Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Något om färger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
turlig lerskiffer med. ganska hög kolhalt,
nämligen 30 % och högre. Den
förekommer i Spanien, Italien, Tyskland, Schweiz
och på andra ställen. I regel är den till
färg lämpliga skiffern starkt uppblandad
med andra mineraliska ämnen, gångart,
från vilka den befrias genom slamning. Den
erhålles som ett mjukt, fint pulver av mer
eller mindre djup svärta, som täcker bra i
olja men torkar långsamt. Numera
användes skiffersvart i tämhgen liten
utsträckning, eftersom man i de konstgjorda svarta
färgerna har betydligt överlägsna
produkter.
Ett annat i naturen förekommande svart
färgstoff är grafit, som utgöres av en
blandning av kol och järnhäl tiga mineral, och
som påträffas i Amerika, på Geylon, i
Tjeckoslovakien, Indien och Sibirien och på en
del andra ställen. Namnet grafit härledes
från ett grekiskt ord, som betyder skriva,
och syftar på den för grafit typiska
egenskapen att färga papper, en egenskap som
också betingar dess viktigaste användning,
nämligen till blyertspennor. På grund av
en tidigare, felaktig uppfattning, att grafit
skulle innehålla bly, kallas den även blyerts.
Vid behandlingen av sambandet mellan färg
och kemisk sammansättning har tidigare
berörts det egendomliga förhållandet att ett
och samma grundämne, nämligen kol, kan
ha så olika färg som i grafit och diamant.
Till målarfärg har grafit icke synnerligen
stor användning, men den är mycket
använd och lämplig som rostskyddsfärg, och
den begagnas också ibland till målning av
gipsavgjutningar och liknande saker för att
ge dessa ett metalliskt utseende.
Vidsträcktare användning har grafit, utom som
nämnts till blyertspennor, för tillverkning av
spissvärta, till smörjmedel och, på grund
av sin goda ledningsförmåga för
elektricitet, i galvanoplastiken.
Gemensamt för alla, eller åtminstone de
flesta jordfärgerna är en i praktiken
mycket viktig egenskap, nämligen deras stora
beständighet. Det ligger i sakens natur, att
jordfärgerna skall vara mycket
motståndskraftiga mot allehanda kemiska och fysiska
angrepp. De är, vad som återstår, sedan
väder och vind, ljus och vatten, sedan
årtusenden inverkat på de naturliga
jordarterna, och som en följd härav utmärker de
sig också för stor äkthet, både ljusäkthet,
luftäkthet, oljeäkthet och kalkäkthet.
Ett ämne av synnerligen stor betydelse
inom oljemåleriet är tungspaten, ett
naturligt förekommande mineral, vars kemiska
formel är BaSOi, alltså bariumsulfat,
svavelsyrad baryt. Betydande förekomster av
tungspat finns i Tyskland, England,
Amerika, Italien, Spanien och även på andra
håll. I sin renaste form är tungspaten vit,
men ofta har mineralet på grund av
föroreningar, i första hand järnhaltiga sådana,
en gul-, röd- eller grönaktig färg.
Tungspat är utomordentligt hård, och det är
därför förenat med ganska stora svårigheter
att därav framställa ett fint pulver. Efter
en första sortering efter färg befrias det
brutna mineralet genom tvättning med
vatten från gångart, krossas sedan och males
antingen i torr form eller tillsammans med
vatten. En enda målning är sällan
tillräcklig, och det kan med vissa kristalliniska
sorter vara nödvändigt med ända till tio
malningar i förening med slamning, innan
pulvret är tillräckligt fint för sitt ändamål.
Som slutprodukt utvinnes ett vitt eller ett
mer eller mindre mörkfärgat pulver alltefter
mineralets renhet. Den mörka färgen
beror främst på förekomsten av inblandade
järnföroreningar, som man emellertid kan
avlägsna ur den pulvriserade tungspaten
genom en blekningsprocess. Denna tillgår
så, att pulvret slammas upp i vatten och
46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
