Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 48. 29 nov. 1933 - Sven Jerring och Thure Åkerlund: Vi bildar en skolidrottsförening!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi bildar en skolidrottsförening!
Skolidrotten vill göra flickor och
pojkar till goda människor
Dialog mellan SVEN JERRING och THURE ÅKERLUND[1]
Jerring: Goddag, flickor och pojkar.
I dag ska det, som ni vet, bli tal om
skolidrott, och det kommer att tillgå så,
att jag å era vägnar pumpar överlärare
Thure Åkerlund, som har väl reda på
den sak det är fråga om. Han är
nämligen sekreterare i Skolidrottsförbundet.
Att börja med ska jag emellertid tala
om, vad jag själv vet om skolidrott.
Jag vet, att den har mycket gamla anor
här i landet, om än inte så gamla som
t. ex. i England – jag tänker förstås
då på idrott, bedriven under de
ordnade former, som en förening svarar för.
Annars har förstås pojkar roat sig med
olika sorters idrotter eller idrottsartade
lekar i – jag kan inte säga hur många
hundra år före 1882. 1882 är ett
viktigt år. Då bildades nämligen den
första Skolidrottsföreningen, Gevle
Gymnasii I. F., – sträck på er,
gevlepojkar! – en av Sveriges allra första
idrottsföreningar över huvud taget.
Men idrottssammanslutningarna blev
hastigt många, tydligen även inom
skolorna, för redan 1883 stiftades
»Sällskapet för befrämjande av skolungdomens
fria lekar» – av allt att döma något
slags skolidrottens riksförbund. Det
måtte dock ha avsomnat så småningom.
När jag var pojke för en 20-25 år
sedan, hörde jag i varje fall inte talas om
det, men nog hade vi en
idrottsförening, en mycket fin idrottsförening, i
vars dräkt t. o. m. en blivande
pristagare vid engelska mästerskapen gjorde
sina första kliv över ribban – han var
höjdhoppare. Vi andra blev ju aldrig
några pristagare, vare sig vid engelska
eller svenska eller ens
distriktsmästerskap, men vi utövade idrott så gott vi
kunde och lärde oss sätta värde på
idrotten – fast någon annan överkucku
för vår förening än vår rektor kände vi
inte till. Svenska skolungdomens
gymnastik- och idrottsförbund fanns väl
inte då, hr Åkerlund?
Åkerlund: Får jag kanske börja med
en motfråga? När slutade Ni skolan?
J.: Det var 1915.
Å.: 1915! Och hann inte tänka på
mycket annat än läsning sista året,
förstår jag. Då är det förlåtligt, att Ni
inte märkte, att idrotten började smyga
sig in på allvar i skolans timplan redan
1914. Det framgår t. ex. av att
skolbetyget »gymnastik med vapenövning»
ändrades till »gymnastik med lek och
idrott», och 1915 bildades förbundet
med det långa namnet, som vi brukar
förkorta till Skolidrottsförbundet. En
av stiftarna var ungdomens och
skolidrottens varmhjärtade vän, f. d.
rektorn vid Norra Real i Stockholm, Carl
Svedelius. Det är till mycket stor del
hans förtjänst att Skolidrotten är så väl
sedd hos idrottens och skolans högsta
myndigheter: Riksidrottsförbundet och
skolöverstyrelsen.
J.: Men alla skolpojkar och dito
flickor är väl inte anslutna till föreningar,
som sorterar under skolidrottsförbundet?
Å.: Nej, nu som förr får många sin
idrottsliga fostran i andra klubbar. På
skolhåll har man dock inte alltid varit
så glad åt att skolpojkarna tillhört de
äldres föreningar, dels emedan det
bland dem lätt kan gå till överdrift
med den tid man offrar åt idrotten och
dels emedan det inte alltid varit så
noga med grenarnas lämplighet. Jag
minns själv när jag kom till Stockholm
för något över 20 år sedan, hur en 14
års pojke i förtroende kom och talade
om för mig, att han på söndag skulle
deltaga i ett 400-meterslopp, arrangerat
av en av Stockholms största
idrottsföreningar. Jag träffade honom sedan inte
förrän tisdagen därpå – så »tagen»
hade han blivit!
J.: Ja, jag fattar fullkomligt, att Ni
helst ser, att skolungdom utövar idrott
i skolornas föreningar. Men jag känner
också ungdom så pass väl, att jag vet,
att den väljer den förening, som passar
den bäst, där den trivs bäst, där den
hjälps på väg bäst o. s. v. Och jag vet
också, att modern ungdom är praktisk
och omdömesgill. Kom alltså med
siffror! Är Skolidrottsförbundets siffror
vackra, så har jag alldeles klart för mig,
att skolungdomen anser sig ha fördel av
att tillhöra sina egna idrottsföreningar
– i annat fall skulle siffrorna vara
klena. I vår tid gör man mycket lite,
som man inte på goda grunder kan
vänta sig rejält utbyte av.
Å.: Siffror! Mycket gärna – de är
ingenting att skämmas för, tvärtom.
Hör här! För 2 år sedan fanns anslutna
omkring 300 föreningar, vilkas 20000
medlemmar avlade omkring 9000
märkesprov. Under läsåret 1932–1933 har
siffrorna ökat till 540 föreningar med
38000 medlemmar och 18500
märkesprov. Ett par tusen prov mer än vad
tyskarna har lyckats med i sitt
motsvarande märke. Härtill kommer Göteborg,
Malmö och Hälsingborg, som gått sina
egna vägar, med tusentals märkesprov,
men vi hoppas, ätt även de städerna
snart ansluter sig till vårt förbund.
Under de gångna 16 åren har avlagts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
