Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Jehovah-tjensten hos hebreerna före babyloniska fångenskapen af Victor Rydberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
komst och bestånd, se den högste guden sjelf. Men
verlds-byggnaden var ej för de gamla folken, ej ens för medeltidens
kristna nationer[1], hvad den är för vår tids naturvetenskap
och för den af henne delvis bestämda verldsåskådningen hos
vår tids menniskor. Solen och stjernorna voro icke blotta
\Åm[sJaropparf utan med det kroppsliga i dem var förenadt
en personlig princip,som kunde från dem afskilja sig och
sjelfständigt uppträda. Så de feniciske heroerna, hvilka, på
samma gång som de voro stjernorna sjelfva, nedstigit från
dessa och blifvit de syriske medelhafsstädernas grundläggare,
regenter och lagstiftare. Så äfven Apollo och Mithra. Huru
det var möjligt, att guden kunde vara på en gång solen och
från henne skiljaktig, var en metafysisk fråga, som för det
stora flertalet af de troende ej fanns till, emedan de icke
gjorde sig den, men för de andra förblef ett mysterium, vid
hvars gestaltande till dogm de skulle kunnat ordagrannt
begagna kyrkans formel för det lika stora mysteriet: föreningen
of Kristi begge naturer[2].
[1] Kyrkofadern Justinus Martyr vill icke fördöma tron på solen och månen.
Äfven Tertullianus, Cyrillus och Theodoretus uttala sig med en viss eftergifvenhet
om densamma. Tron på solariska och planetariska andar genomgår hela
medeltiden och återfinnes i den med Luther samtidige Henrik Cornelius Agrippas af
Nettesheim mystiska verk „De occulta Philosophia,“ äfvensom uti de mångfaldiga
besvärjelseböcker, som utkommo på sextonhundratalet. Den uppdyker i
moderniserad filosofisk form uti den theori, med hvilken prof. Perty i Bern inleder sitt
verk: „Die mystischen Erscheinungen der menschlichen Natur“ (1861). Till grund
för hvarje verldskropp ligger, enligt honom, en individuel princip, som man hos
jorden kan kalla Geodämon, hos solen Heliodämon o. s. v. De enskilda
verldskropparnes principer äro satta liktidigt med deras uppstående, ungefär så som
menniskans själ är satt tillika med aflingsprocessen, dock icke såsom produkt af
stoffet, utan som utflöde af en öfverallt närvarande andlig magt, som allestädes
verkar, der vilkoren äro förhanden, så att materielt och andligt alltid gå parallelt
(se sid. 7 af nämnda verk).
[2] Dessa äro nämligen väl oupplösligt och oskiljaktigt, men likväl utan
sammanblandning och utan den enas förvandling i den andra förenade.
Likheten mellan de begge mysterierna är så pass stor, att en rättrogen solprest,
framställande de irrvägar, som vore möjliga i läran om föreningen af hans
guds solariska och personliga natur, gerna kunnat begagna t. ex. följande ord af
d:r Norbeck (Kyrkohistoria för Gymnasier sid. 60) om de nära till hands liggande
kätterierna i afseende på den kyrkliga dogmen: „Vid det närmare bestämmandet
af förhållandet mellan de tvänne naturerna voro tvänne hvarandra motsatta
irrvägar möjliga, af hvilka den ena, då man alltför mycket skilde mellan de tvänne
naturerna och endast antog deras yttre sammanfogning, förde till förnekande af
deras inre organiska förening och upphäfde så personens enhet; då deremot den
andra, i det man gjorde sig ett origtigt begrepp om innerligheten af denna
förening, den man ville försvara, ledde till de tvänne naturernas sammanblandning
och upphäfvandet af hvarderas egendomlighet.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:53:39 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svmantidsk/1/0043.html
