Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK MUSIKTIDNING.
4‘
lande i en prolog, hvilken ju skall
koncentrera hela handlingen; båda två (tons
deux) trotsade ju det blodshämdens bud,
som båda deras ätter ålagt sig gent emot
hvarandra. Och emedan de gjorde detta
med full medvetenhet, varder uttrycket »af
kärleken bedragen» åter en ny
oegentlig-het; deras kärlek var visst ingen »villa»,
men deremot var det slägthatet som var
blindt (aveugles coleres). Slutet är bättre
återgifvet, dock framgår ej tillräckligt starkt
antitesen mellan hatet och kärleken,
hvilken senare föddes ur det förra; en antites,
som äfven i det följande af pjesen
flerstädes betonas, men af öfvers. försummas,
t. ex.:
Ali! je l’ai vu trop tot sans le connaitre!
La haine est le berceau de eet amour fatal!
»Ack, hans tal än klingar för mitt öra.
Alt han min ovän var för sent jag vetat af!» (s. 14.)
Som bevis på den ofvan berörda
skiftning, en karakter eller situation genom
otrogen öfversättning kan erhålla, må ett
par ställen anföras. Capulet talar i
skildringen af sina ungdomsminnen (s. 6) helt
oskyldigt och beskedligt om framhviskade
»blyga kärleksord»; originalet åter har
ut-| trycket: aveux frivoles, hvilket, som man
I finner, kastar ett helt annat ljus öfver den
. gamle syndaren. »Renaste helgon» — säger
Julia hos öfvers. i madrigalen s. 12 —
»kunna ej neka att trycka en pilgrims hand;
andaktens suckar lätt dem beveka till
försoning och nåd ibland». Ett helt annat
motiv för helgonets försonlighet ger deremot
franskan:
Calmez vos craintes!
a ces étreintes
Du pélerin prostemé
Les saintes méme,
Pourvu quil aime,
Ont d’avance pardonné.
»Förr dödens brud jag svär att blifva,
än offras som viljelös träl» (s. 41) antyder,
att sjclf känslan, revolterande mot
föräldra-despotismen, är det motiv som manar Julia
tömma sömndrycken; hésiter c’est te faire
outrage, trembler est un nianque de foi
antyder deremot, att troheten mot den
älskade är motivet; en ytterst väsentlig
skilnad, som förändrar hela Julias
karakter!
Följande ömma monolog af Romeo har
öfvers. ansett lämpligt förvandla till katolsk
hyperromantik (s. 23):
Va! repose en paix! sommeille!
Qu’un sourire d’enfant sur ta bouche vermeille
Doucement vienne se poser!
Et murmurant encor: je t’aime! ä ton orcillc
Que la brise des nuits te porte ce baiser!
»Farväl! I nattens frid till hvila gå!
I ljullig sömn ditt öga nu sig slute
Och kring din bädd, Jer drömmens englar sta,
Ett helgonsken af himlens ro sig g jute!
Sof oskulds sömn ! Ilur ljuft att slumra så.’»
Det ingår ej i planen för närvarande
uppsats att möta Wallmark på hans
egentliga och starka fält: offcnbachs-operetten.
Afven der möta oss samma inadvertenser,
ehuru det måste medges att de der
bortskymmas af de ännu större förtjensterna.
Vår granskning är slutad. Vi upprepa
ännu en gång, att densamma hvarken
kunnat eller velat sätta i fråga de särskilde
öfversättarnes kompetens. Den har endast
velat ur deras brister genom
induktionsbevisets logik sluta sig till den generalbrist,
som närmast skulle kunna sägas vara
utmärkande för den svenska
librettöfversätt-ningen, för så vidt denna genom
tryckpressen gifvit sig till pris åt kritikens
omdöme. Vi tro oss ock hafva funnit en
sådan utmärkande egenskap; den kallas sia rf
och om dess betydelse och utsträckning
kan man göra sig en föreställning, då vi
ännu en gång erinra, att vi ofvan endast
betraktat några bland de bästa tolkningarna
af de bästa öfversättarne; ty när sådana
fel kunnat begås på det färska trädet, hvad
skall då icke ske på det torra? Orätt vore
dock att ej medgifva, det tecken till ett
bättre förhållande visat sig. Såsom ett
sådant tecken helsa vi särskildt Hjalmar
Sandbergs förtjenstfulla tolkning af »Aida».
