Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVKNSK MUSIKTIDNING.
^7
sig framat niislan lika tungt som fiirut
re-citaliven.
Undantar man de bada nänidn rollerna
saml Dianes, i hvilken fru Mac spelar
raskt oeh lifligt, men for hvilken hennes
röst är helt oeh hallet otillräcklig, år
utförandet efter vära förhållanden förträffligt.
Hr Odmann i titelrollen kunde man önska
nagol mera poetisk i sin uppfattning af den
drömmande herden-hertigen, men om det
nok brister åtskilligt i hans dramatik,
hör man villigt erkänna att han allvarligt
oeh med berömvärd framgång arbetar framål
pä detta omrade, hvarförutom hans mjuka,
musikaliska sång ger full ersättning för
bristerna. Som Arlette liafva fröknarna
Niehoff oeh Soinnielius alternerat. Den
förra eger företrädet af större seenvana och
mera fulländad sang. Den senare ger
der-emot ett fylligare, varmare uttrvck åt all den
omedelbara poesien hos den svärmande lilla
bondflickan. 1 det hela är Arlette den bästa
roll i hvilken vi hittills sett den unga
sangerskan. Skada blott att intonationen, i
synnerhet när rösten forceras, ej alltid är
ren. Herr I.angcs Charolais är måhända
den bästa af de inånga nobla, sä till sang
som spel väl genomtänkta typer denne
sångare redan hunnit all skapa. Såvida fröken
yls ej haft något mönster pä hvilket hon
kalkerat sin karakteristiska, af lidelsefullt
hal mättade Simone, visar hon sig redan
#åsom en dramatisk sångerska af ej alldeles
vanlig begafning och förmåga af sjelfständig
uppfattning, men i hvilket fall som helst
ger denna nytt stöd ål do förhoppningar
hon redan vid sitt första framträdande väckte.
Äfven herr Scwon som ränksmidaren
Saladin är värd erkännande för den
omsorg hvarmed han sköter sitt lilla parti.
Ät dekorationer och drägter har man i
»Jean de Nivelle egnat en omsorg och en
historisk trohet, hvarmed man just ej alltid
blifvit bortskämd. Skada äfven i detta
af-seende att det alltsammans, såsom det
tyckes, varit spild möda!
Herr Ferenczy, hvars gästspel synes sta
under inflytande af ett oblidt öde, kunde
först i onsdags gifva sin andra roll, såsom
Raoul i Hugcnotlerna». Föreställningen
i sin helhet var ytterst matt, ingen af de
sjungande förmådde frigöra sig från den
tyngd som hvilade öfver det hela;
slitningar inom orkestern och mellan denna och
sangarne förekommo tidt och ofta, och oj
heller de stora körerna, hvilka dock
stundom visat sig kunna ga förträffligt, ville
rätt hänga samruan. Herr Ferenczys Raoul
var oek, i synnerhet i do första akterna,
skäligen svag och färglös. Ehuru vida bättre
disponerad nu än vid sitt första
uppträdande, är han dock för litet hjeltetenor, för
litet ädel och för mycket godmodig, för att
fullt passa in i det franska riddarskicket.
Först i fjerde akten höjde sig
framställningen till större kraft och glöd, och skulle
ha varit af ännu större verkan, om ej spelet,
hvilket i Den Stumma Utmärkte sig för
hade jemnmått och sanning, här vanställs
af en del fula och omotiverade rörelser.
Andra symfonikonserten, den 22 d:s,
upptog pa programmet endast
instrumentalmusik, en anordning hvarigenom man —
såsom oss synes — vunnit större enhet och
intresse deråt än genom det sätt hvarpå
inan förut lat il vokalmusiken representeras
genom en eller annan lösryckt aria.
Kfler inledningsnumret, I/aydns
symfoni i D-dur (n:o 2 i Peters
klavérupp-laga), utförd med mveken pietet, följde för
första gangen tre äldre franska danser, en
gavotte sand en menuett (komponerad till
.Moliéres Rorgaren adelsman >) af Lully,
grundläggaren af den franska operan före
(duek i 1633—1 687 , rigodon af Rameau
(11)83—17(1 i och gavotte et rigodon af
.Monsignv (172!) 1817’. F.huru en så lång
tidrymd som ett urhund rade ligger mellan
den första och den sista och man väl,
frän-sedt den moderna instrumenteringen, kan
märka del inflytande liden öfvat såväl pa
uppfinningen som pä formen, le de sig, med
sin seriösa hållning, sin långsamt alinätla
rytm, inom hvilken för öfrigt melodien
stundom kan hoppa fram lekande och pikant nog,
för det nittonde århundradet som
förträffliga och nära nog samhöriga representanter
för en försvunnen tid, dä dansen ännu var
en konst oeh till sitt beledsagande ej nöjde
sig med mindre än konstverk, hvilkas värde
ännu efter sekler gör dem lörtjenta alt
framdragas ur glömskan.
Som slutnummer uppfördes
Mendels-so/tns A-dur symfoni (N:o i). Ehuru
offentliggjord först efter hans död, förskrilVer
den sig redan från Mendelssohns uppehåll
i Italien 1830—31, livarföre den också
vanligen är känd under namn af »den
italienska».
Öfver liufvud synes det som om
.Mendelssohns sångmö aldrig känt sig fullt
hemmastad på det symfoniska området.
