Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lyckan gynnade honom äfven deruti,
att han för sina älsklingsbarn, Ofelia och
Mignon, fick framställarinnor, som kunde
gifva lif åt allt hvad han tänkt sig,
nämligen Kristina Nilsson till Ofelia,
Galli-Marié och senare Marie Vanzandt till
Mignon.
»Francesca da Rimini» ligger färdig i
Thomas’ skrifbord. Hans vänner säga att
han i detta verk har rest sig upp till en
höjd, som skall väcka icke blott beundran
men hänförelse. Men Thomas söker ännu
sin Francesca; han skall finna henne och
hans lycka skall nå sin apoteos.
För närvarande tronar han i
konserva-i toriets direktörsstol som Cherubinis och
Au-bers arftagare. Redan omedelbart efter
>: Som mar nattsdrömmen» blef han medlem
af institutet, senare kommendör af
hederslegionen. Hans elever älska honom såsom
den förträffligaste lärare, hans vänner som
den bästa och rättrådigaste mcnniska på
jorden, parisarne afguda honom. Som sagt,
en solskensbild utan skugga.
Musikföreningen,
denna i Stockholm bildade musikaliska institution,
som har till uppgift att göra den musikaliska
allmänheten bekant med stora oratorier och kantater,
ämnar d. 3 dennes lata oss höra Händeis odödliga
»Messias». Solopartiema hafva våra förnämsta
artister vid lyriska scenen benäget åtagit sig att
utföra; k. hofkapellet, i stråkqvartetten betydligt
förstärkt med hufvudstadens mest framstående
amatörer, har jämväl utlofvat sin medverkan. En
sådan samfäld numerär har hos oss icke förekommit
sedan musikaliska akademiens sekularfest 1871,
då samme mästares oratorium »Israel i Egypten»
gafs. Dirigenter för musikföreningen äro förste
hofkapellmästaren Norman och fil. dr Svedbom,
och kommer den först nämnde att vid uppförandet
leda det hela.
I sammanhang med denna notis meddela vi,
till tjenst för deraf möjligen intresserade, en
historik öfver de musiksällskap i hufvudstaden, hvilka
på något sätt kunna anses såsom Musikföreningens
föregångare Q fr Musik. Akad. handl, för 1866).
Harmoniska sällskapet. Bildades år 1820,
uteslutande för musikaliska öfningar. Dess kör
uppgick slutligen till ett antal af omkring 120
personer och orkestern till omkring 40, alla amatörer.
Dess förste anförare var en af stiftarne, konsuln
Lindquister; sedermera leddes köröfningarne af
förste hofsångaren /. Berg samt orkesteröfningarne
af k. hofkapellmästaren J. Benvald. Under
sällskapets verksamhet, som fortgick omkring 30 år,
gåfvos årligen enskilda och stundom offentliga
konserter, hvarvid utfördes åtskilliga bland de största
verk, som äro skrifna för ensemble-musik, t. ex.
flera af Händeis och Mendelssohns oratorier, samt
de förnämste mästares yppersta messor, hymner
och kantater. Af operor, såsom Wilhelm Tell,
Othello, Moses m. fl. gåfvos strödda delar. Till
detta musiksällskap slöto sig småningom
hufvudstadens utmärktaste talenter; och de utländska
artister, som besökte Stockholm, ansågo för en ära
att fa låta höra sig i denna musikförening. —
Sällskapets angelägenheter voro anförtrodda ät en
direktion, hvars ordförandeplats i mänga ar
innehades af öfverstekammarjunkaren m. m. B. v. Beskow.
Efter att hafva hvilat omkring 16 är,
upplöstes Harmoniska sällskapet år 1865. Dess dyrbara
bibliotek, äfvensom en donation af doktor Struve,
å 1,500 kronor, samt några musikaliska instrument,
öfverlemnades i Kongl. Musikaliska Akademiens
vård. —
Under de år, då Harmoniska sällskapet icke
arbetade i sin helhet, fortsatte dess
instrumental-afdelning sina öfningar någon tid under ledning af
förste konsertmästaren A- Benvald. Äfvensä
bildade sängafdelningen ett särskildt sällskap, som
anfördes dels af hofsångaren Berg, dels af 1. Dan
fist rom eller J. A. Josephson.
