Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Min Agatha!»
»Bästa vän!»
»Omfamning*. Herr Blomgren höjer armarne
som om han ämnade en sådan, men denna hans
tanke qväfs i sin knoppning af frökens kalla miner
som återkalla honom till verkligheten och tyckas
säga: »Min vän, man observerar oss, ni kan väl
förstå att det inte passar sig att ta 111ig kring lifvet
inför en hel publik».
Efter ett hafva sjungit tn hop noter, gör Max
min af att gä och påstår att pligten kallar honom,
emedan han tycker att det ej vore situationen
värdigt att skylla på affärer, som eljest männen bruka.
Terzetten lider mot sitt slut. Rimmen gä på »val
och qval, hjerta och smärta» ; det är sorgliga
ögonblick. Men oberörda stä Max och Agatha, tills en
röst i kulissen hörbart hviskande ropar: »Se så,
Blomgren, kom ut nu, hvad f-11 sölar du!» De
älskande åtskiljas, ridån gär ner.
Tablå. »En vild bergsklyfta, beväxt med
mar-I träd. Fullmånen lyser blek. Tvä åskmoln tyckas
I vara i antågande i motsatt riktning mot hvarandra.
! Kram på avantscenen är ett af blåsten
söndersplittrad t, helt och hållet förtorkadt träd, men invändigt
ruttet så det gifver ifrän sig ett sken. Pä andra
sidan pä en knöl ig qvist sitter en uggla med stora
I lagande ögon. Korpar och andra rolToglar på de
öfriga träden.»
Så står i teatertexten. Frun på första raden
I låter sina söner läsa det högt. Ku höjes ridån.
Det är halfmörkt. Fullmånen står på en ställning,
hvaraf man kan se fotterna. Ugglan är scenens
! piece de resistance. Den liknar en vassbukskagge
med en liten blindlykta pä locket. Nu och da
vändas glasdörrarne utåt och då lyser det. Detta
i sker på ett särdeles kompliceradt vis, man kan
| icke se ståltrådarne — knappast ana dem.
Kor-I parne och de andra roffoglarne representeras af
i små ljus hvilka, fastbundna vid smala käppar, då
och dä stickas fram ifrån kulissen. De små
gos-sarne i min loge äro idel undran.
»Ser du, mamma», frågar den yngre, »der står
ett vattenfall för sig sjelf midt på golfvet, hvad
gör det der?»
»IIvad du frågar dumt, Ax*. 1», säger den
äl-I dre; kan du inte se att det är den onde som har
ett segel framför sig.»
»Nej, mina små gossar», upplyste modren,
»det är intet vattenfall och intet segel heller, det
är bara ett träd; men hör på nu, andarne skrika!»
Det skreks verkligen mellan kulisserna, och
man kunde tydligen höra att det skedde con amore.
Alla teatertvätterskorna med sina barn,
maskinar-betames hustrur och hela apparatens personal med
slägtingar och vänner fingo vara med; det gick
efter tecken och lyckades öfver förväntan. Ugglan
vände dervid sina ögon, roffoglarne hoppade, och
herr Kasper med uppvikta skjortärmar jemkade om
en mängd tegelstenar, lagda i en krets kring en
dödskalle.
Tornklockan siar med doft ljud tolf. Kasper
grinar med tänderna, ryter och ropar Samiel. Vid
det ropet träder han sitt spjut i dödskallens mun
och slänger omkring sig. Samiel kommer.
De båda elaka herrarne göra nu det bekanta
förbundet om frikulorna, och skiljas åt som vänner.
Emellertid ser man högt uppe i kulissen på
ett berg vår välmående Max. Han har ställt sig
stadigt sä att man ej behöfver frukta att han skall
falla ned. Med fotterna ett stycke ifrån hvarandra
sjunger han sin aria. Ilan är alltjemt rödblommig
och ser from ut, han anar ju intet ondt. Kasper
bjuder honom ned till sig och pekar pä elden.
Efter något krus klättrar han ned, men ser under
tiden en vålnad uppe i fonden. Vålnaden har
stärkta underkjolar med pipade garneringar och
ändå tror Max att det är hans moders hamn.
Kasper försäkrar med rätta att Max misstar sig.
Och nu börjas det hemska. Kasper kokar i
en kittel någon trollvälling af bly, qvicksilfver,
kyrkfönster, vargögon och kulor, och sjunger dervid
mycket lågt och på en underbar melodi en visa.
Nu vidtager hans räkning, det är ett spännande
moment.
Ett––––i luften synas ett dussin hjerpar,
liksom Munchausens orrar dragande hvarandra
genom samma snara.
Två. Ett svart vildsvin flyger liksom foglarne
i luften, gladt med sin lilla ändpunkt i höjden, i
björk skulpterad af någon timmerman.
