Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. C. J. L. Almqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63
utpynta sin stil med sådana godtköpsgrannlåter,
som i början förbluffa läsaren, men slutligen
förarga honom, men många uttryck, som samtiden
och den närmaste eftervärlden utdömde såsom blotta
anspråksfulla besynnerligheter, åtnjuta nu en sen
rättvisa, då man börjat högre värdera ett fantasirikt
språk — låt vara äfven egenheter — och
öfver-hufvud bedömer en skriftställare mindre
pedantiskt-grammatiskt än psykologiskt. Och kommer man
ifrån den banala frasretorik, som fyllde romaner
och tidningar och andra skrifter under 1800-talets
andra fjärdedel, då först skall man ej blott hålla
till godo med det egendomliga äfven i de
Alm-qvistska språkutsväfningarna utan äfven fullt
uppskatta den änkla naturlighet, den klarhet, liflighet
och värme, som utmärka hans bästa skapelser. Liksom
sin själsfrände Strindberg är han — då han ej låter
sin fantasi obäjdat regera och förleda sig till okynne
— helt änkelt en den svenska prosans klassiker.
Ingendera af dem har skattat åt det dagens
pre-tiösa mod, hvars artificiella exotiska blomprakt efter
första renande rägnskur hänger som urblekta trasor.
Alltifrån Amorina har Almqvist med förkärlek
användt dialogformen; »scener» är en undertitel
han gifvit flera af sina stycken och Signora Luna
kallade han drama »icke i mening att vara en
teaterpjäs eller att uppföras», utan på grund af dess
»inre dramatik», då »de handlande personernas
karaktärer dramatiskt röja sig». Detta stycke, enligt
Atterbom den Almqvistska poesiens »fagraste dotter»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
