Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allmogemålning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är blomstängelns omvandling till en
druv-klaseliknande ansvällning av runda ringar.
Den mest kände och konstnärligt mest
betydande målaren är korpralen Gustaf Reuter,
som var verksam i Delsbo socken på
1760-talet och tidigare.
I det följande skall med några ord
beröras allmogemålarnas insikter i målningens
teknik. Vår kännedom om
mätningstekniken under äldre tid härrör sig från
upptecknade, muntliga traditioner, och vissa
etnografiska undersökningar.
Vad främst det för målning avsedda
underlaget gäller kan man konstatera,
undantagandes det mera nyttobetonade
möbelmåleriet, en viss överensstämmelse mellan det
äldre sydsvenska bonadsmåleriet och
motsvarande uppsvenska måleri. Linneväv
fö-rekommei* således över hela landet. För
Sydsveriges del framhäves den textila
karaktären genom, att bonadsmålningarna
från tidigare skeden nedtill prytts med
knutna fransar. Det kan vara av visst
intresse, att erfara att kvinnans roll som
utövande konstmålare av allt att döma varit
tämligen begränsad till Sydsverige.
Emellertid är det även här sällsynt, att en
kvinna sysslar med bonadsmålning. I det
uppsvenska måleriet finnas några äldre
inredningar, där dekorationen målats direkt på
den avplankade stockväggen, sedan
väggytorna först bottenstrukits med ljus limfärg,
som för övrigt ganska tidigt synes ha varit
i användning över hela landet av
allmogemålare. Beträffande själva tillverkningen
och beredningen av färgstofferna, så äro
uppgifterna härom mycket sparsamma.
Tämligen allmänt tyckes emellertid gult och
ljusgrönt utvunnits ur björklöv. Svart
tillredde målarna likaså själva, och från
Småland ha vi ett flertal uppgifter, om hur man
då gick tillväga. Ett sätt var att slamma
löst, pulvriserat träkol av björk. Genom att
bränna björknäver i ett cylinderformigt kärl
med öppning nedtill erhöll man likaledes
en fin svärta. Upptill på kärlet avsatte sig
härvid ett finfördelat sot, varur man erhöll
en jämn, svart och naturlig kimrök. Den
var emellertid så fet, att den före
inblandningen med bindemedlet brukade släckas
med sprit. Färgstofferna revo målarna
med löpare på en flat stenhäll. Från
Ljusdals socken omtalas, hur en dalmas, kallad
Fix-Hans, som anlitades för enklare
rums-dekorationer och möbelmålningar i
Hälsingland på 1850-talet, på sina målarfärder
runt om i bygderna åtföljdes av sin hustru,
som stötte och rev färgen åt honom.
Likaså skötte allmogemålarna ofta själva
framställningen av linoljan. Från Blekinge
finns en utförlig beskrivning på, hur man
gick till väga: ”Den linolja som skulle
beredas hälldes torkad och renad i järngryta
till vid pass 2/3 av rymden; i den lades c:a
1/20 av oljans vikt i silverglitt, varefter
koleld lades under grytan, som noga passades,
och där oljan var under ständig omröring.
Samtidigt ditlades en skiva mjukt, grovt
rågbröd. Denna skulle visa, när oljan var
färdig. Då och då under kokningen, som
ej fick avstanna, upptogs brödskivan och
provades genom att slå den mot grytans
kant. Då den blivit så skör, att den
ramlade sönder vid beröringen med grytans
kant, ansågs oljan vara färdig. — ’Nu är
skivan klarad’, sa’ målarn — detta har
sedan blivit ett brukat ordstäv. Omkring tre
eller fyra timmar åtgingo för kokningen”.
Ur teknisk synpunkt karakteriseras
särskilt dalmåleriet av stor variation. Vad
själva skåpmåleriet och dess ”utkrusningen
i rosmålning”, som den folkliga
benämningen lyder på speciellt rättviksskolans
deko-rationssätt, beträffar, så skiljer sig den
äldre målningen under senare delen av
1700-talet från en senare tids genom ett mera
37
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
