Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blott var en ballet (La Sourcc ) med
större anspråk och antog på flere ställen
till och med mäktiga symfoniska former.
(Jrkestermassorna voro behandlade med
stor skicklighet och med ett sällsynt sinne
för koloristiska effekter. Framgången var
betydlig. Ändtligen, menade man, hade
han kastat operetten öfver bord för att
säkert och värdigt styra vidare mot det mål
som man med all makt ville göra till hans.
Men nej! Det blef ånyo den kära
Bouffes , till hvilken hans lekande
sånggudinna vände tillbaka; hans nästa arbete
var åter ett af de välbekanta
operettupptågen, under namn af /’Ecossais de
C/ta-tow». Detta är följden, när en
begåf-vad karakter ej har någon ärelystnad
förklarade en gäckad vän. Men inga
slängar beto på Delibes. Dansrytmerna sutto
honom ännu i blodet och kittlade honom
i fingrarne; de måste ha sig ännu en liten
sväng-om, innan de tumlat sig trötta. Ännu
den 24 April 1869, då Varietés hänförde
-den glada boulevardpubliken med en ny
munter operett, La Cour du roi Pctaud .
var det hans namn som ljöd, när man,
sedan ridån fallit, ropade fram författaren.
Han hade till slut redan blifvit
upp-gifven af de patriotiska musikvännerna,
som absolut ville göra honom till Adams
arftagare. Men Delibes hade hela sitt lif
varit en filur och gjort just motsatsen till
det man väntade sig af honom. Nu, då
ingen längre ansåg det för möjligt att
hans talang kunde slå in på nya banor,
samlade han sig plötsligen och vände —
man vågar väl nu efter tio års förlopp
hoppas — för alltid operetten ryggen. År
1870 gaf han på nytt operan en stor ballet:
»Coppclia ; den bekanta Sylvia , som
var ännu finare och mera klassisk till sin
form, följde derpå, och den 27 maj 1873
öfverraskade han slutligen 1’aris med livad
man så länge velat ha honom att skrifva:
en verklig komisk opera, som fortsatte
traditionerna från Ojiéra-Comicjues stora dagar.
Det var »Kungen har sagt det»,
hvilken sedan vandrat rundt kring all verldens
operascener och värfvat de första
proselyterna för modern fransk musik. Man var
hänryckt. Delibes nya arbete hade
fullständigt skakat af sig allt
oflfenbachiad-väsen och ersatt det med den gamla
franska tonkonstens företräden: esprit och
melodisk fägring. Partituret var fulländadt,
från den första noten till den sista ett
vitnesbörd om en rik, kraftfull begåfning
och pä samma gäng 0111 ett genom
samvetsgranna studier utbildadt tekniskt
mästerskap. l.eo Delibes följde i Adolphe
Adams fotspår, dock utan att kopiera
honom. Det var ett nytt, lifskraftigt skott
på den gamla stammen.
Ett sprittande lif är det utmärkande
draget hos Delibes. Och sund som hans musik
är han också sjelf. I hela hans personlighet
finner man till oc h med en viss robust kraft,
som icke är vanlig hos de romanska folken.
Han är ett provinsbarn och af ringa härkomst.
Hans vagga stod i ett småborgerligt hus i
Saint Germain-du-Val, departementet Sarthe,
der han kom till verlden anno 1836.
Ryktbarheten har sålunda nått honom
jem-förelsevis sent. Men Delibes hör till de
naturer hos hvilka lifvet ej efterlemnar
några yttre spår. Ehuru redan ett godt stycke
på andra sidan fyrtiotalet, bevarar hans
hufvud ännu sin yppiga hårväxt och hans
själ alla ungdomens ideal och illusioner.
För en parisare är det första lika sa
sällsynt som det senare är lyckligt för en
konstnär, hvars rike är tonerna.
1 Paris har Delibes efter hand blifvit
ett slags afgud. Efter »Kungen har sagt
det följde »Jean de Nivelle , och denna
gång har han icke gäckat de förväntningar
man stält på honom. Ehuru allaredan
något mer än årsgammal samlar hans sista
komposition fullt hus i den gamla salen
vid slutet af rue Favart hvar enda gång
den uppföres och är på goda vägar att
sjunga sig in i parisarnes medvetande,
likasom Postiljonen» gjorde det förr i
verlden. Samtidigt har Opéra-Comique både
ut- och invändigt blifvit restaurerad, den
har fått sina betänkligt derangerade affärer
i ordning och åter tagit lofven af de
talrika operettkonkurrenterna rundt omkring
på boulevarderna. Hela denna nya
blom-stringsperiod faller samman med Jean de
Nivelles» uppförande. Väl kan det ej
sägas, att det är denna opera som
framkallat den, men den har bidragit
dertil 1 och den tager i parisarnes omdöme
brorslotten af äran derför. Traditionen,
skall en gång, om än törhända en smula
med orätt, kalla Delibes återupprättaren af
den specifikt franska opera comique. Det
är förkänslan liäraf som redan nu gjort
honom till den mest populäre af de yngre
franska komponisterna.
–-—a—–-
Operans uppkomst och betydelse.