Tre, fyra. Man ser dä uppe pa samma ställe,
som de öfriga underverken en velociped, på
hvilken ett benrangel åker fram. Underbara, rika och
genialiska fantasi som så träffande målar alla’
fasorna af den vilda jagten, hvar kunde man väl
finna något sublimare? Men det är ännu icke allt,
visst icke!
Kasper räknar fem och sex. Musiken spelar
allt hvad Webers sångmö tänkt skönast.
Kapellmästarens lockar och frackskört fläkta, hans armar
fäkta, hans andedrägt räcker ej till för alla de
lif-liga rörelserna. Kasper bråkar allt ängsligare,
ugglan flaxar, dess ögonlock öppnas allt oftare,
dess mun med en fotogenlampa i svalget likasa.
Den vilda jagten kommer igen, foglarne på
snöret, julgrisen på repet och velocipeden straxt
derefter. De gä och de komma, allt fortare och
oroligare. Osynliga andar sjunga i kulissen, >’hallä,
vov vov» — det är rysligt!!
Kasper räknar under konvulsiviska ryckningar
sju / Han faller. Allt går öfver ända. Max allena
står och småler. Ilan tänker på en annan sak.
Regissören ropar: »Blomgren, din tusan, dåna, för
f-n, skynda dig!»
Max jemkar sig makligt omkull, man kan tro
att han gör sig beqvämt för en liten lur, hade man
ej fröjden att ännu i sista ögonblicket fä se en
skymt af den röde, som spatserar fram och gör en
intagande gest. Ridån faller.
Man spatserar i foyern. Publiken är särdeles
belåten. Sjelfva kritiken gar omkring och ser
tillfredsställd ut, den vet redan ordalagen, passliga
och lagom för spalten i morgonens blad. Fröken
von Melbins sköna sång och allt mer afrundade
spel, herr Blomgrens klingande tenor och jemna
ehuru kanske ännu något kalla aktion, fröken
Wimans förtjusande uppfattning af Annas parti,
herr Engells präktiga bas i Kaspers roll och sist
och slutligen herr kapellmästarens genialiska och
förtjenstfulla anförande af operan i sin helhet, h vars
succes ändtligen och allenast är hans verk. Den
föregående krumiluren om Weber som komponist,
särskildt af operan »Friskytten», är färdig och
behöfver bara kopieras ur Ua Mara — allt är så
trefligt som möjligt.
Tredje akten. Agatha sitter vid en spegel och
är klädd som brud. Fröken von Melbin ser sig i
spegeln och stiger derefter upp och gär till
rampen. Man undrar hvad som nu skall ske. När
hon hört förspelet och befinner sig i horizontel
ställning helt en face, böjer hon sakta sina knän,
sjunker ned och sitter slutligen inbäddad i en hoj)
stärkkjolar midt pä scenen, omgifven liksom af en
vidlyftig räddningsböj, ur hvilkens djup den sköna
kavatinan genljuder med vacker, ehuru dämpad
klang.
Hon afbrytes af Anna som kommer in glad
och munter. Tredje scenen går raskt undan, tack
vare Frökens Wimans lifliga föredrag af balladen.
Teatern förvandlas till en romantisk
bergstrakt med furstliga jagttält. ( Htokar sitter i
hufvud-sätet vid ett bord, dervid mänga förnäma gäster
tagit plats. I kören som de sjunga märker man
snart att andames skrik gjort dem hesa. De dricka
svagdricka ur dammiga trädbägare.
Emellertid utvecklar sig nu en mycket
krånglig intrig. Fursten vill att Max skall skjuta sista
profskottet innan han kan få gifta sig med Agatha.
Max har skjutit af sina frikulor och har blott en
qVar, den sjunde. Han ombedes att sigta på en
hvit dufva som sitter i samma träd som Kasper.
Obegripliga idcförHistring! Märkvärdiga slump!
Herr Blomgren sigtar, men skottet gär icke
af. Man har glömt att ladda bössan. Men han
är ej rådlös, han har esprit. Han slår ity med
bössan ännu en gång i luften och ropar dervid
med sin klangfulla tenor: »piff!» Dufvan faller.
Kasper plumsar ned han också, och ofvanpå allt
sammans Agatha som kommit in från galen kuliss,
men ändå, troligen till följd af den uteblifna
krutröken, dånar i några starka altars armar.
Mycket krångel i kören. Kapellmästaren drar
sig i framlockarne, svär, stampar och rodnar af
harm. ’Fiolerna gnida, basfiolerna knaka i
fognin-garne, trumpetame blåsa och spotta, flöjterna hvina,
det är en stor oreda.
Ändtligen vaknar Agatha upp. I lon förundrar
sig öfver att hon lefver. Max, som vetat allt det
der förut, förundrar sig icke, han faller in på rätta
takten och sjunger något litet i halsen: »Agatha,
du lefver än, himlen vare lof!»
