Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 48. 29 nov. 1933 - Sven Jerring och Thure Åkerlund: Vi bildar en skolidrottsförening!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillsammans 80 000 märkesprov, vardera
omfattande 5 idrottsgrenar, alltså
400 000 bokförda idrottsresultat.
(J. är tyst.)
Å.: Nåå, fattade Ni inte siffrorna?
J.: Jodå, det var just därför jag var
stum ett ögonblick. Jag var groggy,
som det heter på ett idrottsligt
fackspråk, och jag kan bara gratulera till
såna siffror. Men – jag vet inte om Ni
händelsevis lagt märke till det, när jag
pratat med de unga på
eftermiddagarna – jag är faktiskt inte bara
idrottsentusiast, utan jag är en smula idealist
också, så där i allmänhet idealist. Det
låter fånigt att säga det, men jag är
sån: jag tror folk om gott. Jag tror, att
alla människor har alla möjliga goda
förutsättningar, och jag vill se, att
någonting byggs upp på dessa goda
förutsättningar. Det är nog inte många, som
kan kugga mig på rekordtabeller och
dylikt, men jag nöjer mig ändå inte
med centimeters- och
tiondelssekundersresultat. Vad har skolföreningarna att
ge sina medlemmar, som inte vilken som
helst förening kan ge dem?
Å.: Jag tror det är en hel del. Tänk
bara på att ett gott kamratskap bildas
lättare i samband med idrottsutövandet
än under något annat av skolans
ämnen, och det goda kamratskapet är väl
ett av de största värdena i livet, en
direkt praktisk fördel. Lärare och elever
lär känna varandra på ett annat sätt
än i klassrummet. Vidare:
skolidrottsföreningarna skänker ett ypperligt
tillfälle att skapa sammanträdeskultur.
Åtskilliga elever kan härigenom få övning
i att skriva protokoll och föra kassabok,
och det är någonting som man kan ha
nytta av även i andra livets skiften.
J.: Ja, jag medger det. Och vad nu
det rent idrottsliga beträffar, så är väl
majoriteten av lärarkåren numera
idrottsintresserad – rent av sakkunnig
i många fall.
Å.: Jag behöver bara nämna sådana
namn som Edvin "Wide, »Spänst»-Svensson,
cyklisten Gösta Karlsson,
mångkamparna Leif Dahlgren och Pontus
Lindberg, kulstötaren Valle Rahmqvist,
hopparen Nils Carlius, sprintern Östen
Sandström, tennisspelaren Folke Norlén m.
fl. – de är skolmän allihop. Man kan
vara säker på att sådana lärare förstår
sig på pojkarna, vare sig det gäller
idrott eller skolans övriga ämnen.
J.: Naturligtvis – och naturligtvis
finns det massor av andra idrottsaktiva
lärare, som i likhet med sina ryktbara
kolleger hjälper idrottspojkarna och
idrottsflickorna på traven, naturligtvis
finns det ännu flera som, fastän själva
passiva, stöder under med varmt
intresse. Och att skolidrottsföreningarna
är berättigade, är jag vid det här laget
fullständigt övertygad om och strax ska
jag fråga om regler för märkena, Ni
talade om, och om vad man ska tänka
på ifall man vill bilda en förening och
annat sådant. Dessförinnan vill jag
bara veta, om Ni som arbetar för
Skolidrotten har några särskilt ettriga
besvärligheter att tas med ?
Å.: Som jag förut berört, kan det lätt
bli kollision mellan läxpåläsning och
tiden för idrottsträning och tävling,
särskilt om ungdomarna är inskrivna
i de äldres idrottsföreningar med deras
s, k. rationella träningsmetoder. Deras
junior- eller skolavdelnmgar består till
största delen av ungdom, som slutat
skolan, och idrottsledarna tar då inte
alltid hänsyn till att skolungdomen har
läxor att sköta. Det är kanske mest för
dessa ungdomars skull, som vi
skolidrottsledare ibland blir utsatta för
övriga kollegers klander över ungdomens
idrott.
Jag vill därför passa på tillfället och
uppmana alla lyssnande idrottsflickor
och idrottspojkar. Sätt er ära i att vara
den främste i flit och uppförande
likaväl som i ert idrottsutövande. Därmed
gör ni idrotten och er själva en stor
tjänst. Samtidigt gör ni också edra
lärare, som intresserar sig för ungdomens
idrottsövningar den största glädjen.
Har idrottens motståndare kommit
underfund med att en pojke eller flicka
lagt ned för mycket arbete på idrotten
och på skolarbetets bekostnad, så var
säker om att en dylik
idrottsmotståndare använder detta som argument eller
skäl mot idrotten i sin helhet.
Ett problem som under de senaäte 10-20
åren livligt diskuterats är
gymnastikens och idrottens plats på skolans
timplan. Den fysiska fostrans målsmän
anser, att 3 timmar i veckan för
folkskolornas elever är för litet, i en del
klasser finns t. o. m. mindre än så.
