Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
che£ som tapper krigare och hade i mången blodig strid varit Waikatos
ledare; han var nu en särdeles vacker gubbe, en hjelte-gestalt af
Home-risk pregel. Sitt namn, Potatau, som betyder: „den, som räknar om
natten", fick han vid sin hustrus död, hvilken han älskade så, att han natt
efter natt satt vakande vid den döendes sida, „räknande“, som infödingarne
sade, „hennes sista timmar". Mot sin vilja blef han nu vald till
förbunds-konung.
Mötet i Rangiriri bevistades af sjelfva engelska guvernören, som
ändtligen fått ögonen upp för sakens betydelse ; hans så sent gjorda
förslager blefvo dock nu ej emottagna. Berättelsen om mötet är ytterst
intressant och egendomlig; den påminner läsaren om de gamla hebreiska
scenerna, hvarom Domareboken eller Samuels böcker tala. Det börjades
med en högtidlig bön och hade alltjemt en varm och dramatisk hållning;
talen voro korta och fulla af naturligt pathos. Så talade t. ex. en chef,
Paora: „Gud är god; Israel var hans folk; de hade en kung.
Evangelium säger ej, att vi ej få hafva en kung; det säger: hedra kungen,
älska bröderna. Guvernören hämmar ej mord och strider, en kung skall
göra det. Låt oss fö ordning, att vi må växa, såsom Pakebas växa.
Hvarföre skulle vi försvinna från jorden? Nya Zeeland är vårt; jag
älskar det."
Engelska styrelsen, som efter detta möte insåg ställningens föror,
sände nu order att inköpa allt mellanliggande land, som skilde de
engelska kolonierna. Det var försent; Maorierna ville ej sälja. Engelska
styrelsen kunde ej fö sitt land sammanhängande och gränslinje mellan
ra-cerna dragen, utan genom blodsutgjutelse och eröfring.
lea lyippt&ekta lerkalesstsdea f Rem. Righetti, en rik privatman i
Rom, har för kort tid sedan köpt ett gammalt palats för en spottstyfver
tillfölje af dess läge i en af Roms smutsigaste delar, kallad „Biscione“.
Det är nära „Piazza Oampo di Fiori" (Blomsterfälttorget) och ej långt
från Farnesiska palatset.
Vidlyftiga reparationer voro af nöden, då byggnaden var i ett
ytterst förfallet tillstånd, och under grafningen stötte man på en
stenläggning af stora marmorskifvor af det slag, som kallas „Posta Santa" — en
matt, ådrig och rödaktig marmor, som kommer från en ö i Archipelagen
(Jasus). Denna stenläggning fanns trettio fot under det nuvarande Rom
i denna trakt. Män stötte här äfven på en massiv mur, nära hvilken åter
fanns ett slags byggnad, till formen ej olik Noaks ark, utom båten;
sidorna voro af tegelsten och taket formadt af stora block af hvitgul
kalksten, hvilande på dessa murar; de två gaflame voro hvar för sig formade
af ett kolossalt block af samma kalksten. Å många af dessa block ser
man i stora, väl huggna, bokstäfver F C S, hvars betydelse de romerska
arkeologerna ännu ej kunnat förklara.
Gräfningarne mötte stora svårigheter tillfölje af hålets oupphörliga
fyllande med vatten, men sedan en ångpump anskaffats gick det bättre.
Då man öppnade „arken" fann man den innehålla en praktfull brons-staty
af en ung Hercules, florton fot hög, liggande på ryggen, eller som
ro-marne graphiskt kalla det „panza per aria" (magen i luften).
Denna staty kan i fulländning och skönhet jemföras med det
förnämsta Grekland någonsin skapat, och det omsorgsfulla sätt hvarmed den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
