Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är Gluck i förbättrad upplaga, mycket
lifligare och hurtigare. Men jag, å min
sida, har fått sätta på prof min
orkestre-ringstalang; jag har arrangerat musiken för
klavér och andra instrument. Jag har
sålunda fått mycket att göra. Stycket har
gifvits hos oss till de närvarandes stora
belåtenhet. Jag sänder dig här en kopia af
musiken. De små virtuoser, som omgifva
dig, behöfva endast dechiffrera detta, och
det skall säkert göra dig ett nöje att höra
stycket.
Din syster
Louise Dietrich
född Ochs.
Maj, Strasbourg 1792.»
Flere bevis för ådagaläggande af hvem
marseillaisen har att tacka för sitt ursprung,
torde ej vara behöfliga. För att emellertid
visa, det musiken till marseillaisen icke var
ett enstaka alster på tonkonstens område
af en erkändt värderad skald, utan också
ett verk af en begåfvad och ansedd
tonsättare, vilja, vi slutligen erinra om, att
Rouget de Lisle var känd som omtyckt
romanskompositör, att man af honom
känner de patriotiska sångerna : Le chant des
vengeances» och »Le chant du combat ,
4 häften romanser med ackompagnement
af klavér och obligat violin, 50 sånger till
text af åtskilliga franska författare, samt en
större romans »Tom et Lucy med
klavér-och violinackompagnement.
Törhända skall det intressera våra
läsare att se melodien till marseillaisen i dess
ursprungliga gestalt. Så här ser den ut,
åtföljd af en instrumental refräng:
Te/nps ife marche an i me.
gloire est ar–ri-vé. Con-tre nous tle la ty-ran-
->jl––-
pa––-gnei
Mu - gir ces fe - ro - ces
sol-rlats. Ils viennent jusqtie dans vos bras E-gor-
ger vos fils, vos com - pa-gnes!
Aux
ar - - mes ci - - to - yens!
for - mez vos ba-tail-
lons. Marchez, marchez, qu’un sang im-pur
Musikpressen.
Swnbka jolkvisor utgifna af K. C. Geijer och
A. A. Afzetius. Ny, betydligt tillökad upplaga,
utgifven af R. Bergström och L. Ilöijer.
Stockholm /. Ilæggstronis förlagsexpedition 1880.
I anseende till detta arbetes ofantliga vigt för
var folkliga konst, ej minst den musikaliska, känna
vi oss manade att anmäla detsamma i »Svensk
Musiktidning». Naturligtvis kan en anmälan här
endast befatta sig med dess musikaliska del, som
i den nya upplagan redigerats af L. Ilöijer.
Yi må redan från början bekänna, att vi i
vissa punkter hysa starka betänkligheter mot det
sätt hvarpå denna redaktion verkstälts,
betänkligheter. hvilka i och för sig kanske icke skulle vara
fullt sä allvarsamma, men som fa ökad vigt då
man måste betrakta samlingsverket såsom ett helt,
enär den poetiska textens redaktion af K.
berg-ström synes vara höjd öfver allt beröm, något som
med säkerhet icke kan sägas om det musikaliska
åtgörandet.
Vår första anmärkning är då den, alt den
musikaliska texten är uppstäld efter en annan plan
än den poetiska, hvilket betydligt skadar verkets
helgjutenhet. »Kmedan det ursprungliga verket» —
säger utgifvaren Bergström — »blifvit ett slags
monument i vår litteratur, har han ansett sig böra
återgifva det så oförändradt som möjligt.» Kfter
samma plan hade ju äfven utgifvaren Ilöijer bort
bibehålla melodierna med Hätiners sättning i det
närmaste oförändrade. Men detta är sä långt ifrän
händelsen, att han icke blott endast meddelat
summa nio af Jläffners sättningar (och somliga af
dessa med egna, otillbörliga tillsatser!), utan äfven
ofta gjort smärre ändringar i sjelfva melodierna,
utan att annat än undantagsvis (såsom i n:r 96 och
101) gifva hennd derför. Utan tvifvel äro dessa
ändringar verkstälda i största välmening. Utg. har
— såsom af anmärkningarna till n:r 21, 64, 65,
103 synes — säkerligen velat göra melodien
naturligare eller konseqventare, interpunktionen och
rytmen riktigare. Likafullt tro vi att detta är
obe-rättigadt i ett samlingsverk, der man väl bör
an-gifva melodierna sådana de upptecknats efter
folkets — lät vara oegentliga — sängsätt; anser utg.
äter denna uppteckning vara oriktig, så är det hans
skyldighet att angifva andra skäl härför än sitt
subjektiva tycke.
Nog naivt är det att i ett kritiskt
samlings-arbete yttra sig sålunda (not till n:r 21): »Häflner
och (irönland hafva sänkt 7:de taktens 2:dra
melodinot. Enligt ulg:s åsigt» ^!) »kan den
ursprungliga tonen här icke hafva varit någon annan än
ciss. Tonarten är rent dorisk» (?) »och vill såsom
sådan icke veta af någon filen sext. Att här göra
en för tonarten så främmande» (?) »utvikning,
be-höfves dessutom icke. (legentligheten har
förmodligen tillkommit genom osäkerhet hos
föresångaren.» Det enda som skall föreställa ett skäl i hela
detta resonnemang är påståendet att tonarten är
rent dorisk, ett påstående som emellertid just var
det som skulle bevisas. Kör öfrigt röjer utg.
okunnighet om den doriska tonartens faktiska
beskaffenhet, då han kallar utvikningen (till den eoliska)
»främmande» för densamma. Utg. visar här samma
fördom, som besynnerligt nog synes ständigt hafva
beherskat svenska musikförfattare, nemligen att
kyrkotonerna i verkligheten alltid skulle användts
i enlighet med det ursprungliga, strängt diatoniska
schemat. Detta var så långt ifrän fallet, att tvärt
om redan mycket tidigt tvetydigheten af noten b
(b durum och b molle == värt A och b) störande
ingrep i den stränga diatoniken, ett ingrepp som
i synnerhet blef legaliseradt, då det gälde att
undvika den illa beryktade »tritonus» (f—Ii). Redan
salig Marchettus af Padua tillrådde att under vissa
förhållanden i uppgående sjunga b durum, i
nedgående b molle (hvarigenom således den doriska
tonen på d konnne att likna vår melodiska
mollskala). Och den berömde teoretikern Tinctoris
föreskrifver ordagrant följande (citeradt af Ambros,
Musikgesch. III, 102): »Inde regula generalis
tra-ditur, quod in quolibet lono si post ascensum ad
ty fa $ mi acutum citius in f fa ut grave
descen-ditur, quam ad c sol fa ut ascendatur, indistinete
per b molle canatur» — hvilket i öfversättning vill
säga: »Härifrån fortlefver den allmänna regeln, att
om man, i hvad tonart som helst (således ej blott
den lydiska), efter uppstigande till b snarare vill
nedstiga till f än upp till r’, så skall utan
åtskil-nad sjungas b molle», d. v. s. att i fråga varande
b skall da motsvara vårt b, icke vårt //. Tinctoris
ledsagar denna regel med exempel, hvaribland vi
ur en hypodorisk melodi utrycka ett ställe som
något liknar det omtvistade i folkvisan:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