Läroverk och realskolor har visserligen
någon timme mera i veckan och dessutom
sina s, k. friluftsdagar, men vi står dock
långt efter andra kulturländer i Europa,
t. ex. Storbritannien och Tyskland.
J.: Allting ordnar sig med tiden, låt
oss hoppas, att denna frågan gör så
med, på något sätt. Men nu vill jag inte
vänta längre på besked om
skolidrottsmärkena och om reglerna för en
skolidrottsförenings bildande. Kanske borde
jag kasta om de bägge frågorna; man
bör ju ändå först gå in i eller bilda en
förening och sen i dess hägn ta sitt
märke ... Nej, för resten, att det
viktigaste kommer som slutkläm skadar
inte och så vet jag av egen erfarenhet
hur roligt det är att erövra ett
idrottsmärke. Vi tar märket först!
Å.: Skolidrottsmärket finns i fyra
valörer : järn, brons, silver och guld. Varje
märkesgrupp omfattar två årsklasser
för såväl pojkar som flickor. Detta läsår
hör de som är födda 1922-23 till
järnmärkesklassen, de 1920-21 födda till
bronsklassen, de 1918-19 födda till
silverklassen och de 1916-17 till
guldklassen.
Vad fordringarna för märkesproven
beträffar, omfattar de följande
grupper: gymnastik, uthållighetsprov,
simning, löpning, hopp och kast.
Vad gymnastiken angår, så måste
gymnastikläraren eller lärarinnan
kunna intyga, att märkesaspiranterna
ådagalagt en tydlig strävan att ha
tillgodogjort sig skolans obligatoriska
gymnastikundervisning. Det duger inte med
några pojkar eller flickor, som av läkare
är befriade från gymnastik. Denna
bestämmelse gäller alla klasser. Skulle
nu en pojke eller flicka inte kunna göra
alla prov inom sin märkesklass, har han
eller hon rättighet att avlägga proven
för en lägre märkesklass. Däremot går
det inte för sig att få erövra ett märke
av högre valör än den märkesklass man
tillhör. Man får i stället stilla sin
ärelystnad med att göra desto
förnämligare resultat, när man en gång kommer
upp i den nya märkesklassen. Skulle
man lyckas erövra sitt märke första året
man tillhör märkesklassen, ska man
sätta ännu större ära i att fullgöra
proven även följande år men med stiligare
resultat, för att efter ytterligare ett år
vara i nog god form att erövra märket
i den nya klassen. Var och en har
således ett övergångsår, eller låt oss hellre
kalla det ett träningsår till nytt märke.
Den där anordningen vet jag, att inte
alla pojkar och flickor tycker om, men
något undantag gives inte, för
fordringarna är avfattade med tanke på ett
långsamt uppbyggande av kroppens
färdigheter. Den som har krafter och
energi i överflöd kan gå in för att erövra
de s. k. specialmärkena, som t. ex.
skidförbundet och simförbundet har
instiftat.
Fordringarna för skolidrottsmärket
är, som Ni förstår, så avfattade, att ett
godkänt prov ska avläggas inom
vardera av de fem uppräknade
idrottsgrupperna, varigenom man räknar med
att få en allsidig utbildning av
kroppen, särskilt som gymnastiken dessutom
måste vara med och lägga grunden.
Vi får dock komma ihåg, att
skolidrottens mål ej är att framskapa några
idrottestjärnor utan att göra idrott och
friluftsliv till någonting som man har
glädje av och som blir ett behov även
sedan man slutat sin skolgång.
J.: Det var mycket det där, det är
svårt att komma ihåg allt...
Å.: Ja, men de, som saknar
idrottsförening i sin skola och alltså inte kan
friska upp minnet hos en
föreningssekreterare, de kan skriva till
Skolidrottsförbundet, adress Strömsborg,
Stockholm. Därifrån får man alla
upplysningar man önskar, både angående
föreningsbildande och märkesprov.
J.: Föreningsbildande, ja! Nu
snuddade vi vid huvudpunkten i det här
samtalet, vi snubblade ju faktiskt på
själva rubriken. Hur är det med
stadgarna att börja med?
Å.: En skolidrottsförening har
naturligtvis rättighet att avfatta sina egna
stadgar, men de ska först godkännas
av Skolidrottsförbundets styrelse och
Riksidrottsförbundet. För den
processen behöver man inte vara rädd:
föreningarnas anslutning till den stora
riksorganisationen är inte förenat med
andra kostnader än en avgift till
förbundet av 10 öre per medlem.
J.: Det är ju rimligt. Men alla
grejorna, som är nödvändiga då? Det är
väl en hel mängd och kostar dryga
slantar?
Å.: Inte så många, som Ni tror, och
inte så dyra heller, när man är en hel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
