Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
toriska deklamation (s. ri): »Låt hoppets
morgon randas» (Guardami un solo is
tante) är tillkommen af rimnöd (jfr samma
rim, »andas, randas», i Don Juans serenad).
Ottavio svär efter ett annat formulär i den
italienska än i den svenska texten: Lo
giuro agli occhi tuoi (vid dina ögon), lo
giuro al nostro amor! B.: »Jag svär det
vid vår kärlek och vid din faders själ!
(s. 12.) Vo fante orrendo scempio, gli
vo c aro ar il cor (slita hjertat ur honom),
ryter Elvira, långt handfastare och kraftigare
än: »Mitt hat, min hämd skall följa för-
rädaren öfver allt!» (s. 14).
Bland de nummer i sin öfversättning,
till hvilka B. sjelf hoppas hafva fogat
»många nya drag», uppräknar han katalogarian.
Med undantag af ofvan anförda tillägg samt
en och annan vändning kunna vi dock
icke spåra någon afgjord förbättring.
Öf-vers. tycks missunna Don Juan hans
framgångar i Italien, då han inskränker dem
till »ett hundra» i st. f. sei eento (600);
han återgifver vidare costanza
(ståndaktighet) med »snillets adel» och dolcezza
(ljuf-het) med »känslans drömmar ; han tolkar
det saftiga uttrycket Vuol ifinverno la
grassotta, vuol d’esta te la vt agrotta på
följande förvända sätt: »Vishet har han
för de lärde» (männen?) »samt en fras om
qvinnans värde».
Den sedv anliga benämningen på Don
Juans aria, »champagnearian», är helt
modern och har sin upprinnelse från den
tyska textens Treibt der Champagner;
originalet talar aldrig ett ord om champagne,
och troligen var denna dryck hvarken till
namnet eller gagnet synnerligen allmän på
da Pontes och Mozarts tid, eftersom
mousserande vin först på den tiden började
fabriksmässigt tillverkas i Champagne.
Italienska texten lemnar oss i okunnighet om,
hvilket vin Don Juan här drack; möjligen
var det samma sort som i sista finalen,
nämligen tnarzimiuo, ett slags rödvin, som
j i tyska texten återges med Burgunder —
troligen ej exakt, men dock lyckligt,
emedan sådant vin, såsom varande ächter
Liebcszundcr >, anstår en Don Juan. (Den
svenska öfvers. har äfven på sistnämda
stället framhållit sitt »champagne».) Men
— lemnande å sido den oväsentliga
frågan, huruvida Don Juan hade så dålig
smak att han föredrog champagne framför
bourgogne — vilja vi blott i förbigående
anmärka, att öfversättningen af nämda aria
onekligen, trots sina abstraktioner och sin
otrohet, eger en viss flägt. Men hvad
skall man säga om Don Juans serenad,
den öfvers. erkänner sig hafva alldeles
ny-författat, hvarför han — som nyss förut
klandrat sentimentaliteten i Rochlitz’ text
— uppger som skäl att »da Ponte,
förträfflig i det komiska, icke hade sin starka
sida i det sentimentala»!? Läsaren må
sjelf döma, huruvida i Don Juans serenad
för en kammarjungfru någon sentimentalitet
alls är på sin plats eller är att föredraga
för den vällustigt smeksamma glädtighet,
som säger till den sköna (i den italienska
texten) att hon har »socker i hjertat och
munnen ljufvare än honung», samt
huruvida icke dessa senare orientaliska
uttryckssätt närmare öfverensstämma med Mozarts
musik, så trånande som en sommarnatt i
Alhambra, så fin och lekande som de
läckraste arabesker.
»O hör i nattens tystnad de ömma toner,
Och lät ett rum dem finna uti ditt hjerta!
De skola hos dig tända den Ijufva smärta
t >ch mala dig en stillhet från högre zoner.
När ajtonen sig sänker, när morgon randas,
For dig, jör dig jag lejver, Jör dig jag andas.
0 dölj dig icke iängre, min lyckas stjerna!
Och rodna vid mitt hjerta, du sköna tärna!» (s. 50.)
Masettos: »fag är ond och högt vill
tala» (s. 35) är alldeles orätt öfversatt;
Masetto säger tvärt om åt Zerlina att tala
högt: Paria forte e qtti C arresta! —
Åtskilliga Don Juans svenska yttranden i
andra aktens final äro missledande för
uppfattningen af Don Juans beteende och
karakter. Den svenske Don Juan säger, sedan
maskerna demaskerat sig: »Jag bekänner ;
den italienske bekänner ingenting, utan vill
tvärt om fortfarande inbilla dem att
Lepo-rello är våldföraren: Alt eredete! —
hvilket lämpligen kan öfversättas: »Men så tron
mig!» Den svenske Don Juan låter
sedermera icke alls bringa sig ur fattningen af
folkmassans hämdeskrän: »Allt mot mig
sig sammansvurit! Djerft jag trotsar hvarje
fara!», den italienske deremot tappar
verkligen hufvudet för ett ögonblick: E
cott-fttsa la tttia testa, tion so piit qttel di ib
mi faccia j musiken uttryckt genom en
ända till buffoartadt babblande urartande
skalgång i repeterade noter), och han repar
sig först sedermera med orden: Ala tion
tttanca in mc coraggio! Denna tillfälliga
försagdhet — som Don Juan äfven vid
andra tillfällen uppenbarar, t. ex. i
qvar-tetten och kyrkogårdsscenen — kastar på
hans karakter ett komiskt ljus, som just är
afsigtligt och bevisar, att operan i grunden
är en buffa (on: än icke en vanlig sådan),
hvilket yttermera styrkes deraf att Don
Juan i alla sina i operan framstälda
kär-leksäfventyr misslyckas, något som da Ponte
— såsom Jahn riktigt anmärker —
svårligen kan ha åsyftat blott för den
moraliska effektens skull. Nämda försagdhet är
också psykologiskt riktig: den personifierade
oförnuftiga sinligheten blir förlägen inför
den plötsliga uppenbarelsen af förnuftets
representanter, liksom hunden sänker sitt
öga för den menskliga blicken eller satan
för engelns.
