Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
violoncell- och kontrabasstännnorna på
särskilda system. För att komma till rätta
med den odödlige mästarens intentioner,
är det derför med afscende härpå af
största vigt och trängande nödvändighet att
dirigenten bringar åstad en
öfverenskom-melse mellan samtlige kontrabasister i
orkestern, att alla — i synnerhet vid före.
kommande längre eller hastigare passager
— vexla notföljd på samma gång och på
samma ställe, att de alla vid sanima not
börja spela en oktav högre, — då i
motsatt fall otydlighet, ja till och med ett
vanställande af den musikaliska intentionen
kan ega rum.
Derför bör väl alltid det skrifsätt
föredragas, som förbinder tonens verkliga
klang med de särskilda klaverna, och
detta uppnås säkrast och fullkomligast
genom nämnda fem klaver, hvilkas
kännedom derför är oumbärlig för en musiker,
så vida icke förlåten till de upphöjdaste
och renaste konstnjutningar skall för hoipim
alltid förblifvn tillsluten*.
Marseillaisen
och dess författare.
j ngen s. k. nationalsång har väl blifvit
så vida bekant och utöfvat ett sådant
inflytande som marseillaisen. Från första
stund, då denna »Chant des combats» 1792
sjöngs af Rhenarmén och sedan skallade
från marseillarnes leder i Paris, hvilket var
uppkomsten till dess verldsberyktade namn
— intill den dag i dag är, eger denna af
glödande frihets- och fosterlandskärlek
inspirerade sång, ej blott i dess hemland,
utan bland alla nationer, förmåga att elda
sinnena till hat mot förtryck och despoti.
Icke sällan, det är väl sant, hafva
oberättigade frihetssträfvanden och en rå
omstört-ningsanda gifvit sig uttryck i denna sång,
men det gifves ingenting heligt, stort och
skönt, som icke kan missbrukas; så äfven
med denna varmhjertade hymn, hvilken
såsom allt annat måste fattas i samband
med den tid och de omständigheter, hvilka
gåfvo den sitt upphof.
Det är emellertid ej en kritik öfver
densamma, hvarmed denna lilla uppsats vill
sysselsätta sig, utan med författarskapet till
densamma, ty detta har verkligen varit
om-tvistadt och åtminstone af en mycket
ansedd konstdomare blifvit frånkändt den
man, som af gammalt ansetts som den
sannskyldiga upphofsmannen, nämligen
Roliget de Lisle. Men då vi tala om
författarskapet, mena vi icke det dubbla af både
ord och musik. Det förra har, så vidt vi
hafva oss bekant, alltid tillerkänts Rouget.
Det senare deremot, eller komponerandet
af musiken, icke så. Om vi slå upp
Höjers musiklexikon (utg. 1864—1866) — den
fullständigaste musikhistoriska hjelpreda vi
ännu ega på svenska — finna vi der
följande notis: »Man har hittills trott, att Rou-
* Vi ha låtit förf. utan afbrott behålla ordet,
öfvertygade att han ansett sig ega goda källor,
hör egen del måste vi reservera var afvikande
åsigt i en och annan punkt, t. ex. beträffande
Gregorius’ och Guidos angifna åtgörande vid
tonskriften, ni. 111., såsom af en nyare forskning
be-tvifladt. Då emellertid dylika detaljer icke inverka
pä den rediga och åskådliga framställningen af
det helas utveckling, ha vi ansett oss böra med
tacksamhet mottaga och införa den ärade
insändarens populärt skrifna artiklar. Rid.
get äfven satt musiken till marseillaisen, [
men att så icke är förhållandet, har Fetis !
d. ä. bevisat i en artikel i Revue et
Ga-y.ette Musicale de Paris, hvari den
sannskyldige tonsättaren uppgifves varaGuillaume
Julien, kallad Navoigille.» Fråga vi då:
hvem var denne Navoigille? så upplyser
oss samma lexikon, att denne var en
talangfull violinist och tonsättare, född i
Givet 1745, fi 811. Han studerade
tonkonsten i Paris och blef der bekant med en
förnäm venetianare, som fattade
tillgifven-het för honom, tog honom hem till sig och
gaf honom det namn, hvarunder han gjort
sig känd. Sedermera införde honom
Mon-signy i hertigens af Orleans hus. Efter
dennes död (under guillotinen 1793) lefde
han af sin konst såsom orkesteranförare
och dirigerande af den olympiska logens?
berömda konserter. »Julien är tonsättare,
heter det nu vidare i vårt lexikon, »till
Rouget de Lisle’s beryktade sång, den s.
k. marseillaisen, under hans namn
(Navoigille) sjöngs den i Paris, samt blef
derstä-des utgifven under följande titel: »Marche
des Marseillais, paroles du citoyen Rouget
de 1’Isle, musique du citoyen Navoigille
etc*. — Den omständigheten, att
Navoigille infördes i jakobinerprinsens, Philippe
Egalité’s hus, vid hvilkens kapell han lärer
blifvit anstäld, vitnar visserligen om
möjligheten, att Navoigille komponerat
musiken till i fråga varande sång, men hvarken
detta eller den nyss anförda uppgiften äro
tillräckliga bevis derför. Om Navoigille
skrifvit musiken till denna marsch, hvarför
skulle den väl då ha erhållit namnet
smar-seillaise», då Navoigille hvarken var född
i Marseille eller veterligen haft något
sär-skildt att beställa med marseillarne. Är
det icke långt troligare att, såsom historien
säger oss, marschen först blifvit bekant i
Paris genom soldaterna från Marseille, och
att sången kommit till dem från
Rhenarmén, der Rouget befann sig? Föga tyckes
det kunna stämma öfverens, att Rouget
författat orden (1792) borta vid Rhen och
marseillarne sjungit sången sedan i Paris,
der Navoigille skulle ha skrifvit musiken.
