Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på något sätt frambära slcäl (hvilka dock här legat
nära till hands), en sådan insinuation som A. L.,
då han efter att hafva lofordat Höijers upptagande
af (leres sättningar tillägger: »skada blott, att man
icke vågar lita på att alla äro korrekta?»
Hvilken skribent i en tidning, som vill siika göra sitt
ord gällande, talar, äfven om han egde
sakkännedom, rörande den inom sitt fack förnämste, om ej
ende, musikforskare i vårt land om
»oförskämdhet», »okunnighet», »otillbörliga tillsatser»,
»kriarättningar* &c? Vill den ännu unga Svenska
Musiktidningen hålla hvad hon i sin anmälan lofvar:
att »särskiklt bevaka den inhemska tonkonstens
intresse*, måste hon förneka dylika medarbetare
_____________________________________— SS —
skriften »Mythiska sånger och folkvisor»
afteck-nade början ser mer än besynnerlig ut. Man finner
der, efter uncialbokstafven och den genomstreckade
halfcirkeln, en figur som liknar tvenne breves,
derpå ett t? pä tredje linien och slutligen en c-klav
på samma linie. Som vi omöjligen kunde tyda
dessa förteckningar till någonting rimligt, uppsökte
vi handskriften ä k. biblioteket och funno: I st. f.
de båda skenbara breves en tydlig c-klav på första
linien, så tecknad: vidare ett \> som efter
den föregående klaven var ganska riktigt placeradt,
på fjerde (icke tredje) linien; slutligen en simpel
trea (3), såsom tecken för tempus perfeetum och
åtföljd af tvä helt små (icke länga) streck n, hvilka
lätt låta sig förklaras såsom pauser för tvenne
minimas, hvadan de båda följande fjerdedelarne äro
att anse som ett slags upptakt (naturligtvis finnes
i det gamla manuskriptet inga taktstreck annat än
mellan versraderna). Saken var således alldeles
klar; men oförklarligt blef det i alla fall, huru H.
kunnat göra en till den grad otrogen afskrift, vare
sig nu att han ej förstått mensuralskriftens tecken
eller att hans besynnerliga ritning tillkommit af
pur vårdslöshet. Af ettdera skälet har han väl ock
straxt nedanför afritat Hæflners förteckning med
ett jfi i st. f. en c-klav, hvilket vi i vår kritik voro
nog artiga att låta gälla för tryckfel.
10 Ins:s slutpunkter innehålla som man ser
endast ovett, och sådant kunna vi bemöta helt
kort. Jaså, man är icke gentleman för det man,
då en person fyra gånger farit med inkorrekta
uppgifter, icke litar på honom den femte gången!
Sådant anses annars vara i dagliga lifvet en nödig
försigtighet, i vetenskaplig granskning en pligt.
Och hvar har ins. nu igen haft sina ögon, dä han
ej märkt att vi verkligen »framburit skäl», hvilka
ganska riktigt »legat nära till hands», ja, så nära,
att de uttalas snart sagdt i samma andedrag som
den förskräckliga »insinuationen»? Än mer: den
förut såsom inkorrekt uppvisade uppteckningen af
Ahlströms sättning är ju inbegripen bland dem om
hvilka vi yttra vår misstro! Och att denna
misstro äfven om en och annan bland de öfriga ej var
utan grund, ha vi sedermera genom ytterligare
undersökningar funnit, särskildt beträffande ett ställe
i en sättning af Drake, hvilket jemte H:s öfriga
svåraste förseelser i denna väg här må införas :
Från scenen och konsertsalen.
: konsertsalen har Joseph Wicniawski
^ under de senaste fjorton dagarne
fortfarande helt och hållet dominerat det
musikaliska intresset. Det har gått nu som
mången, gång förut: stämningen hos
Stoek-holmspubliken är geni emot främlingen till
en början ofta kylig nog, men blir den en
gång väl uppvärmd behåller den sin höga
temperatur, och behåller den med orubblig
trohet.
’De båda senaste konserterna hafva också
endast varit ögnade att stegra det intryck,
som redan den första bekantskapen gaf;
man känner vid livarje ton all man står
inför en konstnär, som förmår gifva det
högsta ideela uttryck åt de konstverk han
företager sig att tolka, och att han gör det
med suveränt herravälde öfver sitt
instrument, hvilket under hans händer eger toner
och uttrycksmedel, som eljest snarare
lyckas vara orkestern förbehållna.
Om redan det enda nummer han å
första konserten utförde af Chopin visade i
hvilken fulländad grad han förstått att
uppfatta och återgifva de fina skiftningarne
hos denne komponist, lade lian detta i
dagen på ett ännu mera otvetydigt sätt
på de följande, der han med fullkomligt
mästerskap framför en hel rad af dennes
skönaste och mest karakteristiska
kompositioner — vi erinra här blott om de båda
etyderna (op. 25, n:o 11 och 12),
ess-durs-polonäsen, balladen i ass-dur och
noeturnen i f-moll — och när han nu
ändtligen, samma dag som tidningen lägges
under pressen, till afsked bjuder på ett
program, helt och hållet egnadt åt samme
mästare, skall denna afton för visst utgöra
spetsen af alla de högtidsstunder han under
sitt besök skänkt oss. Bland det myckna
han dessutom på de båda sista konserterna
framfört, synes oss särskildt böra framhållas
hans utförande af Bccthovcns Sonata
ap-passionata, der företrädesvis finalen höjde
sig till ett jätteverk af sublim storhet,
Rubinsteins präktiga sonat i E-tnoll (op. 49)
samt Lis.c Is rapsodier och transscriptioner,
i hvilka han låter allt det snillrika, det
Att sä väsentligen förändra harmonierna i
andras sättningar och dock citera dessa under sina
författares namn, det är och blir ett så svårt fel,
att de epitet vi användt och hvaröfver ins. himlar
sig, svårligen torde kunna sägas vara för starka,
ty här gäller det hvarken mer eller mindre än en
kränkning af den literära eganderätten. Och det
är i högsta grad förvånande att nu höra en sådan
kränkning försvaras frän ett håll, der man annars
plägar samvetsgrant respektera just samma
egan-derätt.
