Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2Ö2
så hel och ärlig personlighet som Runeberg kunde
icke nöja sig med mindre än att fullständigt tänka
tanken till botten. Det tog tid, det tog åratal,
innan han för sig löst denna konflikt, och under
dessa år är det hans sinne veknar och hans
poetiska alstring (från 1833 ungefär) afmattas.1 Några
bekännelser har Runeberg aldrig skrifvit, och hans
friska manliga kynne afskydde allt, som hade blott
en skymt af psykisk patologi; ej ens i samtal med
sina närmaste synes han hafva velat antyda något,
som rörde dessa inre strider. Men det inträffade
en händelse, som tvingade honom att klargöra sin
ställning och att stiga fram och slå ett slag för
sin världsåskådning.
Den världsförnekande uppfattning, till hvilken
en abstrakt idealism kan föra, och som behärskat
en del af Runebergs ungdomsdiktning, trädde honom
nu till mötes utifrån. Pietisinen hade måhända
anhängare i ett par hans systrar, och den grep några
unga män vid universitetet, bland dem en, Lars
Stenbäck, som väckte de rikaste förhoppningar
såsom skald. I motsats till Runeberg en het och
lidelsefull natur följde han det väckelserop, som
1 Mot detta antagande skulle man kanske vilja peka på
att den väg, på hvilken Runeberg faun spörsmålets lösning,
är antydd redan i den afhandltng om ‘den antika tragediens
kör, med hvilken han 1833 speciminerade för en adjunktur
vid universitetet. Men att frågan fortfarande sysselsatte honom
ådagalägges bäst däraf, att han återkom till densamma och
ännu in på 1840-talet behandlade den,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
