Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 52. 27 dec. 1933 - Historiska vykort. En intressant artikelserie för Svensk Lärartidning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARTIDNING
under det krig han i detta syfte förde
med allemannerna, som han 496 efter
påverkan av sin drottning bytte ut sina
fäders gud emot den nya
romarreligio-nen. Resultatet var världsomvälvande.
Han lät döpa sig av en katolsk biskop,
som var hans hustrus vän, och härad
efter härad ’bekände sig därpå till
segrarens nya tro. Den katolska kyrkan
hade vunnit ett ofantligt övertag.
Frankerna var den enda germanska stam,
som från början gick över från
kristendomens katolska gren. Redan 511 hölls
i Orleans den första synod, vid vilken
utom de frankiska (biskoparna även
ombud för de erövrade västgotiska
områdena var närvarande.
Storbritannien.
Under tiden nådde kristendomen även
Storbritannien. Här är ju inte platsen
att skriva någon missionshistoria.
Endast så mycket må nämnas att efter
enstaka tidigare försök på 430-talet det
slutligen lyckades Irlands apostel Patrik
att vinna fast fot där. Gallier till
börden hade skotska sjörövare omkring år
400 tagit honom med sig och sålt honom
till Irland, där han blev herde hos en
hövding. Han var då sexton år
gammal, stannade där i sex år och for
tjugotvåårig hem igen till sin släkt. År 432
återvände han till Irland som missionär,
väl utrustad genom sin kunskap i
språket, samlade med en trumma
folkskarorna omkring sig. Detta arbete höll
han på med till sin död 465 då han
efterlämnade en redan
färdigorganise-rad kyrka med många biskopar.
I nuvarande södra Skottland bodde
pictema, vilka invandrat från Norge
och bland dem bedrevs redan kraftig
missionsverksamhet sedan 412. I norra
’Skottland bodde caledonierna, vilka var
av keltiskt ursprung, alldeles som
invånarna på Hebriderna eller Söderöarna,
som våra fäder sade. Bland dem
verkade sedan 563 den irländske munken
Columba,, vilken på ön Hy grundade
det ryktbara klostret med samma namn
och från vilket en hela landet
omfattande missionsverksamhet bedrevs. Klostret
blev länge en gravplats för Skottlands
konungar sedan Columba döpt landets
furste Brid. Hy abboter blev sedan
utrustade med inspektionsmakt över hela
den britanniska kyrkan, både bland
skottar, picter och på Söderöarna.
I det egentliga England hade
romarna länge härskat. Men de övergav ön,
då deras legioner behövdes i Italien och
vid Donau. Britterna led mycket av
skottarnas och picternas anfall och
kallade därför 449 till sin hjälp de
hedniska angelsachsarna från Slesvig och
Holstein, vilka kom, tog herraväldet och
trängde britterna tillbaka mot väster.
Även här hade mission bedrivits, men
hatet emellan britanner och
angelsaeh-sare ’blev inom kort för starkt för att
kristendomen skulle kunna få någon
stor spridning.
Den eviga striden mellan livet och
organisationerna.
Nu är det särskilt att märka, att den
hittills i England bedrivna missionen
utgått från och färgats av det tidigaste
klosterlivet. Detta hade sitt egentliga
ursprung från Egypten, där det utgjort
en fortsättning av den redan tidigare
existerande eremitismen och av
essener-sekten hos judarna. Men munklivets
naturliga väg gick obönhörligt från den
enskilde eremitens i öknen avskilda
existens till ’bildandet av religiösa
samfund. För sin fromhet berömda
eremiter samlade grannar, dessa blev
lärjungar och efterhärmare och slutet blev
gruppbildning. Föreningar bildades för
bedrivande av fromhetsövningar och
från dessa utgick predikanter. Under
tiden uppkom nya eremiter, som icke
ville vara med om gruppbildningar.
Båda riktningarna fortplantade sig till
Afrika och Europa. Som urtyper för
dessa olika strömningar blev Antonius
den typiske eremiten och Jerome den
typiske klosterbrodern. Den senare
ledde 410 en munkförsamling i Betlehem,
när ryktet nådde honom att Rom fallit
för Alariks västgoterhär. Antonius levde
under donatisstriden och tog ivrigt del
i densamma. Munkinstitutionen tog
fart under hedendomens sista
förföljelse mot de kristna, vilken genast följdes
av de kristnas första förföljelse mot
hedendomen.
