Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Epigoner och opponenter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i88
små genrestycken och fosterländska dikter. Men
värklig lifskraft eger blott en ringa procent af detta;
af en sonettcykel, »Kungarne», ett porträttgalleri
af Sveriges regehter från och med Gustaf Wasa,
ihågkommes nu blott en enda, nämligen den öfver
Karl XI, på grund af mera utpräglad karaktäristik.
Äfven i dessa dikter från mognare år kan ibland
uppenbara sig en platthet, en brist på smak, som
är häpnadsväckande, och som oförfärat öfverskrider
gränsen mellan det patetiska och det löjliga. Så
heter det t. ex. i »Farväl»;
Brist sönder, lyra! Världen föga mister,
Hon föga om dig vet.
Att det ett hjärta är, som äfven brister,
Hvem rör väl det?
Denna osmak visar sig ock uti sonettkransen
»Emma», en studie efter de Bottiger så kära
italienska mästarne, men en studie, som efterapar deras
sämsta egenskaper, dessa concetti, hvilka vilja vara
poetiska finesser, men blott äro klena vitsar. Man
läse den fjärde sonetten, där han gör ordlekar på
bokstäfverna M—A, eller den elfte, där han funnit sin
Emma som en annans maka:
Du ler, du rörs ej af min sorg, och vinden
Du skickat bort att storma i det hafvet,
Som grundlöst svallar i mitt eget hjärta.
Förr bröt det ut i floder utför kinden,
Nu är det stelnat. Hoppet är begrafvet
Och djupt är det — men djupare min smärta.
I den dikt, som öppnar de Samlade Skrifterna
(Till min lyra), säger Bottiger, att han redan som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