Efter Schellc.
et var i de sista dagarne af i6:e
århundradet som den vid begreppet
»renais-sance» anknytande tidsriktningen kastade
sina redan bleknande strålar på musikens
område och här framkallade en stor
reformrörelse. Den dåtida bildningen hade sin
rot i den antika klassikens mark och drog
derur sin näring. Ett nytt sinne hade
sprängt banden af en slö fångenskap inom
den gamla tron; nya åsigter grydde och
införde ett idealt element i tänkesätt och
lefnadsformer. Medelpunkten för denna
rörelse låg förnämligast i Firenze, hvarest
åt hellenismen, genom inrättandet af den
»Platonska akademien» under Lorenzo di
Medici, ett formligt tempel blifvit upprest.
Här skulle nu hos renässansens förkämpar,
humanisterna, ögonen ändtligen öppnas för
den bestående musikens tillstånd.
Kontrasten mellan denna i kontrapunktens styfva
former fasttrollade konst och den grekiska
musikens ideal, som uppgått för fantasin
med den klassiska forntidens kult, framstod
sä mycket skarpare, som man i brist pä
qvarlefvande mästerverk ingenting bestämdt
visste om den grekiska musiken och alltså
efter behag kunde pä grund af
fortplantade teorier hängifva sig åt de mest
öf-verdrifna föreställningar om skönheten af
denna förgätna konst.
I dessa dagar hörde i Firenze, liksom
öfver hufvud i Italien, musikalisk bildning
till goda tonen. De förnäma satte en ära
uti att göra sig icke blott till mecenater
utan äfven till teoretiska och praktiska
musikidkare. I grefve Bardis palats
plägade samlas en utvald krets af vänner, för
att underhålla sig med lärorika samtal
öfver estetiska frågor. Bland husets gäster
möter oss äfven en musiker till yrket,
Giulio Caceini, hvilken såsom sångare och
komponist åtnjöt stort anseende i Firenze.
Med förkärlek rörde sig konversationen kring
den frågan, huru det upphöjda grekiska
tonväsendet skulle kunna åter bringas till
lif. Den samtida musiken betecknades
såsom en askunge, den man måste bringa
till heders genom att återföra henne i den
grekiska tonkonstens furstliga armar;
sär-skildt stod kontrapunkten illa anskrifven
hos de estetiska finsmakarne, som kallade
den en barbarisk uppfinning, lyckligtvis ej
härrörande från Italien. Grefve Bardi
författade enkom en vidlyftig lärd afhandling
om musiken, såsom den der hade till
mission blott att illustrera ordet och genom
sin klangförmåga förläna språket en
förklarande kolorit. Vincenzo Galilei och
ännu mer Caccini lyckades i försöket att
i praktiken omsätta denna teori; den
senare utvalde sig några madrigaler och en
herdedikt af Sanazzaro och satte dem
enligt Bardis regler i musik för en stämma.
Då dessa kompositioner första gången
hördes i Bardis palats, for liksom ett elektriskt
slag genom alla de närvarande. Något
sådant hade man ännu aldrig hört; man blef
utom sig af hänryckning och trodde sig
nu i musiken hafva nått det högsta
hvar-till hon någonsin kunde komma.
Det är lätt att förstå den förtrollning
som dessa enstämmiga sånger måste utöfva.
Dittills tänkte och kände man i musiken
uteslutande polyfont, flerstämmigt. Den
mest använda musikformen, madrigalen, var
vanligen satt för fyra eller fem stämmor.
Ville alltså Orfeus höja sin klagan öfver
den förlorade Eurydice, så måste han
be-qväma sig dertill att mångfaldiga sig i flere
röster, måste sålunda låta sin klagan ljuda
i en fullstämmig kör. Filler ock grep
man till en annan utväg: man tog ut
so-pranpartiet, sjöng det ensamt och lät de
öfriga stämmorna utföras af instrument —
ett torftigt surrogat för solosången, ty
sångstämman förblef dock på detta sätt alltid
blott en part bland alla de andra. Men i
Caccinis »monodi hade man plötsligt
funnit en form hvari sångaren ohämmad kunde
ge sina känslor luft. I motsats mot den
polyfona musiken fick detta sätt namn af
»lo stile rapresentativo», d. v. s. den
framställande stilen.
Härmed var ett element lemnadt ät den
blifvande operan. Denna sjelf framgick ur
en beslägtad impuls, nemligen hänförelsen
för det antika dramat, hvilket hägrade i
luften såsom ett förstenadt paradis, så
lockande att det måste anses såsom en den
värdigaste uppgift för konststräfvandet att
återingjuta lif deri. Del antika dramat
omfattade kör och dialog. Att den förra sjöngs,
var sjelffallel; men äfven beträffande den
senare slöt man af de gamles bruk att
ställa en llöjtist vid skådespelarens sida, till
att talet måste hafva stegrats till ett
musikaliskt kadenseradt språk. Nå väl, ett
sådant språk var ju funnet, det låg i den
nya monodiska sängen. Det gälde således
blott ett steg till. Detta steg togs, då
skalden Rinuccini i form af ett antikt drama
skref sin »Dafne» — en omdiktning af ett
tidigare festspel — och Jacopo Peri
författade musiken dertill i lo stile
rapresentativo. Columbi ägg var funnet. Från
detta stycke, eller vanligare från den
likaledes af Rinuccini och Peri år 1600 till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
