Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Epigoner och opponenter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
209
nya kättare, som kanske framförallt enades af
missnöjet med de äldre, och som i alla händelser icke
hade några bestämda slagord att taga till lösen.
Atterboms egen docent, C. J. Lénström1, sökte taga
ledningen, och om han icke lyckades däruti, var
det åtminstone ej på grund af bristande intresse eller
arbetsamhet. Han var en mycket flitig man och utgaf
flere handböcker i literaturhistoria och närgränsande
ämnen, hvilka ännu kunna vara nyttiga genom
sina bibliografiska hänvisningar, men han var
alldeles för obetydlig och alldeles för hållningslös för
att kunna fylla en ledares roll. Att följa med de
moderna strömningarne utan att därför bryta med
de äldre tyckes varit Lénströms afsikt, men denna
kunde gifvetvis ej i längden upprätthållas, om han
ock försökte att vara tillmötesgående åt alla håll.
Med år 1839 började han utgifningen af
halfvecko-tidningen Eos; redan efter fem kvartal måste den
upphöra och hade då hunnit komma i mycken
misskredit hos universitetets ledande män, hälst
däri förekommit angrepp äfven på åtskilliga
förhållanden vid lärdomssätet. Om Lénström för sitt
ovisa nit icke skördade mycken tack, så hade
likväl hans blad under sin korta lifstid gjort en icke
så alldeles obetydlig insats i den svenska
literatu-ren. Lénströms egna artiklar i Eos äro det minst
märkliga; af vida större intresse äro de dikter och
1 L. öfvergick snart till teologien och afled mer än
80-årig 1893 såsom kyrkoherde i Västmanland.
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
