Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
strons entré. Han var svartlockig och log.
Hans rulhnröda läppar, öfver hvilka ett
par fina svarta mustascher spridde en mild
skugga, öppnade sig. Det var ett
ögonblick af hänryckning — men jag hörde ej
mycket. Jag drömde att jag var i
himlen, men med ens vaknade jag i midten
af stycket. Det var en ton, höga c, om
jag ej misstar mig, och hvilket c! Det
strömmade ut en ljudvåg under mustaschen,
denna våg slog öfver hela kungliga operan
ända upp till oss i paradiset, fylde alla
tomrum, dallrade, smattrade, väldig som
ett valdhorn ibland bergen. Så blef det
åter stilla och tyst, blott den röda munnen
öppnade sig, efter noterna. Åh, det var
ljuHigt! Skall det vara nyans, så md det
vara så, skall det vara fraser, så må man
åtminstone slippa höra dem. Det var en
konstnär, en mästare, jag undrar om han
ej har svenskt blod i sina ådror!
Och hur han sjöng du siisses
Turtel-täubchen»! Han hade godt kunnat väcka
en kyrkogård, jag har aldrig i mitt lif hört
en mera stilfull vaggvisa. Också fick han i
sin belöning i tidningarna. Bara beröm
for det flärdlösa föredraget, han
chevrotte-rar icke han, sådana der små
barnsjukdomar gå öfver då man hunnit hans år och
mästerskap.
Utländingarne sjelfva gå an, det komma
vi således öfverens om, det är endast då
svenskarne resa ut som de bli så illa
undervisade.
Jag är sjelf lärarinna. Jag hoppas att
min musikaliska lärdom väl skiner igenom
i hvad jag har att säga. Till min heder
får jag upplysa att jag inhemtat allt ihop,
för det mesta visserligen i Åmål, men
också i Stockholm hos stora och utmärkta
mästare. Min första lärare var elev till en
elev af musikaliska akademien. Min andra
hade en tant som var slägt till van Boom.
Den tredje hade bott i inackordering i
samma hus som Lindblads institut. Den
fjerde var alltför dyr, han tog i krona i
timmen, men så hade han också fått sex
halftimmar af Norman. Den femte var en
mästare i original. Jag vågar icke nämna
hans ursprung, men han var utomordentlig,
så mycket är visst. Han öppnade med
ens för mig hela musikliteraturens
skattkammardörrar på vid gafvel. Jag fick spela
Liszts rhapsodier och Tlialbergs fantasier
ur »Don Juan». Jag fick komponera
symfonisatser två månader efter det jag begynt
med harmoniläran. Han var ett snille i
att bibringa sina elever vetande, och han
brydde sig alls icke om petandet med
intervallerna t. ex., som sä fasligt arbetas
med utomlands.
Stackars menniskor derute! Det är
löjligt att höra huru de göra väsen af en
smal sak, vid ett sådant der konservatorium.
Har man väl här hört någonting dylikt?
En bekant till mig, har talat om följande,
och jag måste berätta om det igen för er,
för kuriositetens skull:
Hon kom till Berlin för studier i musik,
efter att med framgång ha uppträdt på
konserter här. H vad gjorde man af hennes
kompositioner, vackra romanser med
Wag-nerska harmonier och grant
accompagne-ment? Jo, man kastade dem i
papperskorgen och lät henne i två månader, fyra
timmar i veckan, skrifva upp tänk- och
otänkbara skalor, intervaller på alla
vanliga och dessutom enharmoniska toner i
skalan, både omvända och oomvända, och
lät henne göra allt detta med en petighet
som hade det varit ett straffarbete i ett
lifstidsfängelse. Så kom läran om
treklangerna och deras förvexlingar, saker som
jag undangjort på fem minuter. l’å pianot
och på papperet fick hon exercera om den
saken i ett par månader till. Först till
våren kom fyrklangerna. Har man tänkt sig
värre vansinne!
Pä andra året fick hon i sig en ny
bok som handlade om modulation. När
hon tröskat igenom den, så blef det
slutligen en kurs i kontrapunkt. Och hvad
kunde hon efter allt detta! Det var inte
stor smula! Symfonier? Jo pytt! Hon
slutade tvärt all komposition och säger nu
att hon just jernt lärt att hon ingenting
kan, med ett ord, att hon ej har talang
för komposition!
Jo, det är vackert! Hon skulle bara
ha stannat hemma. Då hade hennes namn
blifvit odödligt, och det utan alla studier.
Hennes visor hade fylt »det sjungande
Sverige», prydt Huss & Bcers musikhandels
fönster, spelats på symfonikonserterna och
till och med kanske utgifvits i nya
Musiktidningens notbilaga! Hvem vet?
Sådant der gör en så sorgsen! Ja, så
sorgsen att jag för i dag platt intet kan
skrifva mer! Ellen A.
—«♦*—
Observera!
Da det er blevet mig overdraget at redigere de
musikhistoriske og biografiske Artikler for den
danske (tildels skandinaviske) Musiks Vedkommende
til den nu i Berlin udkommende anden Udgave
aj Hermann Men dels og dr August Keiss manns
»Musikatisches Conversations-Lexikon», bedes
mulige Berigtigtelser og Tilføjelser, der ønskes optagne
i dette Værk, indsendte til mig under Adresse:
Bi olstr æ de 2 4, Kj 0 b e n h a v n K, inden den ij de
i næste Maa ned; da Trykningen af
Supplementsbindene\ der endeligt skal afslutte Udgaven,
alt er paabegyndt, vil intet med Sikkerhed kunne
faa Anvendelse efter den angivne Tid.
