skolår
en fosterländsk uppgift
Kan genomföras
utan större uppoffring från det allmännas sida
Av folkskolinspektören NILS PERSSON
För vår folkskola ’ha de senaste två
årtiondena varit en nydaningens tid.
Ingen skola liar lämnats oberörd av det
genomgripande arbete, som pågått, för
att i folkskolväsendets yttre anordning
och inre arbete omsätta de reformer,
vilka förberetts på lagstiftningens väg.
Våra dagars folkskola förfogar över
rikare resurser än gångna tiders att på
ett framgångsrikt sätt fylla sin
samhälls-viktiga uppgift. Det kan knappast vara
ägnat att förvåna, om många i vårt
land bibragts den föreställningen, att
den svenska folkskolan står i allra
främsta ledet i jämförelse med andra
länders. Säkerligen är en sådan
uppfattning i vissa hänseenden berättigad.
Man måste dock varna för förhastade
allmänna slutsatser. Vern har den
fullständiga överblicken över alla de
förhållanden, som i detta sammanhang
måste tagas i betraktande 1 Och vem
förfogar över ett auktoriserat mått, en
världslikare, som skulle kunna läggas till
grund för ett objektivt bedömande?
Det kan ej förbises, att i de flesta
länder har efter världskriget pågått ett
forcerat reformarbete på
folkundervisningens område, trots alla svårigheter
av ekonomisk och politisk art.
I ett hänseende har detta reform-
arbete obetingat varit mera vittgående
än hos oss. Medan i vårt land
folkskolplikten i allmänhet bibehållits vid sex
år, har den t. ex. i Österrike och
Tyskland utsträckts till ej mindre än åtta
år, och i det senare landet ifrågasattes
en ytterligare utvidgning. I Danmark
har spörsmålet om ett åttonde
folkskolår blivit rest. De kulturländer, som
numera åtnöjas med en allenast sexårig
skolplikt, äro lätt räknade. Om vårt
land alltjämt vill hävda sin ställning
som kulturnation, är det en tvingande
nödvändighet, att den svenska
folkskolan beredes ökad tid för att kunna möta
de krav, nya tidsförhållanden ställa på
folkundervisningen. ’Sedan övergången
från halvtids- till heltidsläsande
skolformer i stort sett genomförts, är detta
organisationsproblem det oj ämf örligt
viktigaste, som för folkskolans
vidkommande väntar på sin lösning. Man
vågar hoppas, att det initiativ, S. A. F.
tagit genom att låta de olika
kretsföreningarna taga ståndpunkt till frågan
om ett obligatoriskt sjunde skolår, skäll
i sin mån bidraga till att öka frågans
aktualitet och påskynda dess lösning.
I den förda diskussionen har
framhållits, hurusom allt flera skoldistrikt
frivilligt infört en obligatorisk sjunde
årsklass i folkskolan. Det torde dock ej
hava särskilt uppmärksammats, att
folkskolan med sju årsklasser är allmänt
genomförd i de skånska skoldistrikten,
och att en väl grundad erfarenhet av
denna anordning där föreligger även
från landsbygdens: vanliga skolformer.
För att belysa, i vilken omfattning den
längre skolplikten genomförts, kan
såsom exempel anföras, att i ett
inspektionsområde (’Sydskånes östra) med
109 skoldistrikt hava 100 distrikt, av
yilka 99 på landsbygden, sin folkskola
anordnad med sju obligatoriska
årsklasser.
Den sjuåriga skolgången i folkskolan
har i Skåne gamla traditioner.
Folk-skolstadgans föreskrift, att barnets
skolålder räknas från och med det
kalenderår, under vilket barnet fyller sju
år, till och med det, under vilket det
fyller fjorton år, har icke beaktats som
en död bokstav, som endast i
undantagsfall ägde praktisk tillämpning. Någon
åtskillnad mellan skolålder och
skolplikt har ej -uppdragits. Sjuårig
skolgång var regel, även när lärokursen i
anslutning till äldre normalplaner
endast var sexårig. Man betraktade ej
folkskolan som en examensskola, för
vilken enhetliga kunskapsfordringar för
avgångsexamen fastställts på samma
sätt som för läroverken. Barnet hade att
bevista folkskolan intill den
lagstadgade skolålderns slut och därunder
förvärva den mognad, de kunskaper och
färdigheter, skolan under denna tid
förmådde bibringa. Det kuride visserligen
förekomma, att ett eller annat barn
beviljades avgång från skolan redan fore
fjortonårsåldern, om ekonomiska eller
andra förhållanden så påkallade. Men
detta ansågs i vanliga fall icke vara
förenligt med föräldraansvaret och
omtanken om barnets bästa. Så länge
reglementen och läroplaner räknade med
sex årsklasser, blev det sjunde skolåret
i främsta rummet ett repetitionsår,
varunder i skolor, motsvarande de
nuvarande B-formerna, den lärokurs, som i
vissa ämnen tidigare genomgåtts i
femte klassen, ånyo behandlades. I de
viktiga ämnena modersmålet och räkning
inhämtades emellertid utvidgade
kurser. Ej minst i räkning medhunno
begåvade lärjungar en ansenlig överkurs.
Även med denna anordning var det
sjunde skolåret av stort värde och
rönte mycken uppskattning. Ofta ha såväl
lärare som föräldrar förklarat sig anse
detta skolår som den ur
undervisningens synpunkt viktigaste delen av
skoltiden. Många forna lärjungar, som, i
likhet med den som skriver dessa rader,
genomgått en så anordnad folkskola, ha
uttryckt samma mening. Under det
sjunde iskolåret voro barnen mera
utvecklade. Deras ambition var starkare,
deras intresse för skolarbetet och deras
förmåga att tillgodogöra sig
undervisningen större än på ett tidigare
stadium. De ägde också förutsättningar att
i större utsträckning arbeta
självständigt. I de skolformer, vari flera
årsklasser samtidigt handleddes av en lärare,
kunde lärjungarna i avgångsklassen på
olika sätt niedverka vid kontrollerandet
av de skriftliga arbeten, som i de lägre
klasserna utfördes1 såsom, tysta övningar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
