Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252
mogens lif; det bör då ha förefallit öfverraskande
att möta sådant med anspråk på att vara poesi.
Detta Runebergs djärfva grepp länder honom till
ära. Man kan ej nog beundra den åskådliga
kraften i skildringen af t. ex. lifvet i Petrus’ stuga, af
hela denna samling af inhysingar, tiggare, barn och
djur, som hålla till vid och på ugnen, medelpunkten
i det hela, och det kan bli ett spörsmål, huruvida
Runeberg öfver hufvud senare nått en sådan
realism i det yttre. Det är en poetisk sedemålning,
en etnografisk poesi, som är skäligen allenastående.
I inre hänseende hafva Älgskyttarne den
begränsning, som ligger i termen idyll gentemot
eposet, och såsom jag nyss anmärkte är dikten
idealiserad i jämförelse med Runebergs egen prosaiska
folklifsskildring; folket har tagits mer i
hälgdags-dräkt än i söckendagens arbetskläder.
Bredvid Älgskyttarne står emellertid den
samtidigt diktade Grafven i Perho. Inom en mer
begränsad ram har Runeberg där gifvit en berättelse med
mera stort anlagda karaktärer. Hufvudpersonen,
den gamle Hane, är en ny representant för den
finska folktypen, storslagen, men i sin härsklystnad
och hårdhet drifven till gränsen af det möjliga.
Om man i Älgskyttarne måste beundra den
underbart mogna konstnärligheten hos en skald, som
ännu ej nått de trettio åren, så yppar historien om
den gamle bonden och hans sex söner, som alla
föllo för fosterlandet, kanhända rikare möjligheter.
* *
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
