Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
herrar, Magnus och konungen af Polen. Desse anså s
af Erik, som förrädare, och han förordnade, att deras go
skulle indragas. [1] Utom de förläningar, som bortgåfvos
af konungen sjelf, hade en mängd blifvit utdelade af Klas
Kristersson, Svante Sture och Klas Kursell. Konungen
hade medgifvit detta till följe af „tidens lägenhet,“ men
1567 var han sinnad återtaga alla förläningar utom dem,
hvarpå innehafvarne hade konungens bref. [2] Sin
russtjenst synes adeln endast en gång hafva utgjort nemligen
1567 i striden vid Runafer. Den uppladdade harriska
adelsfanan led dervid stor förlust, och Henrik Klasson
beskyllde den att hafva förhållit sig illa i striden. Erik
ansåg, att det ej var underligt, att de, som haft så många
herrar blifvit „hwikellsinthe“, man borde „nypa dem i
örat,“ i det man ställde dem för rätta och lät dem böta
med sina gods. I annat skulle man göra dem till viljes,
så att de vände sig af med att hafva flere herrar. [3]
Estniska adelns stämning under Eriks tid var ej heller
den bästa, och Henrik Klasson hyste ej stort förtroende
till densamma. För att klaga öfver kränkningar af adelns
privilegier, jurisdiktion och herrligheter sände den
harriskjerwiska adeln 1565 tvenne sändebud Bartolomeus Tuve
(Taube) och Robert von Rosen till Erik XIV. Dessa sändebud
voro qvar i Sverige ännu långt in på 1566, hvad
svar, Erik lemnade dem, är obekant, näppeligen torde det att
dömma af konungens åtgärder varit synnerligen gynsamt. [4]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
