Svensk Musiktidning / Årg. 1 (1881) / 7 (1880-1913) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i ängsligt uppsökande af dissonanser; åtminstone
gör denna sång ingalunda skäl för sin beteckning,
»semplice».

Utrymmet tillåter oss icke en
utförligare anmälan af ofriga utkomna musikalier.
Vi kunna således endast skänka en
rekommenderande notis åt

Siegfr. Saloman. Sånger och visor
för en röst vid piano. 20 stycken i 4
häften. Abr. Hirseh.

Svenska melodier satta för piano af
Herman Thunman. Elkan &
Schildknecht.


Från scenen och konsertsalen.

Donna Ju a nita, komisk opera i j akter af Zell

och Gcnee. Musiken af Franz von Suppé.

»Han skall ha putslustiga visor eller
liderliga historier, annars somnar han»,
säger Hamlet om Polonius, och
sannerligen vore man ej frestad att tillämpa dessa
ord på tidens smakriktning inom
musiken. Allt talrikare blifva bland der.
stora allmänheten de skaror, som sluta
sig till det läger hvars banerförare
Offen-bach var. Det pikanta och, i bästa fall,
det tvetydiga, men allt för ofta det som
ej är tvetydigt alls utgör dess lösen,
och inom den moderna operettliteraturen
synes det nu mera som om rum ej funnes
för glädjen, utan tillsats af det som borde
mer än något annat jaga glädjen på
flykten. En blott och bart komisk operett,
utan bismak af mer eller mindre raffinerad
slipprighet, är i vår tid någonting nära nog
otänkbart; tiden skulle finna den tråkig
och, en ny Polonius, somna dervid.

Må man ej säga att det onda ligger
ensamt i texten; vi syfta här t. o. m. mera
direkt på musiken, ty för att gifva tonen
en afgjord karakter är ordet mången gång
alldeles umbärligt, och den lättfärdiga
musiken verkar ej blott på den musikaliska
smaken, men på smaken och
skönhetskänslan öfver hufvud, fullt ut lika
depraverande som det lättfärdiga ordet på den
moraliska känslan. Blicken för hvad som
är verkligt godt eller dåligt försvagas
mer och mer, de musikaliska begreppen
förvridas och man slutar med att tro på
det uslas förträfflighet.

Huru länge skall detta vara? frågar
man sig ovilkorligen. Skall man nödgas
betrakta denna riktning som en verklig
insats i det ig:de århundradets
musikaliska utveckling, eller skall ej en våldsam
reaktion visa att den blott varit ett
tillfälligt orent strömdrag, som snart
bort-sköljes af sundare flöden? Annu visa sig
ej, åtminstone till det yttre, några tecken
härtill; tvärtom synes, qvantitativt taget,
produktionen af operetter i Offenbachs
stil allt jemt vara stadd i tilltagande; men
ser man på deras inre halt, tyckes det
som om en stark afmattning började
inträda. Ämnena röja allt oftare en
betänklig grad af slägttycke, och de mest vågade
medel måste tillgripas för att gifva dem
om-vexling; musiken lider en allt större brist
på originalitet.

I detta afseende gör den senast
importerade nyheten af detta slag, Suppes
operett, »Donna Juanita» intet undantag
från sina jemnåriga. I likhet med
Offen-bach har Suppé här föredragit att hellre
kopiera sig sjelf än någon annan, och re-

miniscenserna från hans föregående
arbeten, särskildt från »Boccaccio», äro både
många och påtagliga. Om han ock,
likasom hans landsmän öfver hufvud, rör sig
något tyngre inom operettgenren än de
franska förebilderna, är Suppé dock
tillräckligt god musiker för att äfven i sitt
nyaste opus hafva lemnat åtskilligt relativt
nytt. Här och der spårar man till och
med en tendens att afvika från den
vanliga operettslentrianen; men talrika äro ej
dessa försök, och oftast dröjer det ej
länge innan han ånyo faller in i den
oundgängliga två- eller trefjerdedels-takten.

Mindre skabrös till sitt innehåll än
»Boccaccio» tar »Donna Juanita» i stället
sin skada igen på de till sin spets drifna
meningslösheterna; gemensamt med hela
genren eger den, att det burleska nästan
helt och hållet får träda i komikens ställe.
Att räkna det noga med en sådan
anakronism som att medborgargeneralen (eller
såsom det på Mindre teatern heter
»borgars-generalen) Pichegru, hvilken som
bekant dog 1804, uppträder under Napoleon
I:s fälttåg i Spanien, har man knapt
rättighet till, på ett område der den
historiska sanningen är det minst vigtiga som
ogeneradt trampas under fotterna.

Med en ifver som varit värd en bättre
sak ha Nya och Mindre teatern samtidigt
skyndat att upptaga den nya operetten. Vid
en jemförelse mellan dem båda äro
för-tjensterna i det hela temligen jemt
fördelade. Nya teatern, eger naturligtvis i sin
större scen ett betydligt företräde, men
äfven Mindre teatern har på ett synnerligen
fyndigt sätt vetat att använda sitt knappa
utrymme. På dekorationer, kostymer m. m.
hafva å båda ställena stor omsorg nedlagts,
dock får Mindre teatern, trots sin prakt,
sitt myckna siden och gull, afgjordl i
kostymeringen träda tillbaka för den rika
vex-lingen, den behagliga färgblandningen på
Nya.

