Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ryska gränsen en känbar förlust, nemligen
af alla sina i en kista inpackade
manuskript. Det pästäs att de qvarhöllos
emedan nian i dem vädrade en högförrädisk
i hifferskrift allt nog, alla försök att
I återfå dem blefvo fruktlösa, sa all han
sedermera för andra gängen maste skapa
det förlorade. Men dä med kistan tillika
! hans pass var försvunnet, sä rakade den
harmlöse konstnären till pä köpet i
misstanke för hemliga politiska stämplingar och
skulle just pa rena allvaret expedieras till
Sibirien, dä lyckligtvis storfurstinnan
Helenas uppmärksamhet lilef fästad pä den
olycklige, som hon en gång hört och
beundrat i hans barndom. Hon begärde nu
j att fa höra honom, och dermed vann
han icke blott friheten utan äfven en
| huldrik beskyddarinna, som gjorde honom
till sin kammarvirtuos, en utnämning som
senare medförde den af kejsarinnans
förespelare och slutligen kejserlig
hofkapell-mästare.
Vintern 1854 fann honom pä en ny
konsertresa, hvartinder han tillika
debuterade säsom komponist. I Leipzig, hvarest
man kort förut hade lärt känna och skatta
lians oceansymfoni, lade han pä
Gewand-hauskonserterna i dagen sitt dubbla
mästerskap. Härifrån skallade hans rykte genom
alla land. Öfver allt begärde man att fä
höra honom,- och hans talrika större och
mindre tonverk, frukterna af de föregående
årens stilla arbete, funno det beredvilligaste
mottagande från förläggarne. Kritiken
erkände rikedomen af geniala infall och
frap-j panta kombinationer, det betydande
innehållet som med häftighet rasar mot formens
inskränkande band». »Alla stycken af
Rubinstein«, heter det (Signale dec. 1854’),
»hafva något inspireradt, ingenting krystadt
i arbetet, de klinga snarare såsom geniala
J improvisationer .
Återkommen på vintern 1858 till
Ryssland från sitt triumftåg genom den
musikaliska verlden, såg han sin nästa uppgift
i höjandet af landets ännu föga utvecklade
musikförhållanden. Liksom han redan förut
verkat skapande för den nationela operan [
genom flere mindre verk, sä utvecklade
han nn äfven en omfattande
organisatorisk verksamhet. Två storartade institut,
ryska musiksällskapet och konservatoriet
i i Petersburg, kallade han till lif med
bi-I stånd af storfurstinnan Helena och flere ]
konstvänner samt förde dem under mäng- j
ärig ledning till en glänsande blomstring, j
Till inemot slutet af år 1868 verkade
Rubinstein rastlöst i sina olika embeten;
nu nedlade han dem, dertill drifven af
begäret efter en lifligare vexelverkan med
konstnärliga element än det aflägsna
Petersburg kunde erbjuda. Så började han åter,
i sällskap med sin maka, Vera f.
Tschika-noff, som han äktat 1865, sina europeiska
konstresor, endast om somrarne hvilande
sig hemma i Peterhof vid Petersburg. 1
Stockholm, der han konserterade 1869,
yttrade en kritiker om hans spel: Ȁr han
störst i passionen eller lugnet, är han
mäk-1 tigast i färgprakten eller i klarheten, är det
| fortet eller pianissimot som är hans styrkar
j Så många frågor gör sig den lyssnande,
| och tveksam är han i svaret. Det kan
dock sägas i två ord: mimen adest. Vi
äro nära, en konstnär som är nära
idealet. ■
Äfven Nya verlden förmådde ej motstå
hans storhet dä han 1872—73 derstädes
lät höra sig. De amerikanska bladens be- j
rättelser skildra honom säsom triumfator, |
och de 215 konserter, pä hvilka han
under sin vistelse i Förenta staterna spelat,
lära gifvit en bruttoinkomst af 351,000 !
dollars.
Pianisten Rubinstein har man länge
tillerkänt palmen bland de täHande. K.tt
artigt bon mot betecknade honom såsom
den största pianospelaren bland de nu va- I
rande komponisterna och den största
komponisten bland de nuvarande pianospelarne.
Sedan l.iszt, den ouppnådde, undandragit
verlden sitt trollspel och Tatisig, hans store
lärjunge, sjunkit i en för tidig graf, står i
sjelfva verket jemte Rubinstein endast Hans
von Riilovv på virtuositetens spets. Hädas |
mästerskap är jemnbördigt 0111 än till
karakteren i grund olika. Mot Hiilovvs
objektivitet bildar Rubinsteins subjektivitet
den fullständiga motsatsen. Hos den förre
förherskar intelligensen, reflexionen, hos
den senare känslan, inspirationen. Om
Rubinstein genom en om Liszt erinrande
eld, lidelse och omedelbarhet
oemotståndligt elektriserar åhöraren, så verkar Biilows
skarpa logik och minutiöst fina detaljering
fast mer imponerande. Den ene är en
diktare, den andre en tänkare vid pianot.
Derför tyckes ock Biilows korrekthet
stegrad nästan till ofelbarhet, under det
Rubinsteins teknik framställer sig mera såsom
en omedveten, naturlig och sorglös, än
såsom en med flit tillegnad och underhällen.
Just i detta hänseende träder den senare
i afgjord motsats till Biilows och Tausigs
liksom den äldre Henselts riktning, hvilken
sätter in hela sin medvetna kraft i det
konstnärliga utförandets fulländning.
