Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. »Frihetens sångarätt»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
327
tonårig till Uppsala, där han lefde ett tämligen
tillbakadraget lif med sina studier och sin fiol,
denna senare hans tröst vid mer än ett tillfälle, då
lifvet slagit djupa sår. Förut har jag redan
omtalat, att han hörde till Hagbergs krets, och att
han 1831 debuterade med ett tegnériserande poem.
1833 blef han filosofie magister, men hade redan
året förut i Stockholm inskrifvit sig i
finansdepartementet.
Hans ämbetsmannabana blef emellertid mycket
kort, ty skriftställarens kall lockade honom. 1834
utgaf han (utom ett par mindre betydande
noveller) en liten tidning Arlekin, hvilken visserligen
afsomnade efter tretton nummer, men då gjort sin
redaktörs lycka, så till vida som han på grund af
detta lärospån blef anställd i Aftonbladets redaktion.
I denna tidning vann Orvar Odd, såsom
Sturzen-Becker kallade sig, sina sporrar som kåsör genom
sina 1837 började »Memoarer öfver den förflutna
veckan». Han utbildade ytterligare sin talang för
den lättare stilen på en resa till Paris.
Fransmännen äro ju af ålder mästarne i spiritualitet och
elegans, och bland de då lefvande Pariser-författarne
tog Sturzen-Becker, enligt egen uppgift till mönster
Jules Janin, en herre med ett oförbränneligt godt
humör, som i lång tid behärskade den literära
följetongen i Journal des Debats. Såsom kåsör gjorde
sig Orvar Odd känd äfven för sin radikalism och
sin satiriska skärpa, och jämte sina artiklar i
Aftonbladet publicerade han flera samlingar resebref
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
