Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De viktigaste strömningarna i den nutida svenska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det som griper oss och riktar oss, det är alltid den kraft eller
innerlighet, hvarmed han återgifvit lifvet i någon af dess
skiftningar, det är aldrig den fantastiska formen i sig själf, det är
det sanna innehållet som speglar sig i den och formen blott
för så vidt den ger ett slående uttryck därför. Hvad menas,
strängt taget, med ett fantastiskt arbete, en fantastisk figur
eller en fantastisk skildring, det är alltid en känsla eller en
tanke, som är i högsta mening verklig, hvilken iklädts former
återigen lånade från verkligheten, för att sålunda tala ett för
mängden begripligare språk. Det är en verklighet, öfverflyttad
i en annan verklighets form, något osynligt som är gjordt
synligt. Hade språket ett fullt exakt uttryck för detta innehåll i dess
egen form, tror jag icke att en sådan öfverflyttning skulle göras,
och jag tror äfven att vi så småningom närma oss ett sådant
mål. Vi hafva öfvergått från symbolisering till personifiering,
från ett fjärmare till ett närmare lifvet, det är icke omöjligt
att vi kunna komma ändå närmare.
Man har vidare tröttnat på literaturens trägna sysslande
med frågor af allmän och samhällelig art, och man kräfver
rätt för diktaren att åter göra sitt eget jag gällande, att i
dikten gifva uttryck åt sina känslor, sina tankar, sina personliga
fröjder och sorger. Det är äfven godt, blott icke detta går till
en annan ytterlighet, blott icke diktaren förnämt drager sig
undan från de intressen som upptaga hans samtid, ty förlorar
han det innerliga sambandet med den, är det äfven fara värdt
att han förlorar eller förvanskar sin egen personlighet. Det
sägs att vår tid är en nivellerandets tid, en tid som sträfvar att
göra alla lika, utjämna alla skiljaktigheter i stånd, yttre villkor,
lefnadsvanor och därför äfven i lynnen och karakterer; de finnas,
hvilka i detta se en fara för hela mänskligheten, som frukta
att på detta sätt hela bildningsnivån skall sänkas, och som i
likhet med den tyska skalden-filosofen Nietsche se den enda
räddningen i en, om också hänsynslös individualism, och drömma
om “den store ensamme“, såsom det ideal mot hvilket vi måste
sträfva. Skarpt motsatta, synbarligen oförenliga stå ännu
socialismen och individualismen gent emot hvarandra. Hvem
vet, om det icke skall vara framtiden förbehållet att
sammansmälta dessa synbarligen så fientliga sträfvanden, hvem vet,
om icke den största möjliga lycka för det stora flertalet en
gång äfven skall komma att betyda den största möjliga frihet
för den enskilde.
På alla håll, hvart vi vända våra blickar, möta oss frågor,
som vänta på sin lösning, nya uppslag, som skola fullföljas,
brister, som skola fyllas, resurser, som skola finna sin
användning, uppgifter, lockande, löftesrika, men äfven mödosamma,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