Deremot låter det lätt tänka sig, att
Navoigille, såsom en bildad musiker nppteeknat
sången, måhända gjort någon förändring
deri eller arrangerat densamma för sin
orkester, hvarigenom hans namn kommit att
gälla för det sannskyldiga författarnamnet.
Att Navoigille dervid begått ett falsarium,
vilja vi icke bestämdt påstå, ehuru väl
det ej är otänkbart, att denne, som efter
prinsens af Orléans död var utan
anställning någon tid, kunde haft fördel af att
utgifva sig såsom den populära sångens
upphofsman. Emot F’étis’ uppgift, hur stort
anseende denne än må ega såsom historiker,
kompositör och kritiker, står den allmänna
meningen, som tillerkänner Rouget både
det literära och musikaliska författarskapet,
hvilket ock af nyare källor och notiser
bekräftas. Ett nytt, och såsom det synes
afgörande intyg härom lemnar oss en
nyligen af m:r Singuerlet utgifven bok med
titel » Strasbourg pendant la Revolution.
-För dem, som ej närmare känna eller
erinra sig Rougets lefnadshistoria, vilja vi
förutskicka några biografiska underrättelser
om honom. Claude Joseph Rouget,
vanligen känd under namnet Rouget de 1’Isle
(el. Lisle), var född i Long le Saulnier
(dep. Jura) d. 10 mars 1760. Vid revo-
\ lutionens utbrott var han ingeniörofficer och
! stationerad i Strasbourg, der han författade
den sång, som gjort hans namn så bekant.
Marseillaisens författare undgick, på grund
af sina rojalistiska tänkesätt, ej att blifva
fängslad, och det var ej långt ifrån att han
fallit ett offer för guillotinen — samtidigt
med det hans krigssång för den kungliga
armén, förvandlad till revolutionär hymn,
sjöngs på gatan utanför hans fängelse! -—
då d. 9 Thermidor plötsligt befriade
honom jemte så många andra ur terrorismens
klor. Utsluppen ur fängelset begaf han
sig till östra armén och blef sårad i slaget
vid Quiberon, hvarefter han fördes till
Paris, der han sedan lefde i torftiga
omständigheter och förgäten. Efter
julirevolutionen 1830 erbjöd honom
Deputerade-kammaren en pension, hvilken han dock
nekade att emottaga, äfvensom han vägrade
att taga emot det understöd, som erbjöds
honom af Ludvig Filip. Sin sista tid
till-bragte han hos en af sina vänner i
Choisy-le-Roi, hvarest han dog d. 27 Juni 1836.
Det intyg, hvilket M:r Singuerlet genom
ofvannämda bok lemnar oss i händerna,
och hvilket bevisar att Rouget verkligen
skrifvit både orden och musiken till
marseillaisen, har denna lydelse:
»Rouget (de Lisle) — så har han sjelf
skrifvit sitt namn — var bekant med
Diet-rich (mairen); han hade blifvit mottagen
hos honom, mindre för sin officerstitel än
såsom redaktör af »La Feuille de
Strasbourg», mairens organ. Marseillaisen
utkom under denna titel: Chant du guerre
pour f armée du Rhin, dédié au
rnaré-chal Lukner. Strasbourg, de
rimprime-rie de Ph. J. Dannbaeh, imprimeur de
la Municipalité, in po oblong; q p. avec
la musique.
Man kan ej med full visshet bestämma,
när Rouget skref denna sång, men efter
all sannolikhet skedde det någon af de
sista dagarne i April 1792*.
Krigsförklaringen utfärdades den 20 April, och i ett bref,
som m:r du Chastelet, kommendant på
Schlestadt, skref till Dietrich d. 29 april,
förekomma dessa ord: »Jag har icke
erhållit den stridssång af M. de Lisle, som
ni lofvat mig.»
Det finnes ett dokument, ganska litet
bekant, till hvilket originalet befinner sig
i händerna på en samlare i Strasbourg,
och som är så att säga marseillaisens
autentiska födelseattest. Det är ett bref från
Louise Dietrich, mairens hustru, till hennes
broder Ochs, af detta innehåll:
»Käre broder! Jag kan säga dig, att
jag under några dagar ej gjort något annat
än kopierat och skrifvit musik, en
sysselsättning, som roar mig och ger mig
mycken förströelse, isynnerhet denna tid, då
man ej talar om annat än politik af alla
möjliga slag. Som du vet, taga vi emot
en hel mängd folk, och ständigt måste man
hitta på någonting för att ge omvexling
åt konversationen eller för att underhålla
alla de olika slags subjekt, som förekomma
hos oss; min man har derför hittat på att
låta komponera en tillfällighetssång.
Inge niörofficeren Rouget de Lisle, en ganska
hygglig poet och kompositör, har i hast
skrifvit musik till en krigssång. Min man,
som är en god tenor, har sjungit stycket,
som är ganska! anslående och rätt originelt.
* Enligt en uppgift: den 25 April.
Rtd:s anm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