Att med sådana krafter som herr
Arl-berg, fru Östberg-Horwits, fru de Wahl och
fröken Anderson Nya teatern hvad det
musikaliska utförandet angår tar försteget torde
knapt behöfva särskildt sägas. Fru
Hjortberg såsom den raska kadetten (på Mindre
teatern) är utomordentligt, vi skulle nästan
vilja säga, allt för graciös, men går ej upp
mot fru Horwitz i burlesk kraft och
raskhet. Dertill är hennes röst alldeles
otillräcklig. Men hon har den stora
förtjen-sten att lättare halka öfver equivoquerna,
något som deremot ej kan sägas om
fröken Löfgren, hvilken i donna Olympias
roll (å Mindre teatern) synbarligen
anstränger sig för att så mycket som möjligt
betona dem, ehuru det dock må erkännxs
att hon i det hela bättre passar för rollen
än fru de Wahl (på Nya teatern).

De båda gubbtyperna hafva på Mindre
teatern, i herrar Malland er och Sjöberg,
erhållit bättre representanter än på Nya,
der herrar Holmqvist och Wagner, utom
det att de äro mindre roliga, göra sig
skyldiga till ett onödigt starkt pointerande af
det cyniska. Kör och orkester sköta sig å
båda ställena med berömvärd säkerhet och
friskhet.

Å Nya teatern gafs den 27 nov. en
soaré till förmån för Jakob Axel
Josephsons ejfterlevmade familj. Utom Pail-

lerons fina lilla proverb »Gnistan» och
Mozarts operett -»Teaterdirektören»,
hvilken af Nya teatern dragits fram ur glömskan,
upptog programmet en konsertafdelning,
i hvilken den bortgångne tonskalden
representerades af sin’ inledning smarsch ur
sorgkantaten öfver Karl XV samt ett par
visor, »Stjernklart» och »I skogen». Den
ena af dem utfördes af fröken Isabel
Wennberg, som derjemte med fröken Vendela
Anderson sjöng två duetter af Rubinstein
och Dannström. Fröken AV. eger en
ovanligt fyllig och klangrik stämma, men bör
taga sig i akt för ett visst onaturligt manér
både i frasering och uppträdande, hvilket
synes på väg att inrota sig hos henne.

En ung sångerska, fröken Laurin,
hvilken efter hvad det sägs lärer komma att
fästas vid Nya teatern, återgaf »I skogen»,
Herman Berens’ »Sjung» och, tillsammans
med herr Rundberg, en duett ur
»Jes-sonda» med vackert, flärdfritt föredrag och
god uppfattning. — Herr Engelbrecht
deklamerade Ibsens »Terje Vigen» i svensk
öfversättning (af finnen Teodor Lind), ett
vågstycke som han utförde på i det hela
tillfredsställande sätt. St.


Berlioz’ ”Damnation de Faust”.

(Innehall.)

Farsta delen. Faust fröjdar sig, en härlig
vårmorgon, åt ensamheten och den stärkande luften
midt på en ungarsk slätt. Hvarför uppehåller han
sig i Ungam? För att gifva komponisten tillfälle
att låta Kakoczymarschen klinga; Berlioz uttalar
detta ej blott helt öppet, han tillfogar äfven, att
af musikaliska grunder skulle han gerna kunnat
försätta honom till jordens allägsnaste vrå, sjelfve
Götlie för ju honom till Sparta! I sina oskyldiga
drömmerier albrytes Faust af landtliga toner —
det är bönder, som sjunga och dansa i
dagbräckningen. Faust afundas sina vänner. Men nu fylles
slätten af krigisk glans — Donaus söner bereda
sig till kamp — hvarje hjerta slår högre vid deras
segersång, endast hans är otillgängligt för äran.
{Kakoczymarschen *).

Andra delen. I Nordtyskland. Faust i
studerkammaren. Öfverallt följer honom ledsnaden, han
lider och natten stegrar hans smärta. För honom
har jorden inga blommor, och det bästa är att
lemna henne. Han sätter den bekanta giftbägaren
till munnen; då hör han fromma sånger, hans tårar
flyta, himlen har återvunnit honom. — Mefisto
uppträder. Hvem är du med den eldsprutande
blicken? frågar Faust. Jag är lifsanden, som bringar
lycka och glädje, svarar djefvulen med bonhomie,
lemna ditt filosofiska skräp och följ mig! Faust
lyder utan vidare. Vi återfinna dem i Auerbachs
källare. Brander sjunger med kamraterna en
punsch-kör, derpå visan om råttan, slutligen skräna de en
fuga på ordet »amen», hvarpå Mefistofeles
kom-plimenterar dem och ger dem visan om loppan till
bästa. Faust har tråkigt och de flyga i väg. —
Vid stranden af Elbe ligger Faust sofvande på en
frisk gräsmatta. Gnomer och sylfer sjunga, sylfider
dansa omkring honom (Danse des sylphes*). Han
ser i drömmen Margareta, hvars namn han hviskar.
Han vaknar längtansfullt — Mefisto lofvar att föra
honom till den älskade. I trängseln af de
antågande soldaterna och af de dem åtföljande
studenterna (som sjunga äfventyrligt sammanstälda
latinska ord: »Veni, vidi, vici — Gaudeamus igitur»
etc.) vandra båda till staden.

Tredje delen. Faust svärmar i Margaretas
rum — Mefisto kommer, ger honom goda råd och
gömmer honom. Margareta uppträder och sjunger
om kungen i Tule. Utanför huset besvärjer Mefisto
irrblossen till en för Margareta olycksbådande dans
{Menuet des foliets *) och instämmer sjelf med i
serenaden. — I kammaren visar sig nu Faust för
Margareta, hon igenkänner honom, ty hon har
likaledes sett honom i drömmen, och hennes böjelse
är så utvecklad, att hon tillfaller honom såsom en
mogen frukt. Mefisto för honom tidigt på morgo-

*) Ett af de nummer som spelades på hofkapellets sista
konsert.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>