Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. C. J. L. Almqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64
är ock det, som i enhetligt genomförd ton står
högst. Skalden har däruti enligt Furumos
förklaring velat skildra »en helgonkaraktärs
huma-nisering», huru »en människa, som af naturens
och olyckans värkan står högt, därefter går utföre,
går allt mera ned till människor, inskränkes,
hop-fattas, sammandrages till en individ af vanlig
begränsning». Grundtanken är originell och lofvande,
men utförandet infriar icke detta löfte. Intresset
splittras på flera håll, medan den psykologiska
skildringen af hufvudpersonen blott antydes och
aldrig får den bredd och det djup man haft rätt
att vänta.
Kraftigare värkar Ramido Marinesco, historien om
Don Juans son, som lik sin fader gång på gång
förälskar sig, men städse i den älskade finner en af
sin faders döttrar; den konst, med hvilken Almqvist
individualiserat dessa fyra, Estella, Ximena,
Orme-sinda och Juana, och varierat Ramidos
kärleksduetter med dem, prisades högt af Atterbom och
Runeberg. Den senare, trognare i sin beundran för
Almqvist än den förre, egnade som bekant åt detta
drama eller dessa scener en recension i form af ett
samtal på Jaktslottet, där det om styckets
hufvud-punkt, Don Juans botgöring, yttras: »att
framställa honom i ångerns ljus är möjligt och skönt,
och han framstår sålunda icke som en brutal
pestsmitta, utan som en människa hvilken återgår med
jubel till sitt väsens eviga, heliga lif».
Den tillfredsställelse, Runeberg fann uti att se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