Härmed taga vi farväl af ins., beklagande att
vi till sjelfförsvar nödgats mot II. framdraga saker,
som vi helst velat leinna osagda. Ty den öppna
och bestämda förklaringen vilja vi här afgifva —
liksom vi äfven förut tydligt och ej blott, såsom
ins. påstår, »tillfälligtvis» afgäfvo den — att vi
anse II. hafva handlat i fullt ärlig afsigt och bona
fide, och att den enda bristen på noggrannhet, vid
hvilken vi vår kritiska pligt likmätigt nödgats dröja
något länge, motväges af lika stora och
mångsidigare förtjenster hos den — såsom vi af full
öfvertygelse instämma med ins. — inom sitt fack
förnämste musikforskaren i vårt land. Ju mera
man högaktar en person, dess uppriktigare tror
man sig kunna framställa en anmärkning mot
honom : se der innersta orsaken till all vår skärpa.
Ilvad åter ins. beträffar, så äro vi — dä han
tydligen i retad stämning förgått sig — böjda att med
orubbadt godmod betrakta hans opåkallade
advokatyr. * A. L.
blixtrande qvicka och storslagna, som
gömmer sig under den glänsande ytan,
framträda så förträffligt aeeentueradt, att
åtminstone vid ett sådant utförande Liszt
borde vara befriad från det allt för ofta
hörda omdömet, att han i dem skaltat till
en blott tom virtuositet.
lUotn de egna kompositioner, som
Wie-niawski redan på första konserten
framförde, och bland hvilka lians »Valse de
Concert» till den grad vunnit allmänhetens
gunst att den å hvar och en af de följande
måst gifvas såsom extranummer, har han
tillika på de följande i en
Mazourka-revcric (op. 23, n:o 7), en Etude de
Concert (n:o i) samt ytterligare ett par
småsaker gifvit nya bevis på sin talang såsom
tonsättare.
Robert Heckinann, den särskildt på
kammarmusikens område berömligt kände
tyske violinspelaren, är sedan åtminstone
tvenne föregående besök väl bekant för
Stockholms allmänhet, och om de tre
konserter för kammmarmusik han tillsammans
med sin fru Marie Heckmann, född
Hert-wig, och herr Jean Tolbecque gifvit, ej
rönt den uppmuntran de verkligen
förtje-nat, torde detta få skrifvas uteslutande på
mängden af sammanstötande
musiktillställningar under den senaste tiden, hvilken,
sågom det synes, varit allt för stor för
Stockholms i det hela lilla publik för musik
af detta slag. Heckntanns spel röjer i allt
den gedigne, fint bildade musikern, lika
mycket i solo- som ensemble-spelet, om än
detta senare dock obetingadt är hans
huf-vudfaek. Fru H. är en dugtig pianist,
äfven hon starkast i ensemblen — ehuru
man här någon gång haft skäl till den
anmärkning, att hon allt för mycket låter
pianot nedsjunka till blott ackompagnement
— och ur denna synpunkt skulle man må
hända kunnat önska att de synnerligt goda
programmen upptagit (lere ensemblenummer
än nu var fallet. Herr Tolbecque liar nu
såsom alltid spelat förträffligt, liffullt och
teljniskt fulländadt.
Vid det sedvanliga uppförandet af ’
Skapelsen » å långfredagen, kommo vi
ovilkor-ligen att tänka på livad Hanslick yttrar
med afseende på uppförandet af
»Skapelsen» i Wien. »Så långt den närvarande
generationens minne sträcker sig», säger
lian, »förgick sällan något år utan att
ettdera eller båda Haydns oratorier uppfördes,
och lika orubbligt som skapelsen i
naturen livarje vår och årstidernas vexling, lika
osvikligt återkommo »Skapelsen» och
»Årstiderna» i Burgtheater. — — —
Wiener-publiken har, i stället för att med vaken
blick segla vidare på tidens rörliga ström,
kört fast i en enda punkt af konsthistorien
— om detta är en grönskande ö eller en
sandbank, betyder för den konstnärliga
utvecklingen ingenting. — livarje ensidig
förkärlek, som af missförstådd pietet
fast-håller vid en enda auktor hämnar sig grymt
på den egna insigten och omdömeskraften
— — — Genom det uteslutande
qvar-dröj andet vid ett och samma konstverk
blir man, i ordets etymologiska och
egentliga betydelse bornerad, och pä intet
område af konsten ges det ett enda verk som
gör samtliga de öfriga öfverflödiga. — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