A. L.
En operaföreställning i Helsing—.
Vintern 187—.
XjcV;an hade kommit ett godt stycke in i
ouver-turen da jag kom in i min loge.
Kapellmästaren arbetade i sitt anletes svett med ryggen
emot publiken och de hvita handskbeklädda
händerna skärande luften i vida kretsar.
I samma loge som jag satt en mor med sina
båda söner, tvenne gossar på 8 och io år. I)e
lyssnade andäktigt och med allvarliga miner på
musiken. Den äldre hade en affisch i handen.
Der stod i stora bokstäfver: »Friskytten», opera
af Weber, samt personerna. Medan orkestern
utförde sitt adagio och de mera långsamma tempi i
ouverturen tycktes de båda unga gossarne drömma
sig in i en bättre verld, men så fort takten blef
raskare vaknade de och observerade med
intresserade blickar den alltmer liflige kapellmästaren.
Hans glesa, svarta lockar dansade pä hans
nickande hufvud, hans frackskört fladdrade som
vimplar för en stormil, och hans hela kropp nickade
upp och ner i oupphörlig rörelse.
»Ack, mamma», sade den äldre af gossarne,
»säg, är han der Friskytten? — Herre Gud, hvad
han är glad.»
Den unga modren tillrättavisade sin son och
underrättade honom att man ännu icke börjat.
»Nå, han der då, hvad är han, mamma?»
frågade den yngre sonen; »han som står på pallen
midt uti musiken och dansar efter den, gör han
det för ingenting?»
»Min lilla Axel, det är kapellmästaren, och han
dansar inte efter musiken, utan den spelar efter
hans takt. Han står pä pall för att han är liten
och vill att alla skola se honom!»
»Jag tycker inte att han är så vacker, mamma,
att alla ska se honom!»
»Var nu tyst, nu går ridån upp!»
Teatern föreställer en skogstrakt utanför ett
värdshus. En fet h rre med lockar sitter ensam
och stöder sin runda kind mot sin knubbiga hand.
Skottet som lossas i fonden gör honom icke
nervös. Man ropar »bravo» och sjunger en kör. En
person kommer fram och retar den fete, som slår
sig för pannan och börjar se ond ut. Man sjunger
på ord som ingen förstår, försöker bli rasande å
ömse sidor och gör slutligen allt för att det skall
se ut som vore man färdig att slåss. I detta
ögonblick inträder den furstlige jägmästaren, och han
är mycket snäll mot den fete.
Det blir fråga om målskjutningar i allmänhet,
och den fetes märkvärdiga otur denna dag.
llland jägarne finnes en svartmålad herre som
ser grym ut och har en basig röst. 1 lan talar för
sig sjelf, men så högt att både scenen och
salongen hör det; han nämner ofta namnet »Samiel»,
och ler dervidlag mycket mystiskt. Så börjas en
vacker sång, der den fete herrns röst stiger öfver
de andras, isynnerhet då han på höga noter med
mycket bestämd takt och utan synnerlig
jenuner-fullhet sjunger:
»Agatha försaka
Ej bli hennes maka,
Men jag anar intet godt. —»
Hvarpå kören, utan att se på honom, svarar :
»Se hvad q val hans blick bebo,
Säkert något ondt han anar.
Åt ditt öde dig förtro!»
Efter en stund skiljs man åt.
Den fete herrn gör några bemödanden att röra
sig och kommer ganska rikligt fram till rampen.
Han tar sig om halsen, känner på kräset, hostar,
rör på ena armen, blickar på kapellmästaren och
börjar punktligt:
»Nej jag ej längre mäktar bära
De qval som storma min själ,
Mig alla brottets furier tära
Och jag oskyldig är likväl.»
