Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Epigoner och opponenter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
211
är en till ytterlighet uppskrufvad känslosamhet eller
en misshandling af den mänskliga känslan, som
icke synes nöjd, förrän den vändt henne ut och in,
upp och ned och kramat den på alla sidor.»
Om Tegnérs efterapare har däremot Malmström
ej ett enda ondt ord, därutinnan olika Runeberg;
anmärkningsvärdt är ock att då Malmström
öfvergår från allmänna yttranden till föreliggande fakta,
hans omdömen om de enskilda yngre författarne
äro välvilliga nog, om man undantager Brann, hvars
materialistiska orgier han häftigt fördömer. Klar
estetisk blick ådagalägger han, då han framhäfver
de mest betydande. »Hvem känner icke samtidens
mäktigaste och mest bizarre poetiske genius, förf,
till Törnrosens bok, honom efter hvilken jag anar
att ett nytt tidehvarf i vår vitterhet skall uppkallas?
Hvem känner icke den förträfflige främling, som
på vårt språk framkallar odödliga skapelser, den
man, som efter hvad jag förstår är vår epoks mest
fulländade vittre konstnär, hvem känner icke, med
ett ord, Johan Ludvig Runeberg? Runeberg! sen
upp till honom herrar dilettanter och imitatörer,
eftersom i nödvändigt viljen hafva och äfven
be-höfven mönster... Gån till antiken och lären hvad
ett formfulländat vill säga, läsen Iliaden och
Alg-skyttarne, Odysséen och Hanna!» Till denna sats
återvänder Malmström gång på gång: skola några
förebilder uppställas, må vi söka dem i de antika
skalderna och i de moderna, som fostrats vid dessa,
såsom Runeberg och Goethe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
