Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. C. J. L. Almqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfvervinna den kan han icke. Almqvist säger i
slutet af sin inledning härom:
Man bör kanske om scenerna, där Johannes framstår,
anmärka, att de synas i hög grad farliga för moralen. Ty
oaktat allt det grufliga han gör, är det nästan omöjligt för oss
att finna honom vara en ond varelse, knappt elak. En hvass
värjudd skulle då här vara satt på mänsklighetens
ömtåligaste nerv?
Så är det också. Då Almqvist låter de fyra
hufvudpersonerna gå under på grund af ärftliga
anlag, dem de icke äro i stånd att behärska, så har
han ställt under debatt samma teorier om
förbrytare som nu så ifrigt diskuteras af psykologer och
kriminalister. Och den sista satsen ger en antydan
om frågan i hela dess vidd: är viljans frihet blott
ett sken, ett bedrägeri? Äro vi blindt underkastade
vår naturs drifter? Almqvists svar härpå är ett
otvifvelaktigt ja, fastän han ej uttalar detta.
Amorina är en romantisk skildring, men det
är icke en romantik af den ljusa, drömmande art,
som våra svenska fosforisters, Atterboms framförallt,
och där är jämte romantiken bittert skärande
värklighetsdrag, som visa hän på en literatur af annat
slag. Det förskräckliga ville Almqvist ha fram,
men han säger i företalet, att det förskräckliga
ingen ursäkt har inom konsten, utan så vidt det
är grundat i mänsklighetens egen natur.
Så fantastiskt som Almqvist här i Amorina
framställt denna »mörkrets makt» har den fått
något ovärkligt och konstruerat och gör därför icke
ett fullt så hemskt intryck, som afsett. Men i sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
