Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J sjelfve icke ens kännen grundritningen — denna försakelse
är sublim, men i högsta måtto smärtsam för den trängtande
anden. Den enskilde afstår för sin del från hoppet om hela
sanningen, och han arbetar för slägtet och efterverlden. Sjelfve
filosofen, som har makrokosmos’ tecken att konstruera, ser
i sitt system icke en slutgiltig lösning af
„verldsförklarin-gens problem, “ utan blott en länk i den långa
utvecklingskedjan; han emotser sitt systems fall, måhända nöjd om spåren
af hans irrfärder skrämma de efterkommande in på riktigare
vägar. Det är slägtet, icke individen, som arbetar i edert
arbete; som fortsätter det, sedan J tröttnat och blifvit
förgätna; det är en samfäld verksamhet såsom myrornas och
binas. Men magiern han står ensam! Han emottager
visserligen, äfven han, hvad de förflutna tiderna kunna honom
erbjuda— men bLott för att innesluta sig med denna sin skatt
och förkofra den ur sin egen andes omätliga rikedom. Han
tror på denna omätlighet. Han tror, att alla slägtets krafter
äro inneslutna uti individens bröst, och han hoppas att ensam
fullgöra hvad J klenmodigt öfverlemnen åt oöfverskådliga
århundradens mängd! ,
Yi slogo ett slag på den spikbeklädda porten. Han
Öppnades likasom af en osynlig hand. Ingen famulus stälde sig
i vår väg, när vi stego upp för de mörka vindeltrapporna.
Obehindradt inträngde vi i den store magierns boning. Genom
de hväifda gemaken, hvilkas gröna, blyinfattade fönsterrutor
tilläto blott en sparsam dager att gjuta sig öfver föremålen
derinne, sväfvade en välluktande sky, kommande från en cell
i bakgrunden, der vi sågo magiern sjelf, iklädd en hvit fotsid
mantel, stå i högtidlig bjudande ställning vid sidan af ett
rökelsealtar. Han bar på sitt hufvud ett diadem, inristadt
med det outsägliga namnet Tetragrämmaton, och i handen en
metallplåt, hviiken, såsom vi snart erforo, bestod af elektron
och var tecknad med blifvande århundradens signaturer.
Vi stannade och ville framstamma en ursäkt för att hafva
stört honom. Men öfver hans ansigte spreds ett sken af till-’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
