Svensk Musiktidning / Årg. 1 (1881) / 6 (1880-1913) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

har åren 1S5S och 1S65 företagit utrikes resor och
iir sedan 1S65 ledamot af Musikaliska akademien.

Den tacksamhet som vår musikaliska
allmänhet naturligen måste känna för de
många njutningar, Arnoldsons talang
beredt henne, tog sig i fredags, på hans
hedersdag, uttryck i en storartad hyllning. Redan
i förköp blefvo nästan alla biljetter
upptagna, och på aftonen egnades den afhållne
sångaren de mest ymniga bevis på
erkännande af hans vackra begåfning och
oförtröttade sträfvan i den lyriska scenens tjenst.

Det porträtt vi här meddela framställer
Arnoldson såsom Fra Diavolo.

A. L.


Mozarts ”Trollflöjten”.


Den som någon gång besökt Wien torde
också känna till förstaden
»Alt-Lerchen-feld» och har möjligen der lagt märke till
ett mindre envåningshus med två ingångar
och tre fönster på framsidan. Det har
husnumret 2 öfver dörren och är ett inbjudande
litet värdshus, kalladt »Zur blauen Flasche».
Genom den ena ingången kommer man
till en småtäck trädgård, hvari fordom äfven
fans en kägelbana.

En vacker sommardag år 1790 var
ett muntert sällskap församladt i den lilla
kägelbanan. Särskild uppmärksamhet ådrog
sig en välklädd ung man med stora, mörka
ögon, en något stor näsa och likaledes stora,
egendomligt bildade öron, hvilken, så ofta
han gjort sitt kast, smög sig in i ett litet
halfmörkt rum vid ena ändan af banan.
Här låg en massa nedklottrade pappersark,
fulla af figurer hvilka sågo ut som
nottecken, och den lille mannen ritade
ständigt dit nya och brummade och gnolade
dervid på ett sätt, som för hvar och en
fremmande skulle varit fullkomligt
obegripligt. *

Ordningen i spelet var åter hos honom,
och han måttade just ett kast, under det
han höll balansen med venstra armen, och
det skulle ovilkorligen ha blifvit »bataljon»,
om han ej störts af en temligen lång,
korpulent man, som i detta ögonblick sällat
sig till de öfriga.

»Tänk dig, du, Wenzel Muller, som
komponerat en text så lik vår egen som
en droppe Donauvatten den andra»,
fram-hväste den nykomne, andfådd. »Hvad är
det nu värdt att göra arbetet färdigt?»

»Jo, det vore skönt ..., men det tror
jag så mycket jag vill! . . . Har du sett
det? Har han också feernas drottning
med, då?»

»Ja visst!»

»Och en elak trollkarl?»

»Naturligtvis! Han har den också».

»Och kanske en förälskad prins och
prinsessa?»

»Äfven det».

»Och en lustig fogelfängare och dito
fogelfängerska?»

»Nej, dem har han icke. De förekomma
icke i den saga hvarur jag hemtat min text.
Hvad Wenzel i stället har, det är en
drum-lig betjent som blåser fagott.»

»Men en neger och tre svarta tärnor
och tre hvita gossar har han då
sannerligen inte?»

»Nej, det är sant.»

»Nå ja, din glop, livad lamenterar du
då öfver och bråkar med din likhet?»

»Feernas drottning och den elake
trollkarlen, vet jag!»

»Bah, vänd om saken bara! Gör af den
elake trollkarlen en god ande och af
feernas drottning den värsta hexa! . . . Dunder
och blixt! Det faller 111ig något in!»

Med dessa ord drog han den nästan
tröstlöse vännen in i huset, satte sig vid
det gröna bordet och skref på ett stycke
notpapper tre ackord, hvilka han
triumferande höll under ögonen på den andre,
utropande:

»Så börjar jag min uvertyr! Dessa
tre ackord skola bilda hvilopunkten deri
och allt igenom åter dyka upp i operans
afgörande moment. Nå, hvad säger du
titt, din toker?»

Den lille kägelspelaren hade icke talat
ut, förrän den andre föll honom om
halsen under utrop:

»Hjertans bror, det var en härlig tanke
af dig! Hvad var jag för ett nöt som ej
kom på den tanken! Den spiken skall
dra’! Men hvad skall jag kalla trollkarlen?
Jag tror han får heta Vitzliputzli!»

»Åh ja, hvarför inte? Det är ju ett
mexikanskt afgudanamn. Men vänta litet,
det faller mig något in . .. ja, ja, vi kalla
honom så gerna Zoroaster . . . eller .. . nej,
nej, Sarastro! . . . Det passar bättre till
musiken.»

»Bravo, Wolfgang! Lefve du! Ochlefve
Sarastro!»

»Stopp lilet! Hans entré skall ge
tillfälle till en präktig kör. Se här — är
motivet ! — Men sätt nu i hast ihop ett bättre
svar åt den stackars prinsessan på det ställe
der hon ber att den elake trollkarlen skall
släppa henne lös, ty för en Sarastro passar
icke det svar den andre gaf:

Stå upp, din klagan håll tillbaka,

I dag du blifva skall min maka;

Och spjernar du mot mitt beslut,

I natt med våld jag för det ut.

(Detta var den ursprungliga texten till
»Trollflöjten», af Mozart och Schikaneder,
förut kallad »Lulu», efter Wielands saga
med samma namn.)

