Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
beklagande, att dermed en del af det
romantiska skimmer måste förblekna, med
hvilket man varit van att omgifva detta
kärleksförhållande, som af Schindler,
Beet-hovens förste biograf, och efter honom af
många andra framstälts såsom 1 leethovens
egentliga lifstragedi. Men så är ju tidens
grymma sed: historieskrifvaren fordrar nu
mera nakna, om än så hårda fakta, icke
yppiga, om än så älskvärda fantasier. Och
när allt kommer omkring torde vinsten
häraf uppväga förlusten; mången
glorie-krönt konstnärspersonlighet varder
härigenom måhända en grad mindre idealisk, men
med säkerhet en grad mera — mensklig.
Första gången man finner nämda
kärleksförhållande vidrördt, är i ett bref från
Beelhoven till hans vän Wegeler, hvari
det heter: »Jag lefver nu åter något
angenämare, i det jag mera umgås med
men-niskor. Denna förändring har en älsklig,
förtrollande flicka fram bragt . Trots allt
hvad som i denna punkt skrifvits,
föreligger knapt någon grund till det antagandet, att
Beethovens lidelse för denna »förtrollande
flicka varit häftigare och varaktigare än
den han hyst för andra vid andra tillfällen,
om också särskilda omständigheter efteråt
lifligare fästat denna i hans minne. Vi
känna en mängd vitnesbörd från hans
samtida, Wegeler, Romberg, Breuning, Ries,
att Beethoven aldrig var utan ett tycke och
merendels i hög grad angripen af detsamma.
1 Wien , säger Wegeler, var Beethoven
alltid i något kärleksförhållande, åtminstone
så länge jag lefde der, och hade derunder
gjort eröfringar, som skulle varit ganska
svåra, om icke omöjliga för mången
Adonis. Jag vill tillägga att, så vidt det är
mig bekant, alla hans flammor egde hög
rang.» Detsamma berättade Beethovens
forna vänner, med hvilka Otto Jahn
samtalade år 1832. Så skall han, enligt C.
Czerny, hafva varit förälskad i grefvinnan
Keglivics, som dock icke lär varit skön.
Sonaten i Ess, opus 7, henne tillegnad,
heter »den förälskade . Dr Bartolini,
Beethovens läkare och vän från 1806 till 1816,
omtalade följande: »Beethoven hade van-
ligtvis en damma, än Guicciardi, än fru
, von Frank, än Bettine Brentano»; i
synnerhet lär han icke varit oemottaglig för
vackra, men fysiskt svaga fruars behag.
Dolezalek, hans vän och beundrare, tillade,
att man aldrig märkte på honom när han
var kär.
När Schindler läste brefvet till Wegeler
med de anförda orden, slöt han genast,
med sin vanliga lätthet att draga slutsatser,
att Beethoven med dessa ord betecknat
grefvinnan Giulictta Guicciardi. Dermed
har han för denna gång äfven utan tvifvel
kommit sanningen närmare, än då han på
följande sida gör en fröken Marie Koschak
till föremål för Beethovens »höstkärlek»,
ungefär ett hälft dussin år innan de båda
någonsin sett hvarandra!»
Den 16 nov. 1801, då Beethovens bref
är dateradt, var den unga grefvinnan
Guicciardi, jemt en vecka mindre än sjutton
år gammal. Hon skildras vanligtvis såsom
en flicka af stort personligt behag, och man
vet att hon äfven i framskriden ålder ännu
var en vacker företeelse. Hon tyckes hafva
egt god andlig begåfning, som äfven var
utbildad i enlighet med hennes medfödda
stånds fordringar; dock är det icke bekant,
att hon på något särskildt sätt varit fram-
stående, om man bortser från hennes
musikaliska smak och flytande pianospel,
hvilket senare man väl kan se antydt af de
sonater, som Kleinheinz så väl som
Beethoven egnat henne. Att Beethovens
inbill-ningskraft fördubblade den talangfulla
lärjungens behag, är en tanke som ligger
helt nära.
Grefvinnan Julia Guicciardis nära
umgänge med den med Beethoven intima
Brunswickska familjen måste nödvändigt
ganska snart efter hennes fars flyttning från
Triest till Wien föra henne tillsammans
med Beethoven, och den beundran för
hans talanger såväl som den tillgifvenhet
för honom som menniska, hvilka han fann
hos denna familj, kunde knapt gå henne
förbi, utan att uppväcka hennes nyfikenhet
att fä se honom, äfvensom att på förhand
ingifva henne ett gynsamt omdöme om
honom. Hon kom från en liten aflägsen
provinsstad till rikets hufvudstad, då hon
knapt uppnått den vederbörliga åldern
för inträde i sällskapslifvet, och fann sig
redan så snart utmärkt genom särskild
uppmärksamhet och tydlig beundran frän en
man af Beethovens sociala ställning och
berömdhet; detta måste väl sysselsätta den
unga sextonåriga flickans fantasi och må
väl hafva stämt henne för att i viss mån
besvara den hyllning hvilken septettens,
ip artetternas, c-dur-symfoniens och så många
underbara sonaters berömde kompositör,
den ouppnådde mästaren i pianospelet, den
ädle, tilldragande, entusiastiske unge
konstnären hembar henne, om han äfven till
sin person icke var intagande och hvarken
kunde erbjuda henne rikedom eller rang.
