Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 52. 27 dec. 1933 - Historiska vykort. En intressant artikelserie för Svensk Lärartidning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARTIDNING
sels mynning, fördelade i de tre
grupperna ost got er, västgoter och gepider.
Även langobarderna sade sig ha kommit
från Skandinavien. Jordanes har
samma uppgift som Tacitus. I Herkunft
der Arier, s. 142, lämnar Penka en lista
på andra sådana folk med samma
tradition, såsom heruler, angler, sachsare,
f ränker, f burgunder, vandaler m. fi.
Av dessa flyttade ju en del av
heru-lerna efter folkvandringarna åter hem,
sedan deras italienska välde under
Odo-vakar fallit vid 400-talets slut. En flock
av dem gick då genom Danmark och
Skåne och satte sig i Mörrumsdalen och
dess omgivning i Bleking och
Sydsmåland.
Kristendomen i Västerlandet.
Erinras må att samtidigt med
folkvandringarna ’bör j ade kristendomen
breda sig mot nordväst i Europa.
Ome-medelbart förut hade den första
kapitalistiska böljan i Europa e. K.
sjunkit samman i ett sakta bortdöende -
och icke i det hastiga fall, som de två
senare böljorna av samma art störtade
samman 1555 och 1929. Om denna första
böljas bortgång säger en författare:
»Dess sista avskedshälsning var
guldmyntfotens upphävande. Tills nu
hade man haft mynt av guld, hädanefter
blev guldmynten smycken.» Det ser ut
som om de kortvariga kapitalistiska
böljorna hade,den egenheten att de vid
sin bortgång icke blott lämnade efter
sig ett ekonomiskt ruinerat materiellt
samhälle utan även en ruinerad religion
och ödelagd moral.
Den första folkstormen kom på
300-talets slut, dels i form av invasionen av
västgöterna från nedre Donau 345-
400 och dels svevernas, burgundernas,
alanernas och vandalernas storm över
den frusna Rhenfloden 405, då de
trängde in i Gallien.
Den andra stormen yttrar sig i att
Teodorik med sina ostgoter tränger in
i Italien 493 och lägger under sig
Odo-vakars rike och med att Klodvig med
sina f ränker 486 vann segern över den
romerske hovmästaren Syagrras vid
Soissons och därpå grundade sitt rike
i Gallien, det beryktade Frankerriket.
Mellan dessa två stormar kom en
mindre som gick åt nordväst, i det att
anglerna från iSehlesvig tillsammans
med sachsarna f. o. m. 449 lade under
sig stora delar av Britannien.
På det kyrkliga området inträder
även nu stora revolutioner, alldeles som
då den kapitalistiska böljan bröt
samman vid medeltidens slut och som
förhållandena synes komma att gestalta
sig i våra dagar. Länge hade
Västerlandets kyrka varit en armé av
generaler och kaptener utan manskap. Från
och med att kristendomen förklarades
för statsreligion år 325 tillsattes i
Gallien biskopar ur de
storjordägarefamiljer, i vilkas händer styrelsen kommit
en mansålder tidigare och under vilkas
inflytande världsriket falnade och föll
samman under de närmaste nittio åren.
Om man undantager några grekiska
handlaregrupper i Marseilles och på ett
par andra orter fanns inga kristna
väster om Genuabukten i nuvarande
Frankrike, då kejsaren gjorde
kristendomen till statsreligion. Ej heller blev
några andra kristna där under den
första generationen än en och annan
föreståndare för någon retorskola, vilken
vid någon fest för kejsaren dunkelt
svamlade om att kejsaren leddes av den
Gud, som vi inte känner och som har
så många namn, som det finns språk,
så att man inte vet vilket namn han
själv vill kalla sig. Under sådana
förhållanden kunde det ju inte vara tal
om något kristet samhälle, och t. o. m.
efter tre generationer fanns
biskopar, av vilkas yttranden ingen kan ana
annat än att de var hedningar. T. o. m.
sedan det i militärstäderna verkligen
kommit till stånd en liten grupp
kristna och några bland dessa genom att
bilda munksammanslutningar opponerat
emot den konstgjorda officiella kyrkan,
brukade icke ens dessa
kyrkoreformatorer de kristna apostlarna eller fäderna
som auktoriteter utan de gamla
hedniska författarna. Kristendomen
gjordes av Konstantin endast till ett
reservankare för romarriket och kyrkans
ledning organiserades som en kopia och en
dubblering av romarrikets styrelse. Den
skenbara makt, som låg i kejsarens
händer, ty någon verklig hade han aldrig
haft, motsvarades nu av den romerske
biskopens stigande anspråk på att vara
en auktoritet i tvister om läran.