»Nå så skrif texten sjelf då, om denna
icke behagar dig», svarade den tjocke, som
icke var någon annan än just Schikaneder.

»Nej, nej», invände Mozart. »Jag skall
bara visa dig hvar du gjort en dumhet, och
sedan får du sjelf ändra din text. Betänk,
jag är ju blott kompositören, men du är
librettoförfattaren.»

»Nå, och om jag också det vore! . ..
Men om du dagligdags ligger här på
krogen och i stället för att skrifva noter slår
omkull käglor, när skall då vår opera blifva
uppförd? Hva’ falls!»

»Ah, prat, prat! Ge mig först den
färdiga texten, så skall det minsann icke stå
på fyra veckar. Dessförinnan har jag
der-till att för Prag utskrifva en Opera Seria
(»La Clemenza di Tito») den kan jag ju
utarbeta under ditresan. Jag har den för
öfrigt redan så godt som färdig i
hufvu-det! ... Kom nu och sätt dig ned! Här
är papper och penna. Ändra genast första
akten från finalens början åt mig, så att af
den elake trollkarlen blir en vis Sarastro!»

»Hvad för något? Skall jag sitta här
och skrifva vers vid ljudet af klot och
ramlande käglor?»

»Din narr, komponerar jag icke här
mina bästa saker? ... Sätt dig nu genast
ned! ... Ännu i dag måste finalen vara
färdig, text och musik.»

»Mozart, Mozart!» ropade man der ute.

»Jag kommer strax!»

»Mozart slog ’bataljon!’» ropade flere
röster på en gång.

Schikaneder skref.

Detta var kl. 5 på eftermiddagen och
kl. 9 på qvällen var den härliga finalen
från Sarastros uppträdande färdig — diktad
och satt i musik af Emanuel Schikaneder
och Wolfgang Amadeus Mozart i
kägelbanan på värdshuset »Zur blauen Flasche»,
Kaiserstrasse n:r 2 i förstaden
Alt-Lerchenfeld.


Nya svenska tonsättningar.

Lu dv ig No rm a n. Sanger för tvenne röster,
med ackompagnement af piano. Elkan
Schild-knecht.

Ludvig Norman. Tre marscher för
orkester, arrangerade för piano fyra händer. Julius
Bagge.

Den egentliga perlan i den förra af dessa
samlingar är den klassiskt sköna duo för tvenne
sopraner som något hvar torde erinra sig från
drottning Lovisas begrafningskantat. Skild från sitt
rätta instrumentala accompagnement, mister den
visserligen de effekter som äro beräknade för detta,
men måste i alla fall äfven med sin enklare
pia-nistiska omklädnad göra sig väl gällande. Bland
de öfriga sångerna är Vexelsången ur Ibsens »Brand»
mest utarbetad. De andra äro mindre betydande,
men torde dock, såsom fint formade och lätta att
utföra, blifva välkomna för dilettanter. — De tre
marscherna äro alla hvar i sitt slag verkligt
förträffliga stycken, så väl den raska och lifliga
marschen ur »Torkel Knutson», som den mera lugna
och mättade men likväl festjublande
bröllopsmarschen till »Hans och Anna», och framför allt den
undersköna sorgmarschen till A. Södermans minne,
hvilken först offentliggjordes för piano solo i »Teater
och musik» nr i och sedan utförts af orkester i
Berns salong.

Aug. Södermans efterlemnade arbeten. Nr
3. Tscherkessisk dans för piano 2 händer: den
samma för piano 4 händer. Abr. Hirsch.

Ursprungligen är denna dans satt för
stråk-qvartett, piano och tamburin; den komponerades,
enligt anteckning å manuskriptet som vi haft
tillfälle se, i Stockholm januari 1871. Huru vida
verkligen något tscherkessiskt motiv ligger till grund
för den samma, känna vi ej; att den i allmänhet
eger en vildt naturalistisk karakter kan dock med
skäl sägas.

Vilhelm Sv edbom. 9 danska sanger för
en sångstämma med piano till texter ur Thor Langes
»Folkeviser». Jul. Bagge. 1880.

Det anseende för originalitet som Svedbom
med sina för ett år sedan utgifna sånger
förvärf-vade jäfvas icke af de flesta bland nu föreliggande.
Denna originalitet ligger dock mindre i motivens
uppfinning, hvari han tvärt om ansmyger sig till
folktonens säkra stöd och detta med ganska
lyckligt vexlande karakteristik (jemför t. ex. den
gammaltyska nr 3 med den lillryska nr 8), än uti deras
sammanställning och formbehandlingen i det hela.
Om vi betrakta nr 4, »I Wtirzburg», så finna vi
sjelfva melodien klinga såsom en refräng af någon
»gammaltysk», ålderdomlig dans eller marsch, och
äfven den motiviska behandlingen af den samma
har något ålderdomligt uti temats envisa
fasthållande samt dess utdragande i rytmisk förstoring;
till allt detta ansluter sig nu ett lifligt målande,
klangrikt ackompagnement, som dels skildrar huru
»I Wtirzburg ringde de Klokker till Fest», dels i
välberäknad stegring beskrifver huru »De Bække
de vorde den stride Flod». I sanning ett lika
färgsaftigt som egendomligt stycke. Ej mindre
intressanta äro nr 2 med sitt likaledes gammaldags
tycke, nr 7 med sin teckning af hästgalopp och
solnedgång samt nr 9 med sitt vattensorl och
qvarn-buller. 1 nr I tro vi att tonsättaren gått för långt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>