Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De viktigaste strömningarna i den nutida svenska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hafva alla stora författare och all lifskraftig literatur varit
realistiska, och då tror jag att de företeelser, som jag ofvan
omnämnt, icke äro annat än en realismens nydaningsprocess, en
sträfvan att utvidga dess område, med det införlifva nya
landvinningar inom andens och sinnenas värld, jag tror att det
åtminstone vore lyckligt om så vore.
Den realistiska skola, om vi nu skola kalla den skola,
hvars yttringar inom Sverige jag här ofvan antydt, har fått
uppbära många förebråelser för ensidighet, förkärlek för att
syssla med det fula i lifvet, pessimism och brist på positiva
ideal. Många af dessa förebråelser tror jag äro orättvisa,
särskildt den sista; andra hafva väl skäl för sig. Den moderna
realismen har utan tvifvel åtskilliga synder på sitt samvete,
men kanske en gång dess synder skola blifva den förlåtna för
det goda den likväl uträttat. Detta goda tror jag
hufvudsakligast är, att den verkat uppfostrande på så väl författare som
läsare, i det den höjt anspråken på iakttagelsens skärpa och
uttryckets träffsäkerhet, på skildringens sanning och figurernas
skiftande, individuella lif. Dess ensidighet botas väl icke däraf
att en annan skola träder i dess ställe, med sin ensidighet,
det är att bota ondt med ondt, men väl däraf att författarne
frigöra sig från skolan, för att använda dess lärdomar i en så
vidt möjligt själfständig, individuell verksamhet. Det är en
gammal sats att man får lof att lära sig krypa innan man kan
gå; har den moderna literaturen hitintills ofta krupit, såsom
man förebrår den, bör den nu kunna visa att den kan gå.
Dag för dag vidgas området för den mänskliga kunskapen,
öppnas nya fält för den vetenskapliga forskningen, för tänkarens
grubbel, för fantasiens upptäcktsresor, blottar den inre och den
yttre världen, tankens och sinnenas, verkligheten med ett ord
sagt, nya vidder för vårt öga. Naturligt är då att dikten, som
är verklighetens afspegling, söker sig nya banor, äfven den,
nya områden, nya ämnen och därför äfven nya uttrycksmedel.
Hvad man vill hoppas är att denna utveckling må gå mot allt
större frihet, personlig själfständighet och, hvarför icke,
verklighetstrohet, blott denna verklighet icke fattas smått och
inskränkt utan i hela sin stora, omfattande betydelse.
Man säger att dikten har varit på väg att nedsjunka till
en död verklighetsfotografiering, och man kräfver åter plats
för fantasien inom densamma. Det är godt, ty utan fantasi
ingen verklig författare, men heller ingen verklig författarfantasi,
som icke har lifvets eget innehåll. Ty det är dock det som
utmärker den sanna talangen, att han, äfven när han synes
som mest fantastisk, alltid träffar verkligheten på hufvudet.
Hvad är det vi beundra i en stor författares arbete, hvad är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
