Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i medeltal mellan klockan 6 och 7 på aftonen, 10 emellan klockan 12
och 1, 17 emellan klockan 2 och 3, och ungefar 13 emellan 6 och 7 på
morgonen. Man har under dessa observationer funnit att alla nätter icke
i detta falt likna hvarandra och att nätterna till 10, 11 och 12 Augusti
äro så rika på stjernfall, att man räknat ända till 110 sådana under en
timma. Märkvärdigt är att dessa observationer rörahde tiden for
maximum af fallande stjernor pä det hela öfverensstämma med de i de
kinesiska annalerna gjorda. Emellertid är detta maximum underkastadt
förändringar. Sålunda räknade man år 1800 den 10 Augusti endast 39
stjernor på en timma; år 1848 observerade man 110 stycken, 10 år
senare, år 1858, hade antalet per timma fallit till 38 och sedermera har
det åter höjts. Det finnes måhända äfven en lag för periodicitet uti
dessa förändringar.
Då man ser dessa fenomener städse inträffa på samma tid, måste
man antaga att jorden på sin färd genom rymden på samma punkter af
sin, bana möter bälten af småkroppar, som äro utströdda i planetrymden.
Man har här uppgjort en snillrik, mycket förledande hypotes. Man har
antagit att dessa asteroider äro utspridda på periferien af en omätlig ring,
som skulle hafva solen till medelpunkt och att de gå längs utefter deqna
ring, den ene efter den andre, hvar och en fullbordande sin bana kring
solen, likasom en liten planet . Detta stora bälte skulle jorden genomfara
den 10 Augusti, då de många stjernfallen ega rum. En ännu icke rigtigt
bestämd, men i allmänhet af observatörerna antydd omständighet gör
sannolikheten af detta antagande större; man har nemligen anmärkt att
större delen af de den 10 Augusti fullande stjernorne tyckas komma från
samma punkt af himlen.
Ehuru jag är rädd att här berätta en dikt; kan jag icke ’med
tystnad förbigå de resultater, hvartill professor Twinning konhmit och lemnar
åt honom ansvarigheten för nedanstående hypotes. Enligt denne författare
har den stora ringen, som är sammansatt af småkroppar, en diameter
ungefär lika med jordens omloppskrets, mot hvilken den bildar 98
graders lutning; den har en tjocklek af 2 å 6 millioner lieues, och består
af 300,000 milliarder småkroppar, som hvälfva sig kring solen på 281
dagar. Om man antager att enhvar af dem hölle en meter i radie, och
man sloge dem alla tillsammans till ett enda klot, skulle detta
knappast vara så stort som en tiondedel af jorden. Jag tror emellertid icke
att vi för närvarande äro i tillfälle att med så bestämda siffror angifva
dessa förhållandens natur; men man kan doek hoppas att fortgående
iakttagelser på detta fält skola gifva oss tillfredsställande och säkra teorier.
För att erhålla sådana måste man i främsta rummet beräkna de fallande
meteorernas trajektorier. Detta arbete har redan länge varit påbegynt
med boliderna. Då dessa erbjuda en lång bana och blifvit sedda af ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
