Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ger. Il étoit ton jour s mon en nem i. c’ ét oil
justement la raison, tjur jc fusse tout le
bien quc passi ble.»
Schindler gör nu diverse frågor, derpå
svarar
Beethoven: Elle est nle Guicciardi
elle étoit. . . qu’epousc de lut (avant son
voyage de l’I/alie (arrive a Vienne) et
elle cherchoit moi p/eurant, tnais je la
miprisois.»
Åtskilliga af våra läsare liiifva kanske
redan förut, hänförda af sin uppskattning
af kompositören och beundran för hans
verk, egnat sig åt läsningen af den
beständigt sig förökande literatur, hvars föremål
äro Beethoven och hans verk. I)c erinra
sig nog dervid, hvilken synnerlig vigt denna
lägger på Guicciardi-affären. Skola de väl
kunna tro, alt med det som nyss
meddelats alla de bestämdt faststälda fakta som
någonsin i denna sak blifvit offentligt
bekanta, redan äro uttömda? Men detta är
bokstafligen sant; allt annat är helt enkelt
gissning eller villfarelse. Få vår närvarande
ståndpunkt af kunskap om denna sak kunna
vi med ytt ord beteckna hela massan af
derpå använd svulstig vältalighet endast
som meningslöst pladder. Ämnet till en
tragedi är i sanning mycket litet i ett fall,
hvari den älskande skrifver: »det är första
gången jag känner att äktenskapet skulle
kunna lyckliggöra», och omedelbart
derefter tillägger: »men nu skulle jag
sannerligen ieke kunna gifta mig».
J nov. 1852 bade Otto Jahn ett samtal
med vår hjeltinna, grefvinnan Gallenberg.
1 fråga om en så delikat punkt, som
Beethovens lidelse för henne för 50 år
sedan, var återhållsamhet naturlig; men hade
angelägenheten varit af den vigt, som man
sedan gifvit densamma, så skulle någon
antydning hafva forrådt det. Ingenting
sådant finnes i hans anteckningar efter detta
samtal, hvilka vi här meddela. »Beethoven
var hennes lärare. Han lät henne spela
sina saker, hvarvid han var ovanligt sträng,
tills det riktiga föredraget var uppnådt i de
minsta småsaker; han höll på ett lätt spel.
Han tog ingen betalning, ehuru han var
ganska fattig, men väl linne, under
förevändning att grefvinnan sytt det. Han
undervisade på samma sätt grefvinnan
(»descalchi, baronessan Erdmann; man gick
till honom eller han kom. Han spelade
icke gerna sjelf sina saker, fantiserade blott;
vid minsta buller steg han upp och gick.
— Grefve Brunswick, som spelade
violon-cell, adorerade honom; äfven hans systrar
Therese och grefvinnan Deym. —
Beethoven hade gifvit grefvinnan (Guicciardi)
rondot i G., men utbad sig det då han
måste dedicera något åt grefvinnan
Licli-nowsky, och tillegnade den förra derpå
ciss-moll-sonaten. — Beethoven var rätt ful,
men ädel, finkänslig, bildad. Beethoven
var mest fattigt klädd.»
I dessa enkla meddelanden svek
gref-vinnans minne uppenbart deri, att hon
öfverdref Beethovens armod vid den tid,
då hon var hans lärjunge, och framstälde
honom såsom vårdslös i sin klädedrägt.
»1 tidigare år», berättade Grillparzer, »var
Beethoven sorgfälligt, ja elegant klädd; först
senare inträdde vårdslösheten, som gick
ända till orenlighet , och Czerny säger
likaledes: »I yngre år (tills omkring 1810)
var hans klädsel elegant och hans hållning
gentlemannalik; men senare vid tilltagande
döfliet blefvo de allt mer och mer
försummade.» Men huru nyktert måste icke
läsaren af detta meddelande påverkas af den
korta prosaiska antydan om
Ciss-moll-sona-tens dedikation, som man tillskrifvit en så
romantisk betydelse; en komposition, som
icke ens stpd högt i kompositörens egen
gunst. Alltid talar man om
Ciss-moll-sonaten», yttrade han en gång till Czerny,
»jag har dock sannerligen skrifvit bättre.
I >å är Fiss-dur-sonaten något annat!»
Till det föregående är blott ännu ett
bevisligt faktum att tillägga, nämligen att
Beethoven fortsatte sitt umgänge med
familjen Guicciardi senast till maj eller jufii
1803, ungefär sex månader före den unga
damens giftermål.
Kn sorgfällig betraktelse och jcmförelse
så väl mellan de offentliggjorda fakta som
de privatmeddelanden och antydningar,
som Thayer under en flerårig vistelse i
Wien efter hand erhöll, har fört honom
till den förmodan —- märk väl förmodan,
icke någon på bestämda bevis stödd
öfver-tygelse alt Beethoven slutligen beslöt
sig för att erbjuda grefvinnan Julia sin hand
och hon icke var obenägen att antaga den;
att den ena parten af hennes föräldrar var
för, den andra emot äktenskapet; att
sannolikt fadern vägrade anförtro sin dotters
lycka åt en man utan rang, förmögenhet
och fast anställning, en man dessutom af
sd egendomligt lynne och karaktär och
behäftad med de första spåren af en
bräcklighet, hvilken om den icke kunde
uppehållas och botas, måste beröfva honom allt
hopp om att ernå en högre och
indräg-tigare ställning och slutligen tvinga honom
att uppgifva sin bana som stor pianovirtuos.