Samma egenskaper som utmärka
Rubinsteins pianospel, karakterisera honom äfven
som dirigent. Han synes betrakta äfven
orkestern såsom ett stort instrument, hvarpå
man kan spela efter behag. Äfven här
samma glans- och glödfulla tolkning,
hvar-vid af och till en subjektivt egendomlig,
om än alltid intressant uppfattning kommer
i dagen. Så varder honom ett företräde i
hans natur, nemligen omedelbarheten, lätt
ödesdigert. Och densamma präglar äfven
hans skapande.
Känslonatur, som han är, hemtar han
sina bästa gäfvor ur hänförelsens källa;
han representerar, såsom 1 ,ouis Röhler har
anmärkt, naiveteten i högre potens. Det
kommer honom icke vid att filosofera öfver
sin konst; reflekterande verksamhet ligger
honom så fjerran, att många af hans
tidigare produktioner blott allt för mycket bära
prägeln af flyktighet. Hans varmblodiga
hjerta, hans bevingade fantasi komma ofta
det nyktert formande förståndet pä fall,
och sjelfkritikens allvarliga arbete är icke
hans sak. Derför stå anlag och utveckling,
uppfinning och utförande hos honom ej
alltid i riktigt förhållande; det senare
öfver-träffas ofta vida af det förra, der icke det
första utkastet allena afgör öfver det helas
framgång (så t. ex. i oceansymfonien, för
hvars grandiosa första sats de öfriga stå
tillbaka). Hans slösaktigt frikostiga fantasi
nödgar honom ej till hushållning; äfven
det tekniska arbetet beherskar han med
säker hand – sa förklaras jemte det ojemna
i många hans alster, hans förvånande
fruktbarhet. Spär af originel begåfning fattas
för öfrigt ingen, ej ens den obetydligaste
af hans produkter. Rytmiska och
melodiska egendomligheter påträffa vi öfverallt,
förnämligast i hans sånger och pianostycken,
äfvenså i hans senare instrumentalverk.
livad han här gifvit är mest konstverk
som kommit att fullt lefva ut i hans själ,
innan han gaf dem yttre gestalt, de äro
mogna, värdefulla skänker af den till sin
egenartade storhet utvecklade konstnären. 1
Deremot ha hans operor icke slagit igenom:
med all konst i det musikaliska arbetet
sakna de dramatisk stegring och tändkrafl.
Vi anföra här nedan några de
märkligaste bland Rubinsteins talrika komposi- j
tioner.
Sånger: Der Asra, op. 32, Morgenlied,
An der Rose Busen, Nachhall, op. 33,
Gelb rollt mir zu Fiissen, op. 34, Der
fallende Stern, op. 36, F.s blinkt der Thati,
Die VValdhexe, op 72, Waldeinsamkeil, op.
76, F.legie, op. 78, Die Thränc, op. 83,
Ihm färbt der Morgensonne I.icht, Heiss
ntich nicht reden, op. 91; duetter:
Wan-derers Nachtlied, Der Kngel, Beim
Schei-den, op. 48, Voriiber, Die Lotosblume, op.
67, Nur wer die Sehnsucht kennt, op. 91.
Pianostycken: Deux melodies, op. 3,
Romance, op. 44, Charakterbilder, op. 50,
Six morceaux, op. 51, Cinq morceaux, op.
69, Album de Peterhof, op. 75, Album
des danses populaires, op. 82, Sonate, op.
89, Cinquiéme Barcarole, Nouvelle melodie,
Miniatures, op. 93. (Ur de sistnämda är
hemtad den »Serenade», hvilken vi
meddela i musikbilagan), Quatriéme sonate,
op. 100; sonater med violin: op. 98, med
alt: op. 49. Pianokonserter: i Es, op. 94,
D-moll, op. 70.
Kammarmusik: B-durtrio, op. 52,
stråk-qvintett i F’, op. 59, pianoqvintett i G-moll,
op. 97.
Symfonier: Ocean, op. 42, Symphonie
dramatique, op. 95.
Operor: Feramors, Makkabäer, Dämon,
Nero. Oratorier (»geistliche Opern»): Das
verlorne Paradies, Thurm zu Babel.
Tonsättaren Rubinstein har hittills ej
på långt när vunnit samma allmänna
erkännande som pianisten. Att detta djupt 1
måste gräma den store konstnären —
hvilken betraktar sin komposition som
lifsupp-gift, sitt pianospel deremot endast som
medel till uppehälle — är naturligt och
bevisas bland annat af ett oss förevisadt
privat bref från Rubinstein, hvilket andas
en gripande dysterhet och verldströtthet och
der han klagar öfver att han för hvarje
dag far mindre sympatier för nutiden och
betecknar sig sjelf ej såsom en
framtidsman säsom en forntidsmusiker.
Beethoven och Giulietta Guicciardi.
I.
J en förträlilig, ännu ej afslutad biografi
^ öfver Beethoven af Alexander
Whec-lock Thayer (en amerikansk forskare, hvars
manuskript öfversättes och utgifves på tyska
af H. Dtiiters), förekomma, angående den
store tonsättarens bekanta kärleksförhållande
till »dem zauberischen Mädchen , hvilken
han tillegnat sin »mån skenssonat» i ciss
moll, några högst märkliga beriktiganden,
som troligen skola intressera våra läsare.
1 det vi här meddela dem, sker det under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