Sångöjningarna. Omkring 10 år senare än
det Harmoniska sällskapet bildades ett sångsällskap
med detta namn. Dess ledamöter bestodo
förnämligast af personer, tillhörande hofcirkeln, Stockholms
adel, militärer och högre embetsmän, med flera
högt uppsatta personer. Sällskapet hade sina
sammankomster i Arfprinsens palats vid Gustaf Adolfs
torg och anfördes af hofsångaren Berg. Under de
få år sällskapet arbetade utfördes såväl kyrko- som
teatermusik, allt med ackompagnement af piano.
Dåvarande kronprinsen Oskar komponerade flera
värderika sånger, beräknade för sällskapets
res-surser.
Concordia. År 1840 bildade direktören
Abraham Mankell detta sällskap, som utgjorde omkring
60 personers kör af blandade röster, hvilken
ackom-pagnerades af en flerdubbel stråkqvartett och piano.
Sammankomsterna höllos en gang hvarje vecka.
Under stiftarens ledning utfördes större hymner,
kantater samt andra kompositioner, merendels af
andligt innehåll. Sällskapet upplöstes efter två års
verksamhet.
Sangforeningen i Stockholm. Med detta namn
stiftade J. P. Cronhamn år 1839 ett musiksällskap,
hvars ledamöter till största delen voro elever
utgångna från hans sånginstitut, men till hvilka slöto
sig flera af Harmoniska sällskapets medlemmar.
Stundom utfördes solopartierna af artister frän k.
teatern. Kören för blandade röster utgjorde
omkring 80 och för mansröster 50 personer. En
fullständig orkester af 36 personer, till största delen
amatörer, biträdde vid de fyra årliga konserter,
som offentligen gåfvos i stora börssalen eller i f.
d. Kirsteinska husets salong. Repetitionerna höllos
i arfprinsens palats. Ibland större tonstycken som
utfördes må nämnas: Cherubinis »Requiem»,
Beet-hovens »Christus pä Oljoberget», Rossinis »Stabat
Mater», Mendelssohns »Davids 95:te Psalm» m. fl.
Dessutom gåfvos spridda nummer ur operor, såsom
Robert, Ilugenotterna, Wilhelm Tell, Il Pirata m. fl.
Sällskapets verksamhet upphörde år 1843.
Harmoniska sällskapet (det nya), stiftadt 1860
af kapellmästaren L. Norman, kompositören 1.
Hallström och professor J. Gunther, arbetade i
samma riktning som det forna sällskapet; den 100
personer starka kören för blandade röster utgjordes
till största delen af amatörer. Åtskilliga artister,
äfvensom flera af Kongl. Musikaliska
Konservatoriets elever biträdde dock i densamma. Till en
början bestod orkestern af artister och amatörer,
men sedan 1866 hade sällskapet förenat sig med
Kongl. teatern och ofta gifvit sina offentliga
konserter derstädes, hvarvid solopartierna merendels
utförts af lyriska scenens artister, och såväl större
ensemblesaker som ackompagnement afkungl.
hof-kapellet, — allt under kungl. hofkapellmästaren
Normans ledning. Professor Giinther var
sällskapets kormästare. Bland de kompositioner, som
sällskapet uppfört, hafva förekommit åtskilliga
arbeten af Mendelssohn, Gade, Händel, Haydn,
Mozart, Beethoven, Cherubini, Schumann,
Verdi,Brend-ler, Lindblad, Josephson, Hallström, Norman,
Söderman m. fl.
Sedan 1878 har delta sällskap icke gifvit
någon konsert, och det torde numera, sedan
Musikföreningen konstituerades af hrr Norman och Sv
edbom pä våren 1880, få betraktas såsom upplöst.
Sistnämda förening har åter omfattats med lifligt
intresse och synes vilja ställa sin uppgift i stor
skala, hvilket också torde vara nödvändigt, om icke
oratoriemusiken hos oss skall dö ut — något som
man, efter prof. Josephsons frånfälle, kanske ej
alldeles saknat skäl att befara. Föreningen räknar
redan närmare två hundratal aktiva och öfver ett
hundratal passiva ledamöter.
Om våra librettöfversättningar.
II.
