Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. C. J. L. Almqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
kyinnor vansinniga af kärlek utan att själf beröras
däraf.
Hon har vuxit upp på teatern, i fullkomlig
okunnighet såväl i fråga om religion och vetande
som om andra förhållanden. Hon är ett naturbarn
i naiv omedvetenhet och oskuldsfullhet, på
»hinsidan godt och ondt», som termen lyder nu, ett
utomordentligt graciöst och vackert djur, om vi
från begreppet djur taga bort allt lågt och simpelt.
Det heter härom i det samtal, som Almqvist
låter två läkare föra om Tintomara:
Det djuriska, som står under oss i de flesta fall, står
dock öfver människan i ett. Det djuriska sättet att vara,
in-stinktlifvet, visar den harmoniskt intagande bilden af en hög
enighet med sig själf. Ni har väl hört talas om mystikernas
tanke om animal coeleste. Människans sträfvande skall
verkligen vara att till slut blifva natur igen, att blifva liksom ett djur.
Och senare i uppsatsen om Sättet att sluta
stycken, där Almqvist svarar på kritiker som riktats
mot denna berättelse, heter det vidare, »att
Tintomara med ett par obetydliga undantag uppfört sig
sedligt, rent och ädelt, fast hennes sedlighet icke
är reflexiv, icke är grundad på öfverläggning och
sats utan på finkänsla. Men detta», säger Almqvist,
»plägar man ju anse för en hög ståndpunkt, ett
tecken till att en människa är moraliskt frisk».
Skildringen af Tintomara är mera besynnerlig
än djupsinnig, men den är intressant därför att den
visar hän på Almqvists kvinnoideal. Det är i grund
och botten samma väsen Almqvist har skildrat
alltifrån Amorina. Henrika och hennes moder . och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
