Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Epigoner och opponenter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232
lefver i sång och saga, samt slutligen den ungdom, som utgör
dess hopp och som visste, att ingen var redobognare att göra
dem rättvisa än den ensamme skalden, hvilken en gång med
hänförelse left dess eget lif och ännu understundom höjde
sin stämma i denna ungdoms namn, när han ville tala ett
allvarets och sanningens ord till Sveriges folk.
Att Alalmström såsom historiker är ensidig och
orättvis, ligger i öppen dag, och man kan äfven
anmärka, att han aldrig närmare angett de grufliga
följderna af den urartade romantiken — han talar
en gång i allmänhet om pietism och doktrinarism.
Men det är något storartadt i hans lidelsefulla
patos, och genom detta vinner hans hela färd sin
förklaring. Att han tillika genom detta värkat en
ideell lyftning hos den ungdom, som samlades kring
honom, därom äro de nyss anförda orden ett
vittnesbörd bland flere.
Malmström stod främmande för sin samtid
där-utinnan, att han hade ringa intresse för de många
politiska och sociala frågor, som upprörde
densamma. De allmänt mänskliga frågorna af etisk
och estetisk innebörd sysselsatte hans tankar likaväl
som romantikernas, men med beklagande erkände
han att tiden var för allvarlig för poesiens fria
utveckling. Malmström och icke mindre Hagberg
sökte emellertid att med den svenska bildningen
införlifva de stora mästervärken från poesiens
blom-stringstider, därvid fortsättande romantikens
bemödanden, ehuru deras patos har en att jag så må
säga mera germansk, protestantisk karaktär, är på
samma gång sedligt och konstnärligt. »Vi bekänna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