Kasper rullar sig ät rampen, svär, ropar
Samiel och låtsar dö, men han lefver nog, ty
golfdraget tvingar honom gäng på gång under
slutscenen att nysa, tills fursten, förbarmande sig
öfver hans qval, befaller att man kastar honom i
vargklyftan.
Annu en gång synes den röde, nu för sista
gången. Ilan har annammat herr Engells svarta
själ.
Fursten förlåter Max hans synder, dem denne
i en romans bekänner, den ståtliga eremiten
kommer fram och välsignar paret, Anna niger, kören
sjunger, kapellmästaren ser upp till fondlogen på
första raden, ridån faller, man ropar fram
artisterna, »bravo, bravo!»
Från scenen och konsertsalen
är denna gäng så föga att förmäla, att vi,
hälst tidskriftens ulrymme blifvit hårdt
an-litadt, uppskjuta var öfversigt till nästa
nummer.
Vår musikbilaga f ör i dag innehåller
en berömd romans ur ’»Jeanncttes
bröllop», sjungen med mycket bifall af fröken
Vendela Andersson å Nya teatern. Derjemte Jöljcr
en eftcrlemnad komposition af framl. Oskar
Tors-scll, nämligen ett accompagncmenl f ör
brumstäm-mor till den vackra folkvisan »Jord och himmel
jag».
Från in- och utlandet.
Amsterdam 10 febr.
Vi ha haft några festdagar här, som kunna
vara af intresse för eder att höra. Amsterdam
gästades nemligen af en stor man, Johannes Brahms.
Han hade förra året slutat tvenne ouverturer, en
tragisk och en akademisk festouvertur, den sista
komponerad för Breslau. Nu begaf han sig ut på
vandring för att lata verlden göra bekantskap med
sina verk, först i Breslau, sedan Leipzig och efter
ännu ett par städer hit. Det var ett jubel. Jag
tror visst att det gifves få städer der menniskor
äro så entusiastiska för musik, och isynnerhet för
Brahms, som här; man känner hans musik utantill
och älskar den. De nya ouverturerna äro
herrliga, trots de förnäma, tråkiga och jag hade lust
att säga dumma recensenterna i vissa lika
förnäma städer i Tyskland; den tragiska ouverturen
storartad, klar, Brahms värdig; den glada
ouverturen byggd pä studentsånger, ett mästerstycke och
i högsta grad originell. Jag föredrager den nästan,
så frisk, så skön, den måste draga hvar och en
med sig. En violspelare Bartli från Mtinster
spelade Brahms’ violinkonsert, och han sjelf, som är
stor pianist, sin pianokonsert. Att Brahms firades
med lagerkrans och mångfaldiga »tusch» är
naturligt. Ilan vistades flere dagar i Amsterdam och
vi voro jemt tillsammans med honom; en afton
hade vi honom hos oss och det vore väl omöjligt
att vilja börja uppräkna den mängd af musik som
vi gjorde dessa dagar. Brahms är som menniska
äfven så älskvärd och af en djup bildning;
intresserar sig för allt och dessutom mycket rolig, lian
blef naturligtvis äfven till andra städer i Holland
inbjuden och måste äfven der låta höra sig. I
söndags voro vi tillsammans med honom i Utrecht
hos en professor Engelmann, hvars fru är
framstående pianist och för några år sedan mycket
bekant under namn af Emma Brandes. Det var sista
dagen; i måndags for han tillbaka till Wien —och
vi till Amsterdam, för att som nu njuta i minnet
af de herrliga dagarna. Men det är blott några
lugna dagar; i nästa vecka kommer Louise Pyk.
Hon är redan i Holland; är engagerad för alla
städer här och sjunger sist i Amsterdam, då hon
sedan stannar något hos oss — jag gläder 111ig
naturligtvis obeskrilligt deråt.
Am. Maier-Röntgen.
Vencrsborg, 20 febr.
Var stad har haft besök af tvenne framstående
artister, fröken Signe Ilebbe och fru Ida
Basilier-Magelseti, hvilka den 18 dennes konserterade här.
Som något ovanligt må anföras, att programmet
upptog tvenne scener i kostym, nämligen:
vansin-nighetsscenen ur »Hamlet» och slutscenen ur
»Romeo och Julia» af Vaccai.
Fröken Ilebbe sjöng med god röstdisposition
och vårdadt föredrag en aria ur »Aida». Mindre
tilltalande var hennes utförande af den bekanta
Habaneran ur »Carmen».
Derefter föredrog hon, med känd talang, tvenne
folkvisor, hvilka naturligtvis mottogos af publiken
med jubel. Detta var nu godt och väl — men
efter vår oförgripliga mening är det både ur
estetisk och musikalisk synpunkt en vandalism att
omskapa våra herrliga folkmelodier till glittrande
fio-riturstycken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
