Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Något om färger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vändas till. Kraven är olika på en fernissa
för utvändigt bruk, för båtar, för bilar eller
för olika inomhusändamål. Dessutom är
fordringarna andra på en
underlagsfer-nissa eller flatting än på en slutfernissa
eller body.
Vi skall nu närmare behandla
färgstof-ferna och börja därvidlag med
jordfärgstof-ferna. Vissa i naturen förekommande
jordarter, som efter en rent mekanisk
behandling, kan användas som färgstoffer, kallar
man jordfärger.
Den bearbetning, som jordfärgerna
undergår, består i slamning och målning. Den
uppgrävda jorden males först tillsammans
med vatten i en kvarn, och den därvid
erhållna uppslamningen överföres i en serie
om oftast fyra till fem stora behållare av
trä, järn eller sten. I äldre och mindre
anläggningar placerar man dessa behållare
ofta i en backsluttning, så att vattnet kan
självrinna från de ena karet till det andra.
Eftersom de grövre partiklarna snabbare
sjunker till botten än de finare, innehåller
behållarna därför allt finare färgstoff ju
längre från själva påfyllningen, de är
placerade. Efter det att alla behållarna fyllts
med jorduppslamningen, låter man den
vara orörd, till dess färgen sjunkit till botten.
Är det fråga om lättare jordfärger, dröjer
detta så pass länge, att man måste arbeta
omväxlande med flera system av
slamnings-behållare. När färgen satt sig till botten,
tappar man bort det överstående, klara
vattnet. En relativt tung jordfärg har i
regel packat sig så pass hårt, att man kan
gräva ut den och låta den torka i luften eller
i särskilda torkningsanläggningar. De
lättare jordfärgerna måste emellertid filtreras
i filtrerpressar före torkningen. På senare
tid har man på många platser övergått till
att mala jordfärgerna på kolloidkvarn. På
detta sätt kan hela uppslamningen malas
till en synnerligen hög grad av finhet, så
att man därigenom undviker alla grövre
partiklar.
Efter siamningen och den därpå följande
torkningen kommer målningen, som sker i
tre olika stadier, nämligen grovmalning,
finmalning och siktning.
Jordfärgerna saluföras i allmänna
marknaden dels i sitt naturliga tillstånd i form
av pulver efter slamning och målning och
dels först efter kalcinering i form av pulver
efter slamning och målning och dels först
efter kalcinering i form av brända
jordfärger. Kalcinering tillgår så, att man
kraftigt upphettar färgstofferna, varigenom
dessa förlorar allt eller en del av det kemiskt
bundna vattnet. Det andra vattnet har ju
redan avlägsnats genom torkningen. Den
väsentligaste förändringen hos jordfärgerna
är härvid, att de ingående järnoxidhydraten
förvandlats till järnoxid. Detta medför, att
färgen blir mörkare och rödare eller mera
rödbrun, under det att täckförmågan mer
eller mindre ökas.
De mest betydande representanterna för
de gula jordfärgerna är ockrorna. Dessa
kan i allmänhet uppfattas som
förvittringsprodukter av järnoxidhaltig fältspat och
liknande bergarter. En del arter äro
genom sin höga halt av aluminiumsilikat nära
besläktade med lerorna, och andra återigen
kännetecknas av en betydande kalkhalt. Den
viktigaste färggivande, kemiska
beståndsdelen i ockrorna är det gula
järnoxidhydra-tet. I den mån järnoxid och järnoxidul
ingår i ockrorna, få dessa en rödaktig ton,
medan manganhalt ger en brunaktig ton.
Alltefter den ingående mängden
kalicium-föreningar och organiska föreningar
uppkommer ljusare eller mörkare skiftningar.
Ockrorna brukar systematiskt indelas i
två grupper, nämligen de gula ockrorna,
som erhåller sin färg främst av järnoxid-
42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
