Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 45. 8 nov. 1933 - Helge Haage: Giv barnasjälen luft och ljus. Barnens psykiska välbefinnande minst lika viktigt som undervisningsresultatet - Gideon Danell: Dialektformerna berättigade i sin rätta miljö. Katederns språk och fasoner en stel uniform
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varon och i arbetet. Det blir en
naturlig sak att följa givna direktiv och
ingen tveksamhet, om man ska foga sig
eller inte. Det blir med andra ord ingen
spekulation i konfliktsämnen och
därmed inga så stora risker för konflikter.
Har denna ledning också blicken öppen
för vad barnasinnet för övrigt fordrar
av lugn och optimistisk inställning till
arbetet, av vila,’ omväxling och
förströelse samt av goda själshygieniska vanor,
ligger det väl till.
Av det sagda torde framgå, att det
här föreligger uppgifter för skolan av
den största betydelse och räckvidd. Jag
har endast antydningsvis kunnat ingå
på de olika problem, som står i sam-
band härmed. Det har heller inte varit
min mening att ge någon uttömmande
framställning. Vad jag velat, har
endast varit att väcka intresse för detta
viktiga spörsmål och ge några uppslag
för vidare iakttagelser och studier. Jag
har också velat framhålla, vilket intimt
samband det råder mellan själens olika
funktioner och hur viktigt det är att
uppfostraren i sin verksamhet inte
ensidigt ser uppfostringsuppgiften som ett
gynnande av kunskaper och färdigheter
på bekostnad av andra själsliga
funktioner. Det kommer alltid att på ett
eller annat sätt hämna sig. Även vårt
uppfostringsideal bör vara en
harmonisk utveckling av själ och kropp.
SVENSK LÄRARTIDNING
Dialektformerna berättigade i sin rätta miljö
Katederns språk och fasoner
en stel uniform
Av rektor GIDEON DANELL
I en av de många lärorika
uppsatserna rörande modersmålsmetodik i den
Norstedtska handboksserien
»Arbetssättet i folkskolan» - rektor Wendela
Vester-Wahlströms »Om läsundervisningen
på folkskolestadiet» - uppställes som
mål för denna läsundervisning: inte en
vacker läsning, utan en intelligent
läsning. Uttrycket förefaller kanske något
tillspetsat, men det slår nog "huvudet på
spiken. Vi måste lära våra små
lärjungar att läsa så, att de begripa vad de
läsa. När de läsa högt, bör det framför
allt höras, att de begripa vad de läsa,
och ännu viktigare är det, att de kunna
genom en säker och snabb tyst läsning
tillägna sig innehållet i vad som är
tryckt eller skrivet. De måste lära sig
att få översikt över vad de ha framför
sig i boken och inse, att inte alla ord äro
lika viktiga, inte ens alla satserna, inte
ens alla styckena.
Håller man fast vid detta som
huvudmålet för folkskolans läsundervisning,
har det sina konsekvenser för
dialekternas behandling inom denna gren av
modersmålsundervisningen. Inte så att
förstå, att dialektalt uttal utan vidare
måste vara ett fult uttal. En sådan
uppfattning råder nog på många håll bland
vårt folk men torde icke ha fullgoda
skäl för sig. Det finns ännu - i
avlägsna orter framför allt - dialekter,
som klinga kraftigt och äktsvenskt och
minst av allt äro värda att föraktas av
estetiska skäl. Men onekligen är det så,
att oftast dialektalt uftal är förbundet
med den brist på omvårdnad om vårt
sp råt’, som det är för skolans lärare en
plikt att a/beta emot, inte endast av
estetiska grunder. Det finns väl
knappast något område av undervisningen,
som ställer så stora krav på lärarens
både takt och målmedvetenhet som just
denna försiktiga men aldrig bortglömda
höjning av de små lärjungarnas
individuella språk.
Det talspråk, som barnen medföra till
skolan, är ju i de flesta fall och i stor
utsträckning sådant, att skolan ej kan
godtaga det som ett fullgott svenskt
språk. Undervisningsplanen ställer
främst av de olika övningarna inom
modersmålet - som ju väsentligen är ett
övningsämne, åtminstone inom
folkskolan - talövningarna. Och så blir lära-
ren oupphörligt, oupphörligt frestad att
säga till de små »talarna»: nej, så får
man inte säja! Med all rätt framhålla
undervisningsplanens anvisningar, att
rättandet av det individuella talspråket
»bör särskilt under de första terminerna
ske med varsamhet, enär annars lätt
framkallas en för hela skoltiden
bestående olust och motvilja att tala vid
undervisningen». Frågan är blott, om inte
denna olust och motvilja mot att tala
just genom skolans för stora och för
tidiga krav på talspråket stannar kvar
inte bara för skoltiden utan för hela
livet. Förmågan att »tala godt for sig»,
som en gång uppsattes som ett av
målen för den danska folkhögskolan, är
ju alltjämt en rätt sällsynt konst bland
oss svenskar.
Var det inte så, att en äldre
lärar-generation - i alla slags skolor f. ö.
- hade allt för lätt att ögonblickligen
slå ned på sådant, som ansågs som
dialekt och därför enligt en väl trång
språkriktighetsbetraktelse utan vidare
var »fel» - något, som borde utan prut
utrotas? Man ville inte gärna erkänna,
vad man i -vår tidsålder, de obotligt
utdöende dialekternas tid, utan tvekan
erkänner: att dialektformer också de
kunna ha sitt berättigande, nämligen i
sin rätta miljö, och att de f. ö. för varje
svensk, som har ett något vidare
intresse för sitt språk, erbjuda ett alldeles
speciellt intresse, att de ingalunda böra
betraktas - som väl ännu en och annan
stadsbo föreställer sig - som
bondfolkets misslyckade försök att tala
riksspråk, utan i stället äro vittnesbörd om
vårt språks rika utgestaltning sedan
långt tillbaka i tiden. Vi ha ju i det
hela fått en ny uppskattning av
hembygdsarvet som kulturgrund i vårt land,
och en ny inställning till dialekterna
kan nog också numera iakttagas hos
lärarkåren, sedan inte så få bland vårt
lands lärare blivit nitiska deltagare i
det pågående arbetet för att i sista stund
rädda dessa rester av äkta svenskt
språk. Det är onödigt att framhålla, att
just ett sådant hembygrdsstudium
mången gång kan ge bättre möjligheter att
förstå både lärjungarna och bygdens
folk i det hela. Och till slut komma vi
ju verkligheten, den rika verkligheten
närmare, när vi erkänna också
bygdespråken som fullt tillhörande vårt
modersmål och försöka, som Thorild sade,
döma allt efter sin grad och sin art.
1091
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