Han ser verkligen oskyldig ut. Man kan se
att han narras på sig sjelf. Inga qval tära honom,
allra minst brott.
Vid andra versen händer det något bakom
honom. En röd figur träder fram vid ett af
träden, det är en menniska med stor hatt och mycket
svartmåladt ansigte. Hans mun är ofantlig och
hans naglar qvarterslänga. Under sången går han
tvärs öfver scenen och rullar med ögonen. När
den fete herrn, som heter Max, i sängen nämner
ordet »Gud», gör den röde skepnaden en knyck,
liksom hade han en förnimmelse af något
obehagligt, och försvinner.
Kasper, den svartmuskige jägarn, smyger fram.
Ilan försöker muntra upp Max och bjuder honom
vin, som han tillblandar med någon hvit,
hemlighetsfull vätska. Max låter narra sig att dricka,
men blir ändå rädd för den röde som sitter i
busken och leker kurra gömma.
Då börjar jägarn dryckesvisan! Det liknar en
ung, lefnadslustig oxe med goda lungor, och del
tyckes vara härpå Max, herr Blomgren, tänker, då
han på sitt milda vis infaller i recitativ: »Och du
blygs icke, Agatha hade rätt att varna mig för
dig!»
Men Kasper låter inte afskräcka sig. Han
börjar berätta sagor för Max. Under berättelsen
ser man den röde smyga fram och åter försvinna;
det hela börjar antaga en alltmera hemsk prägel.
Det är med en historia om frikulor som Kasper
undfägnar den fete, som alltjemt tycks tänka pä
helt andra saker. Han stiger upp för att profva
Kaspers gevär med den underbara kulan, och rör
sig derunder med en sådan passionsfrihet att han
han icke hinner sigta upp åt kulisshimlen, innan
en tjock och stor fjädermassa kommer ner och
faller på afvigsidan, då hela dess inre anatomi af
trädlister, spik och segelgarn blir synlig,
åstadkommande i fallet ett väldigt brak. »Det är en
kungsörn», säger Kasper, och drar ur ett häl en
fjäder, som han fäster i Max’ hatt. »
Man besluter nu att nästföljande natt stöpa
frikulor på ett aflägset, något otrefligt ställe,
hvar-till Max dock med mycken svårighet tycks besluta
sig. Slutligen lofvar han att komma, och vid det
ordet hånler Kasper, vinkar åt Sami.l, och så faller
ridån. — Kapellmästaren stiger ned, går upp i
foyern och dricker punsch.
Andra akten begynner med duett mellan Agatha
och Anna. Agatha ser mycket bedröfvad ut. Det
borde hon icke göra, ty hon har ingen orsak till
missnöje, rund och välmående som hon är, och
vid de år, dä hjertesorgerna längesen borde vara
undanstökade. Och dock kan man se att hon
sympatiserar med Max. Samma lugna
temperament, samma drömmande, likgiltigt k rings väfvande
blick, samma intryck af längtan efter ro och mat
hos båda. Men hon är bedröfvad, sjunger hon,
mycket bedröfvad, och bryr sig icke om sin
väninnas glada visor. Slutligen blir hon ensam och
börjar sin aria.
»Det är vackert, goda fröken, mycket vackert,
blott litet kyligt. Takten är utmärkt, och
föredraget klanderlöst». Minen i ansigtet är stilla. Ilon
står fastvuxen vid tiljan och knäpper sina hvita
runda fingrar ihop vid midjans rundning.
Ändt-ligen kommer hon till det ställe i arian der hon
skall se ut genom fönstret. Hon beslutar sig för
att i god ordning vända ansigtet åt annat håll och
segla uppåt fonden. Der letar hon ur sin ficka
fram en näsduk och flägtar stilla i takt med sitt
allegro moderato i kulissen.
»Hur mina kinder laga,
Ilur mitt hjerta våldsamt slår.»
Ack, det kan icke vara möjligt, hon säger så
bara för ro skull, fröken von Melbin, hon är icke
alls orolig for herr Blomgren och hon vet att han
kommer just der i kulissen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