Kjøbenhavn, den 12te Januar 1SS1.
Charles Kjerulf.
-TF-
Från scenen och konsertsalen.
Stora teatern.
Jr^odan när »Jean de Nivelle» don (i
dec. för I idet år för förslå gången gick
öfver scenen hos oss, kunde man utan
svårighet förutsäga, all den ej skulle blifva
långlifvad på repertoaren. Också har den
ej behöll fulla Iva månader för atl två
gånger falla, först i den senare
omarbetningen, med recitativ i stället för talad
dialog och nu senast i sin ursprungliga form,
såsom verklig opéra comique, och falla så
objelpligt all älven om den ännu en eller
annan gäng återkommer, den dock med all
säkerhet snart nog för alllid strvkes på
spellistan.
Frågar man sig om orsaken härtill, blir
svaret bvarken alt fabeln är allt för
ointressant eller ämnet oss allt för främmande,
älven om detta i sin mån kunnat medverka,
ty erfarenheten bar visal all allmänheten
hade kunnat smälta och intressera sig för
i dessa hänseenden langl betänkligare saker.
Nej, orsaken bör tvilVelsutan sökas bos
sjelfva musiken, eller rätlare hos
allmän-helens uppfattning af densamma: man
förslår den belt enkelt ej. Och detta har
visat sig klarare för hvarje gang »Jean de
Nivelle» uppförts. Äfvon operans allra bästa
partier hafva strukit förbi utan all förmå
rvoka salongen ur dess passivitet, och de
svaga tillstymmelserna lill bifall hafva
pä-lagligen mera gäll utförandet än sjelfva
konstverket.
Man har visat en viss benägenhet all
jemföra »Jean de Nivelle» med »Carmen»,
hvilken som bekant bos oss blifvit en
repertoar-opera, och åtskilliga jemförelsepunk
ler erbjuda sig också: samma andliga
jordmån liar kallat dem till lif, till en del
samma konstnärliga förutsättningar och
ä-skadningssätl utgöra fleras gemensamma
utgångspunkt. Men stora skiljaktigheter
förekomma äfven. 1 viss mening är
»Carmen» vida lättare åtkomlig än »Jean de
Nivelle». Melodierna likasom smyga sig in
bos åhöraren redan första gången, och de
blixtar af tändande lif som genomkorsa
musiken, rvcka med en oemotståndlig, stundom
nära nog brutal makt åhörarno med sig.
I »Jean de Nivelle» ligger melodiken
djupare, är jemnare och mjukare. Allt flyter
klart och stilla i hvartannat, afpassadl med
del fullfärdiga konstverkets jemnmåll, men
man saknar de skarpa slående accenterna
som hos Bizel med våld tränga sig på
äfven den för hvilken det inre musikaliska
värdet är likgiltigt eller obegripligt, och som
derför. finner del hela enformigt.
När Bizet med kraftfull hand griper
midt in i det närvarande, friskt pulserande
lifvet, söker Delibes — i öfverensstämmelse
med ämnet för »Jean de Nivelle» — sina
förebilder långt tillbaka i tiden; del är den
gamla fransyska musiken som, om än i
fullkomligt originel geslalt, bos honom
träder oss lill mötes, och det fullständiga
mästerskap hvarmed lian förstår tillegna sig
andan i densamma ger lians musik en
alldeles särskild, ålderdomlig prägel, hvilken
hos den stora publiken gör intryck af 11a
gonting främmande och svårfattligt.
Men — och detta är en nödvändig
förutsättning, för alt såsom han kunna ge lif
åt de gamla formerna — Delibes står
tilllika på höjden af sin tids musikaliska
lärdom, och i herravälde öfver alla orkesterns
och den musikaliska teknikens hjelpmedel,
i skiftande karakteristik, i den sorgfällighet
hvarmed han så alt säga ciselerar ut hvarje
tonbild, under det alt dock alllid sjelfva
den musikaliska tanken blir luifvudsak, liar
han ej mången öfverman.
I fråga om operans dramatiska värde,
upprepa vi livad som redan i ell föregående
nummer yttrats, all ej ens Delibes’ friska
fantasi och fina gestaltningsförmåga räckt
lill för atl i musiken godtgöra allt livad
textförfattarne felat. Texten är och förblir
tråkig, och Delibes är ej den förste
komponist som råkat u( för det missöde, all
lians musik, åtminstone vid en flyktig
bekantskap, får lida för textförfaltårens
synder.
Väl har del hela vunnit, sedan
reeita-tiven blifvit utbytta mot talad dialog,
sammanhanget är större, åtskilliga
obegripligheter i handlingens gång hafva försvunnit;
men all rädda ett af, vi drista säga, den
moderna musikens bästa arbeten åt vår
repertoar, har ej denna förändring förmått.
Sä mycket mindre som dialogen både i
öf-versättning och i utförande, det senare
sär-skildt livad de båda komiska figurerna
Mali-corne (Ohlsson) och Bcantreill/s
{Strömberg) angår, förlorat sin komik och släpar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
