Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Något om färger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningsmedel, som dessutom utgör
lösningsmedel för det egentliga bindemedlet, men
som under färgens torkning avdunstar och
således icke ingår i det slutgiltiga
färgskiktet.
Färgstoffet i en målarfärg är ett
pulver-artat ämne, som har en större eller mindre
täckning och antingen är vitt, grått, svart
eller kulört. Själva färgen förorsakas av
ämnets förmåga att upptaga olika delar av
det sammansatta ljuset, täckningen på
pulvrets förmåga, att vid återkastandet sprida
ljuset så mycket som möjligt, d. v. s. göra
återkastandet så oklart och suddigt som
möjligt. De egenskaper, som bestämma detta,
äro dels färgpulvrets kornstorlek och dels
dess brytningsförmåga. Vad som händer,
då ljuset träffar, låt oss säga, ett vitt
färgpulver, är, att ljusstrålarna dels tränga
igenom kornen, dels återkastas mot deras ytor.
Ju finare färgpulvret är, desto flera ytor
blir det för ljuset att återkastas mot, och
desto större bör alltså pulvrets täckförmåga
vara. Detta överensstämmer också med
erfarenheten, men blott till en viss gräns. Blir
nämligen kornen för små — mindre än
omkring en tusendels mm. — uppträdei’ andra
förhållanden, som har en motsatt verkan.
Om man alltså pulvriserar ett färgstoff
alltför fint, förlorar det mer eller mindre i
fråga om täckkraft.
En av de första och viktigaste
förutsättningarna för, att ett ämne skall vara
lämpligt till färgstoff, är, att det likaledes
skall ha en så stor brytningsförmåga som
möjligt i förhållande till det bindemedel, i
vilket det skall användas. Det skall
dessutom kunna sönderdelas till en tillräcklig
finhet, och det skall slutligen ha en
tilltalande färg, vilken egenskap beror på dess
förmåga av selektiv ljusabsorbtion.
Utom dessa egenskaper måste man av ett
gott färgstoff fordra en del andra, som man
i olika avseenden kan sammanfatta under
benämningen äkthet.
För det första skall färgstoffet vara
ljus-äkta, varmed man menar, att det icke skall
blekna, mörkna eller på annat sätt
förändras vid belysning. Beträffande färger, som
användes utomhus eller på de mest belysta
väggarna inomhus, är detta förhållande
naturligtvis av den allra största betydelse.
Emellertid är det långt ifrån alla
färgstof-fer, som användes till målning, som
uppfyller kraven på ljusäkthet. De flesta
organiska färgstoffer, såsom anilin- och
tjä-r-färger, blir efter hand mer eller mindre
kraftigt urblekta. Även en del oorganiska
färger — mineralfärgstoffer — förändras
mer eller mindre kraftigt av ljuset. Således
blekes kadmimumgult, under det att litopon
och den äkta cinnobern mörknar. På
samma sätt blir zinkvitt lätt gult, om det får
torka i mörker. De enskilda färgstoffernas
ljusäkthet är relativt beroende av det
bindemedel, vari de användas och kan även
förändras vid blandning med andra färgstoffer.
Ett annat krav man ställer på
färgstof-ferna, är att de skall vara luftäkta, varmed
menas, att de icke skall undergå
förändringar genom luftens inflytande.
Bindemedlet utgör icke något tillförlitligt skydd
mot ljusets blekning, utan oljan i oljefärgen
eller ett fernisslager ovanpå målningen
hindrar luften från att komma i direkt
kontakt med färgstoffet, vars luftäkthet därför
ofta spelar en mindre roll än ljusäktheten.
Av ett färgstoff, som skall användas i
oljefärg kräver man, att det skall vara
olje-äkta, d. v. s. icke lösa sig i oljan. T. ex.
asfalt och många organiska färger är
lösliga och lämpar sig alltså icke i olja, eftersom
de genom s. k. blödning sprider sig i denna.
Till nytta är däremot en annan art av
färg-stoffets löslighet i oljan, nämligen den
såp-bildning, som försiggår i en oljefärg, som
40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
