Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK MUSIKTIDNING.
47
Genom att kunna noga beteckna vissa
toner hade bokstäfverna visserligen
företräde framför neumerna (nota romana).
Emellertid ser man i nota romana en ny
princip: melodien stiger och faller
motsvarande de små streckens och hakarnes
relativa stigande och fallande. De tjenade
dessutom i början till sångarens hjelp vid
memorerandet af en melodi efter gehör;
sedermera erhöllo de småningom en allt
större bestämdhet och förvandlade sig
slutligen till våra nu brukliga noter. I
Ryssland finner man ett liknande skrifsätt i
gamla kyrkoböcker, äfvenså hos dervarande
ortodoxa (gammaltrogna), hvilka ännu
sjunga efter sådana tecken, af dem kallade
»krukami» (hakar).
Sedermera kommo en, två och flere
linier i bruk: den öfversta vanligen gul,
den nedersta röd; derpå drog man öfver
hvar och en af dessa båda linier en svart;
på, öfver och under dessa linier satte man
tontecknen, och slutligen bestämde man
medelst en klav den ton, från hvilken
man utgick och härledde de öfriga högre
eller djupare tonerna.
Enligt Ambros (»Geschichte der
Musik») tillskrifves benediktinermunkén Guido
af Arezzo (1010—1050) tillfogandet af
ofvan nämnda två svarta linier, hvilka
drogos genom nota romana öfver den röda
och gula linien. Guido lär samtidigt äfven
begagnat bokstäfver vid notering.
Härefter brukades punkter, som sattes på och
mellan linierna, men detta först till följd
af den fullständiga utvecklingen af nota
romana, och först efter Guido, dock ännu
utan bestämmande af tidvärdet.
Klav en betecknade vanligtvis tonen c
eller f, hvilka bokstäfver man satte på en
af linierna.
I tolfte århundradet gick systemet med
linier och klaver från koralskrift öfver till
mensural- eller figuralmusik, d. v. s. en
sång för flera samtidiga och olika stämmor,
kontrapunktisk musik.
Ett noggrannare bestämmande
nödvändiggjordes af de olika höga och djupa
tonlägena hos stämmorna, som man senare
benämnde discant, alt, tenor och bas.
Emedan vid denna tid behofvet af säng
företrädesvis gjorde sig gällande vid
guds-tjensten, så se vi systemets fullständigande
och utbildning för det mesta härröra från
klostren. Ännu under läng tid måste der
discant och alt företrädesvis utföras af
män med mycket höga tenor- eller
falsettstämmor.
Ur Guidos af Arezzo tonsystem
uppstod en notplan af 10 linier; de 4 olika
stämmornas omfang fann man emellan stora
bas-oktavens G och tvåstrjukna oktavens d:
10—= tvåstrukna d,
9 — , -
8 —= ettstruki.a g.
7—
6––- ettstrukna c.
5–-
!/ ostrukna f,
3 —
£-( Gamma.—4.— = stora G.
Ett annat noteringssätt skall hafva
bestått deri att man drog 7 eller 8 linier
öfver h varandra och satte punkter blott på
men icke mellan dessa:
Altus.
Tenor.
! Bassus.
Dä man till en genom punkter
betecknad sång satte ännu en stämma likaledes
med punkter, så stodo derigenom punkter
emot (contra) punkter, och detta har
gif-vit upphof till den senare antagna
benämningen kontrapunkt.
Kontrapunktister på den tiden satte
stämmorna i en här ofvan tecknad
notplan eller partitur och kallade den
tabulator. Men en sådan fullständig notplan
behöfde icke hvarje sångare, emedan hans
omfång kunde betecknas på högst 5 linier;
ur denna tabulatur afskref man derför för
hvarje sångare hans stämma på en
förenklad plan af 5 linier. Bilinier eller s. k.
hjelplinier förekommo nästan alldeles icke,
och stämmans omfång måste inneslutas
inom dessa 5 linier, i det man gaf hvarje
stämma den henne tillkommande klaven.
I äldre musikalier finner man den nu
brukliga s. k. G-klavcn i form af en
gammal tryck-bokstaf:
5»
hvaraf man kan vara berättigad att antaga,
det våra nu brukliga klaver uppstått
genom vanställande af den ursprungliga
bok-stafven från kopisternas sida.
För höga stämman, cantus — senare
äfven discant eller sopran benämnd —
bestämde man en klav på första linien
nedifrån räknadt, och kallade tonen på
densamma c’.
ropran-klav:
3F
Detta räckte ej till för en djupare
stämma och man bestämde då att samma
noter på samma linier skulle kallas olika
och sjungas djupare:
al t-klav:
t___________________n
Då detta likväl ej räckte till för ännu
djupare stämmor, så uppkallade man samma
noter på ännu ett tredje sätt och sjöng
dem ännu djupare:
tenor-k lav:
=1
För ännu djupare stämmor hade man:
bas-klaven.
För röster af mindre omfång påfann
man derpå ännu 2 andra klaver, för att
undvika bruket af bilinier, nemligen en
c-klav för en djupare diskant, senare kallad
mezzo-sopran-klav:
och en /’’-klav för en högre bas, bariton
kallad:
u.
_SL
Då kontrapunktisterna ännu icke,
såsom nu, kände fördelen af att vid
transponerandet af ett stycke begagna sig af
andra tonskalor medelst användandet af
försättningstecken så måste de taga
sin tillflykt till andra klaver; sålunda kom
G-klavcn på andra linien i bruk:
g
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