Provinsernas ståthållare eller hertigar, som
de kallades efter rikets s. k.
reformation genom Diocletian på 200-talets
slut, fick sedan en motsvarighet i de
kristna ärkebiskoparna. Grevarna i de
skilda förvaltningsområdena erhöll
genast en ny motsvarighet i biskoparna
och var vanligtvis köttsliga bröder till
dessa. En motsvarighet till grevens
ombud ute i byarna framkom så
småningom under de fyra första generationerna
eftersom biskopen mäktade eller gitte
använda sin vän och broder grevens
trupper till att hugga ned böndernas
heliga hagar, skotta igen deras källor
och på annat sätt ödelägga de gamla
gudstjänstplatserna och stadfästa sitt
välde, så att han där ute kunde hålla
en representant. Ty bönderna höll ännu
i århundraden envetet fast vid sin
gamla religion. Sedan deras gudabilder
störtats, gjorde de sig nya av degklumpar.
Kyrkan var sålunda en kopia av
ro-marstaten och sedan denna fallit dess
enda arvtagare och efterträdare. Men
den blev en torr kyrka där mot
varandra intrigerande hovbiskopar, ofta
avskyvärda politiska verktyg för
furstarnas älskarinnor och deras blodiga
kabaler.
Så var ställningen i bortåt fem
generationer, tills den sista folkstormen
kom och gjorde slut på västromerska
riket. Så blev den till sin huvudmängd,
om man nu kan tala om mängd vid
denna tid ännu i ett par generationer, tills
frankerna härads vis på ting antog
kristendomen på 490-talets slut, och även
genom denna officiella
massomvändelse inträdde ingen förändring i början.
Av det sagda må man icke tro att
alla i den sista germanstormen i Gallien
infallande barbarer var hedningar. Vi
har icke många underrättelser om den
tidigare kristna missionen ibland
germanerna. Kyrkan var vid den tiden för
mycket upptagen av sina strider örn
treenighetsläran och andra dogmer för
att bry sig om det arbete bland
hedningarna, som enskilda missionärer
utförde. Men mer än hundra år tidigare
hade Ulf ila verkat som goternas apostel
och rest sig ett evigt minnesmärke
genom sin gotiska bibelöversättning m. m.
Genom hans verksamhet hade
västgöterna vid nedre Donau blivit så gott som
halvomvända. Sådan var deras religiösa
inställning, då de på 470-talet både
norr och söder om Alperna ryckte in i
nuvarande Frankrike och Spanien.
Deras inträngande på det namnkristna
området påskyndade deras övergång till
kristendomen, vilkens framsteg deras
hövding Athanarik förgäves sökte hejda
med sina förföljelser. Den kristendom,
till vilken sådana germaner som goter
och burgunder övergick, var den
arianska religionen, i vilken de dock
införde rätt mycket av sin gamla tro. Sin
Nerthusdyrkan tog de med sig och
beredde därmed vägen för den sedermera
tilltagande Mariakulten, vilken började
taga fart f. o. m. 500-talet. Med deras
demokratiska inställning hade den
katolska riktningen föga att hoppas av
dem.
Den katolska kyrkans räddning blev
att frankerna och sachsarna, som var
med i den sista folkstormen, i motsats
till de ledande germanerna i den första
var hedningar då de kom. Vid den
tiden hade arianismen förlorat mycket
av sin gamla makt över själarna. Detta
underlättade romriktningens framgång
sedan den fått dessa välbeväpnacle och
segervana skaror dragna över till sig
genom de hovintriger, vilka ledde till
Klodvigs dop. Det fanns dock även en
annan anledning, den gamla
motsättningen mellan de olika germanska
stammarna, vilken sedan gammalt försvagat
dem och förhindrat att de kunde
utnyttja sina tidigare stora segrar. De
hade anfäktat dem under deras stora
strider under Arminius och fört dennes
nära släkting Segestes i kamp mot
honom på romarnas sida. Den hade
anfäktat goterna och för den hade då
markomannerkungen Marobod måst fly
från sitt rike och leva på romarnas
nådebröd i Italien. Samma anda hade nu
sänt Teodorik i spetsen för ostgoterna
med sanktion av Ost-Roms kejsare till
att trampa ned herulernas konung
Odo-vakar i Italien och etablera
ostgoterväl-det där. Samma anda förde nu
fran-kenfursten Klodvig, under titel av
romersk konsul, till att riva sönder
bur-gundernas och västgöternas riken.
Redan Klodvigs far Kilderik var en vän av
romarna och som sådan uppmuntrad
av dem, då nu i alla fall deras eget rike
gått under, att söka grunda en fraiikisk
stormakt genom att underkuva de
andra tyska folken. Det var denna faderns
plan som Klodvig fullföljde och det var
1286
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
