Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Epigoner och opponenter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
195
Jag stod på Niagaras öde strand
Förtärd af mina känslors vilda brand;
Min inre värld mig tycktes ändå vara
Ett ännu mera otämt Niagara.
Hvem minnes icke dessa dråpliga rader och det
lika dråpliga slutet:
Hur rysligt skön den stunden skulle vara,
Då Niagara uppslök Niagara!
Men hvem är väl i stånd att taga på allvar
den mellan denna början och detta slut liggande
skildringen af all världens ondska? Då Sätherberg
svarade därpå med ett förmanande ord, var också
Nybom strax beredd att i en ny Niagaradikt
förklara sig ha vunnit försoning och lofva:
Vi träffas aldrig mer vid Niagara!
Värklig världssmärta, värklig förtviflan kunde
ej bo hos en människa med det förnöjsamma sinne
och den naiva optimistiska religiositet, som var
Nyboms.
Älska, hoppas, tro och bedja,
Tro på fadern, sonen, anden,
Älska bröderna och Herren,
Helga åt det sanna, goda
Hvarje tanke, hvarje handling.
Så ljöd hans ortodoxa och uppriktiga credo
och till sitt vitæ genus hade -han valt att bli präst;
någon examen blef det väl aldrig af, men han lär
ha predikat med framgång och han har äfven
författat en följd »kristliga elegier.» Här tyckes det
varit Stagnelius han tagit till mönster. Men
dennes berusande mystik att ej tala om hans poetiska
kraft fanns alldeles icke hos Nybom, och så blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
