Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälningar af nya skrifter af W—g.(C.S.Warburg) - Die Israeliten zu Mekka von Davids Zeit bis in’s fünfte Jahrhundert unserer Zeitrechnung. Ein Beitrag zur alttestamentlichea Kritik und zur Erforschung des Ursprungs des Islams. Von D:r R. Doxy af V. R.(Victor Rydberg)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I Mecka dyrkades, jemte den ryktbara svarta stenen, äfven en
Baals-bild, „Hobal,“ uppstäld öfver en brunn. (Bland simeoniternas städer
förekommer en, som efter den der idkade Baalstjensten hette Ba&l-ha-bér,
d. ä. „Baal af brunnen")- Men äfven den tredje religionsform, som ,v*d
sidan af den gamla stentjensten och Baalskulten blomstrade bland
hebre-ema före exilen, nämligen den jehovistiska tjurtjensten, har i Mecka
efter-lemnat spår. Arabiska traditioner omtala, att när det främmande folk,
som lange haft Mecka i besittning, blef derifrån fördrifvet, nedgräfde det
i brunnen Zamzam två gyllene behornade djur samt åtskilliga svärd och
bröstharnesk, som förut haft sin plats i templet. Flere århundraden
derefter blefvo dessa saker af Muhammeds stamfader Abd-al-Mottatib
upp-gräfda. Det ena af de gyllene djuren användes då till förgyllning af
tempeldörren; det andra nedlades åter i brunnen och förblef der länge. —
Brunnen Zamzams gamla namn var Ber-zeba. Så hette ock en helig
brunn i Simeons stams land.
Sedan vi i korthet redogjort för denna hypotes, hvilken åtminstone
är egnad att utgöra en af synpunkterna vid den fortsatta forskningen i
denna riktning, meddela vi härnedan några utdrag ur inledningen till förf:s
verk, hvilka för våra läsare hafva det särskildta intresset att beröra en
fråga, som genom en föregående uppsats i denna Månadsskrift blifvit
föremål för deras uppmärksamhet.
Förf. skrifver bland annat:
,,Att monotheismen, den rena jehovismen, såsom Fentateucben (de
fem s. k. Moseböckerna) låter påskina, alltifrån Moses’ tid varit
israeliternas religion, och att allt, som dermed icke står i samklang, gällt för
ingenting annat än kätteri och affall från den offentliga religionen, låter
i vår tid icke försvara sig, emedan det ät ådagalagdt, att denna
föreställning strider mot andra och bättre vittnesbörd. Då vi här endast behöfva
åberopa faststående fakta, kunna vi lemna frågan om tiden, på hvilken
Pentateuchen redigerats, och inskränka oss till följande anmärkningar:
I det sydligare riket Juda infördes en lagbok först efter Israels rikes fall,
under Josias regering; — i det nordligare riket Israel gällde aldrig en
s. k. mosaisk bok såsom lagbok; ingen af de der regerande konungarne
bekände sig till jehovismen i dess rena gestalt, utan gynnade alla den
jehovistiska tjurkulten, stundom äfven Baals och Astartes dyrkan/*
„Det var naturligt, att de judiska reformatorerna framstälde saken
annorledes — att de ansågo den rena monotheismen för israeliternas
ursprungliga religion. Förändringar på det religiösa området, äfven om de
bringa något bättre, renare och ädlare än det gamla, äro alltid förknippade
med stora svårigheter. Trots deras upphofsmäns välmenande afsigter möta
de hinder uti oviljan, inskränktheten och oförståndet hos den stora massan,
som i religiösa ting vanligen blindt fasthänger vid det gamla[1]. Men det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