Vi ha med sistnämda exempel redan
an-tvdt, huru lätt en karakter genom oriktig
tolkning af öfversättaren kan få en
betydligt förändrad skiftning. Vi vilja något
utförligare tillämpa samma iakttagelse på
Zerlina, en roll som, utan tvifvel till stor
del på grund af den oriktiga
öfversättningen, hos oss vanligen uppfattas och utföres
på ett från da Pontes och Mozarts mening
ganska afvikande sätt, men om hvars rätta
uppfattning fru T rebelli gifvit oss en vink.
Giovinette, che fatte all’ amore,
non lasciate, che passi f c ta !
se nel seno vi b u lic a il c or c,
il rimedio vedetelo q na!
»Unga flickor, som skaptes till nöjet,
Njutom ungdomens lyckliga dag!
Lät oss minnas att skämtet och löjet
Ger vår ungdom dess skönsta behag.»
Med dessa ord — nämligen de
italienska, icke de svenska, hvilka vi blott taga
1 släptåg för att visa hur saken icke skall
göras — dansar Zerlina in på scenen.
Genom det epitet, med hvilket hon tilltalar
leksystrarna (fatte all’ amore) har hon
genast karakteriserat sig sjelf. Zerlina är
verkligen : skapad för kärlek», hon simmar
i ungdomlig helsa, glädje och vällust. Det
blir en ganska lätt sak för Don Juan att
öfvertyga henne om, att hon icke är
ämnad att bli en bondes hustru. Fåfängan
hjelper nämligen till, och så se vi hur hon
redan straxt i början på den följande
duetten till hälften gifvit sig: vorrei e non
vorrei, jag vill och jag vill icke (Bauck
otillräckligt: »Nej jag i rädsla sväfvar»);
och hon erkänner att det nog skulle vara
för henne en lycka: felicc e ver sarei,
men hon befarar att han kan gäcka henne:
ma pttb burlarmi ancor (B.: »Då så mitt
hjerta bäfvar, visst något ondt jag gör*);
dessutom tycker hon synd om ."t laset t o:
mi fä pieta Masetto. Men — invänder
Don Juan — jag skall höja dig ur ditt
låga stånd: io cangicrb tua sorte (B.:
»Hela min fröjd förstör du»), efter hvilket
talande skäl Zerlina icke längre är stark:
presto von son piit forte (B.: »Ack, hur
kan jag väl tveka? Nej, jag bör neka» —
således raka motsatsen!) Slutligen
öfver-lemnar hon sig med sydländsk
uppriktighet helt och hållet och utan förbehåll.
Och hur behandlar hon sedan Masetto, som
på goda skäl blifvit fnurrig? Jo, hon
sjunger till honom i smekande tonfall men med
tydligt ironisk öfverdrift i de italienska
uttrycken :
Batli, Balti, o hel Masetto,
la Ina povera Zerlina:
staro q ut eome agnel/ina
le tue hotte ad aspettar.
Iau c ier v straziarmi il erine ! (Slit mitt här!)
Lasciero eavarnii gli occhi, (Rif ut mina ögon)
c le care tue manine
lieta poi sapro haciar.
Ah lo vedo, non haicore — (Du har intet hjerta),
således raka motsatsen mot öfvers.:
»Banna, banna din Zerlina!
Ej mer vänligt till mig blicka!
Som ett lam din trogna flicka
Gerna allt fördraga vill.
Men må sen du mig förlåta!
låt mig då ej längre gråta!
Intet hot och bannor mer!
Din Zerlina ömt dig her!
Ah, jag ser det, du förmår ej
längre bannas; du f örlåter!• (s. 34),
och dermed vänder hon honom ryggen,
med dessa halft insmickrande halft buttra
åtbörder, af hvilka endast en om sitt välde
medveten qvinna är mäktig.
Så gaf fru Trebelli denna scen. En
hvar finner, huru mycket denna
uppfattning skiljer sig från den i svenska texten
uttalade och på vår scen vanliga, der en
ångerfull, innerligt bedjande ömhet kommer
fram, hvilken är otänkbar hos Zerlina.
Vi behöfva ej vidare följa Zerlinas
parti, ej heller uppsöka de öfriga
ställen, som kunna ge anledning till oriktig
uppfattning hos skådespelarne (såsom då
öfvers. i tersetten, s. 48, försummar
Le-porellos Io rido, hvars påtagliga
musikaliska illustration undgått »partiturläsaren»,
och då han i arian, s. 61, låter Ottavio
ställa sina ord till Anna i st. f. till de
öf-riga). Att vi varit utförliga i våra
anmärkningar, har sin grund dels i deras allmänna
vigt, dels i vigten af att få en noggrann
uppfattning (och om möjligt en gång en
noggrann tolkning) af, framför alla andra,
denna operornas opera, som kallas »Don
Juan». Deremot har icke vår afsigt varit
att vara hårdare mot Baucks librett än mot
många andra, som äro densamma i flere
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