Detta var just det romantiska i saken.
Men äfven bortsedt från dessa betraktelser
föreligga för oss berättelser och erinringar
från Beethovens gamla vänner och bekanta,
hvilka samtliga äro egnade att bestyrka
Schindlers mening, att »den förtrollande
flickan» verkligen var den unga grefvinnan
Guicciardi. Denne skriftställare hörde
visserligen först tjugu år senare talas om
saken ; men livad han erfor meddelades
honom af Beethoven sjelf.
Det hände sig nemligen, att saken
mellan dem kom att af handlas, »under det
att vi befunno oss på ett offentligt ställe,
hvarest han icke gerna uppslog
språklådan», såsom Schindler säger, och att
Beethoven föredrog att anförtro sina meddelanden,
så vidt de rörde denna omständighet, åt
papperet; och så kan man ännu läsa hans
ord af hans egen hand i en
konversations-bok från febr. 1823, hvilken nu befinner
sig i det kungl. biblioteket i Berlin*. Hans
yttranden hafva icke vunnit i klarhet genom
det infallet, att delvis nedskrifva dem på
dålig fransyska.
Innan vi anföra de resp. ställena i denna
bok, måste vi förut ännu nämna, att den
unga damen redan den 3 nov. 1803 hade
gift sig med grefve Wenzcl Robert
Gal/eu-berg, en fruktbar kompositör af balletter
och tillfällighetsmusik. Det unga paret
be-gaf sig snart derpå från Wien till Italien,
och vistades våren 1806 i Neapel;
Gallen-berg deltog här i kompositionen af
festmusiken för Josef Bonapartes kröning till
Båda Siciliernas konung. Då neapolitana-
* lieethoven, som vid denna tiiT var alldeles
döf, brukade skriftligen meddela sig med sin
om-gifning i dylika »konversationsböcker».
ren Barbaja öfvertog den k. k. operans i
Wien direktion vid slutet af år 1821, gjorde
han grefven till medlem af förvaltningen,
och så inträffade det, att Schindler
föran-läts att uppsöka honom med ett budskap
från Beethoven.
Konversationsböckerna från dessa år
angifva, att frågan om operan »Fidelios»
försäljning till åtskilliga teatrar ofta
diskuterats mellan Beethoven och hans vänner,
men att kompositören icke egde något
fullständigt exemplar af partituret. Det var
derföre nödvändigt att låna ett sådant för
att låta afskrtfva det i dess helhet eller
delvis, och detta gifver oss förklaringen till
det samtal, som innehålles i
konversations-boken af 1823.
Schindler uttalar här midt i en lång
rad af anmärkningar öfver åtskilliga saker
sin öfverraskning öfver att Dresdenerteatern
aldrig köpt »Fidelio» och tillfogar såsom
sin mening, att Weber skulle göra allt
hvad i hans krafter stod för att befordra
Beethovens intressen, så väl i afseende pä
operan som D-dur-messan. Derpå följa
politiska nyheter, anmärkningar öfver
Spanien, England o. s. v. och öfver den af
dr Bach gjorda försäljningen eller
förpant-ningen af vissa bankanvisningar, på hvilka
Beethoven önskade uppbära penningar.
Härefter säger
Schindler: Nå, i afseende på F’idelio,
hvad skall, hvad kan jag göra för att
påskynda detta?»
Beethoven: »Steiner har partituret.»
Sch.: »Jag går till grefve Gallenberg,
som med nöje lånar er det på någon tid.
Ni låter afskrifva det på egen bekostnad,
det är bättre. Ni kan begära 40 dukater.»
F.fter några vidare anmärkningar lofvar
han att »i morgon bittida» besöka
Gallenberg. Några sidor nedanför följer
Schindlers berättelse. »Gallenberg låter säga, att
han skall sända er partituret, om de ha
två exemplar; men hvarom icke skall han
låta kopiera partituret åter. Inom två
dagar skall jag åter komma till honom.» —
Samtalet går sedan öfver till afskriften af
vissa sånger och tryckningen af
D-dur-messan ; derpå säger
Sch.: »Han (Gallenberg) har icke i
dag ingifvit mig någon stor aktning.»
B.: »Jag var hans osynlige välgörare
genom andra.»
Sch.: »Det borde han veta, så att han
får mera aktning för er än han syns ha.»
Nu följa några köksangelägenheter;
derpå tager Beethoven blyertspennan och
fortfar med det föregående temat på
följande sätt: »ni fann alltså, som det synes,
Gallenberg icke väl stämd för mig, hvilket
för öfrigt icke rör mig; dock måste jag ha
kännedom om hans uttryck.»
Sch.: »Han svarade mig, att han trodde
ni sjelf hade partituret. Men då ja8
försäkrade att ni verkligen icke egde det. sade
han att det är följden af er ostadighet och
ert beständiga kringflyttande, att ni förlorat
det.
B. frågade derpå om Schindler sett
Gallenbergs fru, och skref sedan
(bokstaf-ligen återgifvet): »J’itois bien aimé d’clle
et plus qne jamais son époux. Il ctoit
pourtant plutbt son amant que moi, mais
par ellc j’apprenois de son misere et jr
trouvais un /tomme de bien. qui vie
don-nait la somme de joo Jl. pour le soula-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