»Don Juan», »Trubaduren*, »Romeo och
Julia.»
i ha i ett sammanhang behandlat de
båda tyska texterna; vi komma nu
till de italienska. Här få vi alldeles kasta
öfver bord fordringarna på deklamatorisk
noggrannnhet, ty i en italiensk opera står
denna vanligen på fryspunkten. Deremot
är Baiicks öfversättning af »Don Juan» i
några andra hänseenden lärorik, nämligen
dels för det den visar huru svårt en
nordbo, trots aktningsvärda bemödanden, har
att sätta sig in i den sinligt konkreta
uppfattningen hos en sydländing, dels för det
den lägger i dagen hurusom äfven en
skenbart lindrig otrohet mot urtexten lätt kan
förvränga teckningen af en musik dramatisk
individ.
När Bauck i januari 1856 utgaf sin
öfversättning, beledsagade han densamma
med ett företal, hvari han förklarade, att
den då befintliga äldre öfversättningen (af
Nordforss), som var grundad på Rochlitz’
tyska, i likhet med denna hade fäst »ett
väsentligt afseende vid den sentimentala
och moraliserande ton, hvilken, af
Wer-ther och Sigwart anslagen i
romanlitteraturen, genom Kotzebue och Iffland införts
på scenen och efterhand blifvit rådande
för dagen. Men ingenstädes» — fortsätter
öfvers. — »var den mindre passande än i
da Pontes qvicka, stundom slippriga drama,
helst Mozart ej låtit någon af dess pointer
undgå sig. — Ofta har han (Mozart) till
och med begagnat texten till qvicka
allusioner, hvarpå poeten troligen aldrig tänkt,
men hvilka för sångaren och skådespelaren
äro lika tacksamma om de uppfattas rätt.
Detta fina detaljarbete, som i sin
fullständighet utvecklar sig för den uppmärksamme
partiturläsarens blick, ålägger öfversättaren
den strängaste trohet både i anda och
bok-staf. — Närvarande bearbetning har med
möjligaste trohet följt det italienska
originalet, och hos det hela såväl som hos
enskildheterna sökt återställa den egna
originella färg, som skalden och i synnerhet
tonsättaren i så rikt mått skänkt detta
berömda verk».
Vi skola i det följande få tillfälle att
kontrollera, huru långt öfvers. lyckats i sitt
försök. Emellertid blef hans opus straxt
efter sin utkomst klandradt i både
Aftonbladet och Dagbladet, af hvilka det förra
berömde den äldre öfversättningens »Schwung»,
det senare tadlade den nyas »knagglighet».
Bauck försvarade sig i Ny tidning för
musik 1856 nr 7, hvarest han äfven
sam-manstälde prof bitar ur båda.
Nu kan det icke nekas, att Baucks
öfversättning utgjorde ett stort framsteg
ut-öfver den gamla. Oss synes likväl, som
skulle detta framsteg hufvudsakligen hafva
bestått i ett mera vårdadt språk och en
ledigare metrik, i hvilka båda hänseenden
den gamla öfversättningen var mera än
ohjelplig. F’or öfrigt kunna vi ej finna
annat än att den gamla tolkningen ofta på
ett, visserligen allt för simpelt, men dock
ganska konkret och troget sätt återger
urtextens vändningar — något som Baucks
med all säkerhet ofta icke gör. Den
se-nares librett är något för abstrakt,
urvattnad och finpolerad; den bildar härutinnan
en motsats till Arlbergs, hvilken som vi
sågo icke generade sig för att med saftiga
ord skärpa karakteristiken, en skärpning
som hos Bauck icke kommer i fråga, så
vida man icke vill se en sådan i
Leporel-los svenska tillägg till katalogarian: »Hvita,
mörka, röda, gula, unga, gamla, vackra,
fula», hvilket tillägg verkligen är ganska
lyckadt.
Redan straxt i början möter oss en
urvattning. Piova c ven to sopportar,
man-giar male c mal dormir är vida mera
betecknande för Leporellos missnöje och
arten af hans behof än öfversättarens:
»Ringa lön men bannor blott — det är
Leporellos lott». (Den gamla
öfversättningen är här bättre: »Litet sofva, usel mat,
inga pengar, mycken stat.») Ottavios re-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