På sin väg till Eiiropa satte sig
munkdömet till en början på öarna i
Medelhavet. Vad de oöverskådliga
sandöknarna varit för den orientaliske
munken blev det lika oöverskådliga
havet för den västerländske. Där ute på
öarna utvecklades en mystisk
fromhets-typ under deras umgänge med Gud och
naturen, under den strålande
stjärnhimlen, vid betraktandet av s,olens
uppgång och nedgång, stormens raseri och
vågornas väldiga lek. Skillnaden
emellan öknens och havets son blev dock
ganska påtaglig; den senare utvecklade
sig snart till erövrare och missionär.
Från dessa medelhavsöar hade
kristendomen kommit direkt till Irland och
även där med en viss förkärlek satt sig
fast på småöarna. Härför talade väl
även praktiska skäl. Det var lättare att
vinna en liten ös ’befolkning än att
uppnå majoritet på de stolta härads-,
elan- och folktingen.
Den helige Patrik hade, ehuru
uppfostrad på fastlandet, under sin
sexåriga herdetid i Irland haft tid nog att
även han i ensamhet umgås med
naturen, och hans fromhet var av samma slag
som den på Medelhavets öar vildvuxna.
Det var han, som överförde denna
riktning till England.
Katolicismen börjar sin
missionsverksamhet.
I Europa hade emellertid även
munkdömet fattat fot på fastlandet. Även
där fanns avskilda platser, och klostren
förlades i början där antingen som
Fulda i djupa skogar eller som Monte
Cassino på höga bergstoppar. Inom
detta lade sedan Benedikt grunden till det
ortodoxa påviska munkdömet i
Västerlandet . Innan Benedikts reformerade
kloster på Monte Cassino kom i gång
hade den ovannämnda fritt spekulativa
rörelsen satt sig fast i Britannien och
gjorde där ett allt mera (bestämt
motstånd mot den ortodox-katolska
munk-världen efterhand som denna närmade
sig deras fristäder.
Den ortodoxa rörelsens
missionsverksamhet i England bars uppe av
furstehusen och särskilt av frankenhusets
förbindelse med Rom. De hedniska
furstarna köptes genom väldiga gåvor och
mutor, vilka var så rundligt tilltagna, att
de stundom ruinerade de biskopskassor,
ur vilka de åtminstone för tillfället
flöt. Något sådant hade inte
öreligio-nens munkar att bjuda, de kom endast
med sin oförgyllda fromhet och den var
inte konkurrentkraftig vid hoven. En
brygga slogs till Britannien för den
påviska riktningen då den frankiske
konungen gifte bort sin dotter Berta med
den angelsachsiske konungen Ethelbert
av Kent 596 och i hennes följe sände
abboten Augustin med 39 romerska
munkar till Britannien. Påven gav de
romerska biskoparna i uppdrag att köpa
så mycket sköna brittiska ynglingar de
kunde komma över på
slavmarknaderna och skicka dem till Rom för att där
uppfostras till missionärer. Det dröjde
inte längre än till 601, innan den vid
det engelska hovet fäste Augustin döpt
massor angelsachser, därav tio tusen
under julhelgen samma år han
landsteg. Augustin belönades med
ärkebi-skopspalliuHi för bedriften, tolv
biskops-domen inrättades genast och två
ärkebiskopssäten, i Canterbury och York.
Påven Gregor sände konungen av Kent
stora skänker. Det fanns den gången
sju självständiga riken i England och
av dessa anslöt sig det ena efter det
andra till kristendomen. På påvens
befallning förstördes inte hednatemplen
utan förvandlades till kristna kyrkor,
icke heller avskaffades offerhögtiderna
utan de endast kristnades, varjämte
många av kyrkan icke tillåtna bruk för
tillfället behängdes med en kristlig
slöja. År 627 började man slopa den
hedna gudstjänsten och endast sy d-sa
ch-sarna i ’Sussex gjorde motstånd till
omkring år 685. För några år inträffade
på 650-talet en hednisk reaktion,
motsvarande Erik Segersälls i Sverige, men
liksom den senare blev den icke av lång
varaktighet.
Med öarnas gamla fria kristendom
gjorde kyrkan snart rent hus i en kamp
på liv och död. Den provocerade fram
striden genom småkitsligheter, försökte
tvinga de gamla kristna till att ändra
sina ceremonier vid dop och
biskopsvigningar, antaga Roms kyrkliga
kalender och byta ut den gamla Paulus- eller
Johannestonsuren, enligt vilken hela
huvudet var rakat, emot den s. k.
Pet-rustonsuren med endast hjässan rakad
som det brukades i Rom. Den katolska
riktningen hade konungamakten och
dess här på sin sida, och på kyrkans
order lät konung Ethelfrid sina
knektar hugga ned l 200 munkar med
Pau-lustonsnr och förstöra deras kloster.
Endast munkarna på Hy bekanta kloster
på ön Hy utanför norra Irland,
sedermera ödelagt av vikingarna, höll sig: i
1387
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
