Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Roman och novell. August Blanche
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
374
tärer icke utvecklas genom dem, så vida de inte
alldeles slå om, då t. ex. bofven Stark i Flickan
i Stadsgården slutligen blir en hederlig mänska, —
allt detta är saker som sammanhänga med själfva
arten, följetongsromanen. Man kan ju för öfrigt
inte undra på att Blanches romaner i vissa fall
blefvo litet schablonmässiga, då de författades på
så kort tid, improviserades kan man nästan säga.
Blanches stil är också ledig, men lider af samma
svaghet för konventionella fraser, som alla hans
kollegers. Hans såväl som deras allra grannaste
målningar väcka ohjälpligt oljetryck.
Blanche har i allmänhet såsom född talare en
viss svaghet för det retoriska, för frasen, och detta
förleder honom till tirader, de där slå öfver i det
löjliga. Så talar han i Banditen om en moder, som
gråter öfver sitt sofvande barn, och dessa tårar,
som droppa ned på barnets kinder, äro så bittra,
heter det, att de väcka barnet. Då han i samma
roman vill riktigt öfvertyga läsaren om, huru
bof-aktig en af personerna, en kvinna, är, liknar han
henne vid en hyena, och slutar kapitlet så: »Svart
var den omgifvande rägniga höstkvällen. Svartare
hyenans själ.»
Om Blanche nu trots alla sina banaliteter drar
sig bättre ur spelet än t. ex. Ridderstad, så beror
det därpå, att den senare tar alla sina personer och
sina äfventyr på fullt allvar och skildrar dem med
ett djupt patos, medan den förre väl kan då och då
flamma upp, men i grund och botten ej begär, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
