Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Redaktion:
ADOLF LINDGREN
FR. VULT von STEIJERN.
Stockholm den 15 Jan. 1881.
Fris: Helt år 6 kr. Ilalft år 4 kr.
Qvartal 2 kr Lösn:r 25 öro.
Lösn:r med musikbilaga 50 öre.
följdes icke af någon arfvinge. Det andra
kejsardömets cancanerande
njutningslystnad tog ut sin rätt inom musiken likasom
på alla andra områden af det nationela
lifvet; »Orfeus» och »Den sköna Helena»
tog lofven af »Postil jonen ■, och
Opéra-Gomique förföll liksom sa mycket annat
hvilket varit Frankrikes stolthet och ära.
LÉO DEL IBES.
Medan Napoleon 111 och Offenbach förde
regementet, sjönk Salle Favart - mer och
mer. Först med det nya Frankrike, som
håller på att resa sig, började också för
den en ny æra. — Hemligheten af den,
i förhållande till hvad han skrifvit, utom-
ordentligt stora popularitet som Liv Del i bes
för närvarande åtnjuter i Paris är helt
enkelt att man i honom ser Adams arfvinge,
den som skall återupprätta Opéra-Comiques
traditioner.
Han har varit utpekad såsom rätte
mannen härtill allt sedan han var mycket
ung. Hvarför, är i sjelfva verket svårt att
säga; det har varit en
förkänsla, som frän första
bör-jan ej just haft synnerligen
mycket att stödja sig vid. Ty
Delibes började helt och
hållet i den periods anda inom
hvilken hans ungdom faller.
Hans debutarbete var en liten
operett, full af dansmotiv, för
BouiTes Parisiens, hvilken hette
»Deux sons de c barbons»
(För tvä sous kol), och de
följande kompositioner som
ledde uppmärksamheten på
honom voro alla af samma
slag och uppfördes på samma
ställe. Visserligen bröt han
en enda gäng, är 1857,
raden af dessa smånätta
operettsaker och skref för
Thc-åtre-Lyrique» den komiska
operan »Maitre G riff ard , i
hvilken toner ljödo som tydde
pa en långt djupare och
verkligt originel begåfning; men
denna komposition blef
tillsvidare stående ensam; han
vände åter tillbaka till sin
gamla genre och nu skakade
han formligen den ena
operetten efter den andra ur
armen.
År 1865 hade han
dussinet fullt. »Det är mera sport
än konst »brummade allvarligt
folk, som ständigt sägo sina
förhoppningar gäckade om
återupprättandet af deras kära
komiska opera.
Vid denna tid blef han utnätnd till
andre sångmästare vid stora operan. I
början såg det ut som om framgången
också hade gifvit hans ärelystnad en ny
sporre framåt mot ett högre mål. Hans
nästa komposition framträdde, oaktadt den
M’ >
Fransk musik och franska musiker.
(Fran vär par ise rkorrcq tomlen t.)
Léo Delibes.
qÉgSet gifves få saker som äro så
utpräg-ladt franska som en äkta fransk opera
comique». Och derför linnes
det ej heller mycket som
fransmännen äro så förtjusta i.
Öfver stora operan i Paris
står det med gyllene
bokstäf-ver: »Académie nationale de
musique», men detta är också
allt det nationela hos
densamma. Den ger samma
in-ternationela operor som gå
öfver skådebanorna i hela
verlden, den presenterar deui
med en personal hvilken är
så litet fransk som någonting
kan vara, i det den nemligen
helt och hållet saknar den
specifikt franska egenskapen
att kunna spela komedi, och
den fyller slutligen sin salong
med en publik som
hufvud-sakligen utgöres af
främlings-strömmen från de stora
boulevarderna. -Parisaren sjelf går
sällan på stora operan. Dels
är han allt för sparsam för
att, annat än högst
undantagsvis, bestå sig så dyra
förströelser, dels har han
tråkigt der, om han ärligt skall
säga sitt hjertas mening. På
teatern vill han först och
främst se komedi, och stora
operan är ju blott musik.
Desto större har, sedan
gamla tider, parisarnes
passion varit för den lilla
operateatern vid slutet af rue
Favart. Vid den tid då Paris’
dramatiska stjerna stod i
ze-nith, var den till och med favoritteatern
bland dem alla. Der kände man sig
hemmastadd, der hade man roligt, der kunde
man med rätta vara stolt öfver äkta fransk
konst.
Men Adolphe Adam dog och han efter-
t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