Ar 1802 började hans hörselsvaghet redan
väcka uppmärksamhet; om den utvecklade
sig till fullständig döfliet, så hade han inga
vidare medel att underhålla en familj än
sina kompositioner, sitt lilla årsunderhåll
af furst Lichnowsky och det »regelmessiga
understöd», som han efter Karl Holz’
utsago mottog af grefve Moritz Fries, »tills
denne gjorde cession (omkring 1822). Då
familjen Guicciardi sjelf icke var rik, så
förbjöd klokheten ett sådant giftermål. Det
må nu vara huru som helst; Beethoven
äktade icke grefvinnan Julia Guicciardi;
hon blef grefve Gallenbergs maka. Den
försmådde älskaren, trogen sin till Zmeskall
uttalade grundsats: »livad icke kan ändras,
deröfver kan man icke träta», höll god
min i elakt spel och — vände sig till
utarbetandet af Sinfonia croica.
Om operasångares spel.
f fråga om det sätt hvarpå publiken i
^ i allmänhet mottager en konstprodukt,
gifves det väl knapt något fall der den visar
större öfverseende eller oftare sluter ögat
till, än vid bedömandet af operasångarens
dramatiska aktion. Man finner det alldeles
i sin ordning, när den dramatiske sångaren
beledsagar sin musikaliska framställning
med några traditionela armrörelser, och
pröfvar ej så noga, om den plastiska
gestikulationen är bragt i öfverensstämmelse
med situationen, med den karakter som
framställes, med innehållet af det som sjun-
ges. Ja, vi kunna till och med hvad
framstående konstnärer angår, utan att taga
anstöt, se på, huru de stå der helt passiva, under
det de öfriga sjunga och agera, och endast
helt enkelt stiga fram till rampen, när
ordningen kommer till dem, förgätande allt
omkring sig, blott icke sig sjelfva och det
ögonblick då de skola fram och sjunga.
F.11 märklig förmån åtnjuter den
sjungande skådespelaren framför den talande
redan i yttre afseende. Ett mot rollens
karakter svarande utseende och uppträdande
på skådebanan fordrar man knappast af
den förstnämde; han får, om han så
behagar, framställa alla sina figurer med långt
helskägg, om ett sådant befinnes pryda
hans privata person. Han är mycket noga
med alt det fördelaktiga intryck som hans
egen vackra personlighet gör ej skall
störas af en karakteristisk oskön, mask eller
frisyr och presenterar sig ibland till och
med i dämoniska roller sådana som Hans
Heiling, Kasper, Telramund, Bertram, till
och med som Nelusko, med modernt friseradt
hår. Ja, äfven de qvinliga storheterna på
den lyriska scenen, hvilka, i följd af sitt
för den sceniska framställningen
gynsam-mare naturel, vanligen äro sina manliga
kolleger öfverlägsna i dramatiskt hänseende,
synda ofta emot den dramatiska sanningen
genom sin oöfvervinnerliga böjelse för
toalettlyx. Uondqvinnor, kammarjungfrur,
fattiga fiskarflickor o. s. v. se vi sålunda
uppträda på scenen klädda i siden och
sammet, med äkta brysselspetsar, dyrbara
armband och briljantringar.
()m man nu fäster sig vid den
dramatiska framställningen i allmänhet, får man
emellertid ej lemna ur sigte, att sångaren
så till vida har en mindre gynsam ställning
än skådespelaren, som den senare i regeln
blott har att förkroppsliga bestämda
dramatiska gestalter, hvilka tillhöra hans speciela
fack, hvilka motsvara hans individuela
egenskaper, hans subjektiva naturliga och
andliga organisation, under det den
förstnämde måste komma till rätta med alla de
kaiakterer som komponisten behagar
in-förlifva med ett visst sångfack. Vi kunna
på måfå taga fram något af dem, t. ex.
baryton fack et- Hvilken grundlig åtskilnad ,
i afseende på de karakteristiska
egendomligheterna förete ej då sådana roler som
Don Juan, Pizarro, Tell, Figaro, Czaren,
Wolfram, Hans Sachs, Wotan (Oden),
Al-berik, Luna o. s. v. Om man talar om
personlig begåfning hos en sångare, så
menar man dermed naturligtvis endast
rösten; denna allena afgör, för hvilket
fack sångaren är lämplig i operan.
Upptäcker man t. ex. hos en konstnovis
kännetecknen på en så kallad stor röst full af
styrka i det högre bröstregistret, utbildas
hon utan vidare i primadonnapartier, om
än hennes naturel aldrig så bestämdt
hänvisar henne till den naivt-skalkaktiga
genren. Hon får se till, hur hon skall kunna
reda sig med de tragiska karakterarna hos
en Donna Anna, Leonora, Valentine,
Norma, Recha, Elisabet, Brunhilda etc. En
annan ung sångerska har kanske mindre
röst men besitter en omisskänlig
danings-kraft för återgifvande af högdramatiska
karakterer; hon blir subrett och måste
nolens volens tvinga sig till denna lättfotade
liflighet, som fordras i sådana roler. Men
huru stor vigt det ligger derpå, att
konstnärens individualitet sammansmälter med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
