Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allmogemålning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
plastiskt utnyttjande av dekorationen.
Denna bygger till stor del på kontrasten mellan
den i bruntonade lasur utförda
grundmålningen och blomstermåleriet på dörrspeglar
och fyllningar, som utföras i en kraftig
olje-färgsteknik, som stundom påminner om
relieflack. Redan i början av 1800-talet
kännetecknas rättviksmålarna av sin
uppfinningsrikedom vid färgbehandling. Med
Nordiska museets samlingar ha helt nyligen
införlivats några vävstycken med
rosmålning från en inredning i Rättviks socken,
signerad A H S och daterad 1805. Med stor
skicklighet har konstnären här använt en
blank grön färg, som av allt att döma
framställts genom att harts eller grankåda
blandats i färgen. Målningen är i övrigt utförd
med limfärg mot vitlimmad grund. En dylik
blandteknik, där den blanka färgen så gott
som uteslutande är att hänföra till grönt
eller nyanser därav, blir några tiotal år
senare mera allmänt utmärkande för
rättviks-måleriet och synes därifrån upptagits av
leksandsmålare, särskilt inom ullviskolan.
Inom leksandsmåleriet användes redan i
början av 1800-talet handstämplar för
mönstring i färg av vissa ytdetaljer i
kompositionen samt det omgivande ramverket.
I det sydsvenska bonadsmåleriet finna vi,
att allmogemålarna från mitten av
1800-talet ofta använda mekaniska hjälpmedel.
Så t. ex. i norra Halland, där
tapettryckaren och bonadsmålaren Carl Reinic
Rosenberg tillverkar långa bildräckor av visa och
fåvitska jungfrur eller heliga tre konungar
medelst klichéer, skurna i trä.
Allmogemåleriets urartning vid mitten av
1800-talet är till stor del en följd av folkets
så småningom avtrubbade känsla för
materialets, särskilt färgernas kvalitet. Bland
de importerade anilinfärgerna, som köpts
i städerna, var berlinerrött den vanligaste.
Inom dalmåleriet blir den ursprungliga,
konstnärliga inlevelsen alltmer sällsynt.
Granska vi målningar från omkring 1860,
så göra de strängt taget intryck av valhänta
barnteckningar. Applikationen av
guldpapper och användning av schabloner blir allt
vanligare, likaså nyttjandet av stämplar.
Rosmålningen glöms efter hand bort, och
den formskapande, folkliga fantasien
kommer allt mera sällan till uttryck.
38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