Visserligen förena äfven .M:s svmfonier mänga af
de företräden, som utmärka honom såsom
komponist i öfrigt, men för en universel
skapelse, såsom »"vmfonien bör vara, räcka
hans krafter ej fullständigt till, och ej utan
skäl säger lirendel all »Mendelssohn visar
sig störst i den lilla formen». De rikaste
frukterna af sin begafning har lian skänkt
oss i sina sånger med och utan ord, och
så snart han rör sig med större former,
visar sig lätt nog begränsningen af lians
konstnärsindividualitet.
Hvad särskildt den »italienska symfonien
angår, är det egentligen sista satsen
(salla-rello), hållen i karakteren af en italiensk
folkdans, som utmärker sig för någon
synnerlig ursprunglighet, sådan man finner
den t. ex. i A-mollsymfonien. I öfrigt
förekommer den, med det i synnerhet i första
satsen oupphörliga upprepandet af vissa
motiv, en smula enfärgad; ljuset är sä
oaf-brutet förherskande att knapt någon enda
skugga inrvmts i denna talla af italiensk
klarhet’’, hvilken dessutom synes oss lida
brist pa tillräcklig mångfald i
färgstämningen.
Nya teatern.
Nya teatern, som, särskildt hvad angår
dess musikaliskt-dramatiska verksamhet,
inlagt stor förtjenst om den goda
operettmusiken genom upplagande af sådana stycken
som Mo/.arts »Teaterdirektören och
Webers nAhu Hassan , bar på sista liden
tagit vlterligare elt steg i samma riktning
genom att öka sin repertoar med Victor
Massés täcka operett Jeannettes bröllop ,
förut uppförd här a dåvarande .Mindre
teatern 1855 och a Humlegårdsteatern 1863.
— Skada blott att man med andra handen
tar livad man ger med den ena, i det att
man jemsides med denna riktning (ill del
bättre, allt jemt, och med ännu större ifver,
odlar den smakförderfliga moderna
bufla-operellen, för hvilken sannerligen Nya
teatern, med sina delvis sä erkännansvärda
intentioner, borde halla sig för god.
Fröken Wendela Anderson utför
hnf-vudparliet fint och lifligt och reder sig
förträffligt med Jeannettes ingalunda lätta
koloraturpassager. Herr Rampcltin (Jean)
gör erkännansvärda ehuru ej alltid lyckliga
bemödanden att värdigt sekundera henne.
Professor Tersc/tak, den berömde
flöjtvirtuosen, har pa senare liden ett par
gånger latit höra sig ä Stora teatern. Hans
rykte rättfärdigas genom den eminenta
färdighet, den osvikliga säkerhet livarmed han
på den som soloinslrnment skäligen
otacksamma flöjten utför de mest halsbrvlande
passager, äfven orti lian derunder ej helt
och hållet förmår aflägsna de hväsande
biljud som i de flesta fall äro oskiljaktiga
från flöjtens ton. — Vid hans senaste
uppträdande, förliden torsdag, fick man tillfälle
all pä samma gäng göra bekantskap med
en helt ung, fransk musiker, monsieur Jean
Tolheeque, hvilken ej blott med ren,
smältande lon, utan dertill med öfverdådig
teknik och äkta fransk verve i föredraget
utförde en konsert för violoncell (D-moll) af
Goltermann. Af detta första uppträdande
alt döma är herr Tolbecque redan en
konstnär af betydande rang, och det blir af stort
intresse att åter fä höra honom på den kon
sorl som han annonserat till nästkommande
onsdag.
Fru Anna Roth de Blanck, hvilken
som violinist en längre lid uppträdi vid herr
Meissners gral iskonserter i Berns salong, gaf
förliden måndag en konsert flerstädes. Hon
är såsom violinist en ej vanlig talang,
hennes spel eger bade mjukhet och friskhet,
oeh oaktadt faran är för handen, har ej
ännu åtminstone sprit- och tobaksängorna
kunnat q välva konstnärsgryet som röjer sig
hos henne. Såsom naturligt har såväl
lokalen som den publik för hvilken hon
vanligen spelar, hittills riktat hennes repertoar
nästan uteslutande ät det virtuosmessiga
eller det banala, och man har derföre svårt
att bilda sig ett omdöme om huruvida hon
är mäktig tolkningen af violinliteraturens
djupaste alster. Sä mycket är emellertid
visst, att hon, trots sin verkligen
aktnings-bjudande färdighet, dock är afgjordt mera
till sin fördel i den rena eantilenan, der
hon rör sig med en smak och ett förstånd
som gör att man skulle vilja unna henne
en, åtminstone livad det konstnärliga utbytet
beträffar, mera tillfredsställande
verkningskrets. St.
Från in- och utlandet.
Jrio-soarccr. Fröknarna II. Lindberg, II.
Aberg oeh Y. Lagervall, som nyligen afslutat sina
studier vid härvarande musikkonservatorium, den
första som pianist, den andra som violinist och
fröken Lagervall som violoncellist, äro för
närvarande stadda pä en konsertresa i landsorten, der
de väckt mycken uppmärksamhet. I)e ämna
under instundande februari manad i musikaliska
akademiens mindre sal gifva en serie af trenne
triosoaréer, som lofva att blifva af stort musikaliskt
intresse.
-Fl&-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
