Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och sitt innehåll ger anledning till ett svar, för sa
vidt Svensk Musiktidning talar till en publik, som
för svensk musik hyser intresse.
Anmälaren anmärker först att »den
musikaliska texten är uppstäld efter en annan plan än den
poetiska, hvilket betydligt skadar verkets
helgjutenhet». Af denna grava anmärkning skulle man
kunna tro att Höijer följt c?i princip i afseende pä
ordnandet af melodierna, t. ex. efter deras ålder,
deras inre frändskap eller dylikt, redaktören af
texten, herr R. Bergström, åter en annan. Nej,
melodierna följa texten troget och anmärkningen
syftar på att H. ej, såsom B. in extenso meddelar
Geijer och Afzelii anmärkningar, äfven meddelat
Ilæffners harmoniska behandling af melodierna.
Är det A. L.:s allvar att ställa ackompanjemanget
till en melodi, förutan hvilket den i vår tid
likasom i Ilæffners har svårt att tilltala en större
publik, i paritet med historiska notiser? Melodien
är hufvudsaken, och den förekommer tydlig —
tillräcklig för forskaren — både hos Höijer och
Hæffner i öfverstämman. Den första
anmärkningen, hvilken A. L. dessutom särskildt betecknar
såsom »hufvudanmärkning», mot ett källarbete
öf-ver folkvisor, får ej drabba den drägt, i hvilken
melodien klädes. Anmärkningen öfverskyles föga
af att A. E. tillfälligtvis meclgifver att »Ilöijers
sättning ej sällan är vida intressantare än
Ilæff-ners» eller »af ej ringa intresse» eller »lyckligt
kontrapunktiskt behandlad» *.
Anmälaren säger att II. röjer »okunnighet om
den doriska tonartens beskaffenhet», då han i n:r
21 takt 7 återställer melodiens doriska karakter.
Vi frukta för att det är okunnighet, om man ej
fattar Ilöijers anmärkning. Det bör ej missförstås
då II. begagnar ordet utvikning i st. f.
modulation och den saken får väl ej tynga så mycket på
hans skuldregister. (Arrey v. Dommer i sitt
lexikon : »Schlechthin gebraucht man die Ausdröcke
Ausweichung und Modulation gleichbedeutend,
die-sen flir jenen und jenen fitr diesen») 2. A. E.
hänger upp sig på ordet »främmande» och synes
alldeles förbise den betydelse som ordet fär
derige-nom att det inom musikteorin begagnas såsom
teknisk term. En ton, som ej tillhör skalan (t. ex.
tonikans lilla sext inom den doriska tonarten),
kallas rätt och slätt för främmande 3. Det må för
öfrigt bemärkas att »utvikning till den eoliska ska-
’ I detta stycke har ins. mödat sig med långa
retoriska omsvep blott för att — beslå sig sjelf
med vrängning af andras ord. Yi behöfva, för att
bemöta honom, endast citera hvad vi uti den i
fråga varande kritiken verkligen yttrat: »Efter
samma plan (som Bergström, näml. att »återgifva
det ursprungliga verket sä oförändradt som
möjligt» — så lyda Bergströms egna ord) hade ju
äfven utgifvaren Höijer bort bibehålla melodierna
med Ilæffners sättning i det närmaste oförändrade.
Men detta är så långt ifrån händelsen, att han icke
blott endast meddelat summa nio af Ilæffners
sättningar (och somliga af dessa med egna,
otillbörliga tillsatser!), utan äfven ofta gjort smärre
ändringar i sjelfVa melodierna, utan att annat än
undantagsvis gifva hemul derför». För hvar och
en, som kan läsa innantill, är det klart att här
talas om både melodier och sättning, ja att de
förra framhållas såsom hufvudsak, hvilket
ytterligare framgår deraf, att vi i det närmast följande
tala blott om melodierna en hel spalt bortåt. Ins.
måtte tycka detta ändå vara för litet. För att
tillfredsställa den oförnöjde, skola vi nu göra honom
den tjensten att meddela en liten lista öfver visor
der II. utan angifaet skäl ändrat Ihejfners
melodier: n:ris I, 5, 6, 16, 18, 36, 38, 41, 45, 54,
59» 71» 79’ 83, 94, 104 (hos Hæffner resp. 1, 5,
6, 17, 19, 43, 44, 47, 51, 67, 73, 87, 93, 95,
63, 30). Dessa ställen äro allt för talrika att
af-trycka i notexempel. Yi hänvisa derför till de
olika upplagorna, efter hvilkas jemförande hvarje
läsare lätt skall finna, huruvida melodien hos H.
är »tillräckligt tydlig för forskaren». De flesta
ändringarna äro strykningar af långa förslag, hvilka
äro allt för karakteristiska för att så lättvindigt
böra förkastas. Att icke ens någon konseqvent
princip hos H. föranledt strykningen af dylika
för–slag, synes deraf att de ibland blifvit bibehållna
(n:r 3, 24, 34 b, 51, 52, 57, 75. 86).
2 Citatet är så mycket öfverflödigare, som vi
sjelfva begagnat »utvikning» i st. f. »modulation».
3 Ins. vill här göra gällande, att H. begagnat
ordet »främmande» i betydelse af »skalfrämmande».
Vi tvifla på att det af de flesta skall fattas så i
denna sammanställning: »att här göra en för
tonarten så främmande utvikning» — der man väl
snarare vill fatta »främmande» såsom liktydigt med
»ovanlig» ellqr dylikt. Men äfven antaget att vi i
lan» är ett uttryck, hvaraf A. E. icke H.
begagnar sig. A. L. säger att H. »med full rätt
opponerar sig mot Ilæffners funderingar om en nordisk
skala». Skall då denna opposition gälla
»sättnin-garae», icke melodiens uppteckning?4 Och tror
A. E. att korrektion af en uppteckning göres
genom i någon handbok uppletade, lösryckta
latinska citat? Yi tro snarare på grund af ett ödmjukt,
träget och mångårigt studium af naturen såsom
den hos folket uppenbarar sig ft. Mot anmälarens
säkra påstående »att i de fall, då folkvisan afviker
från teorin, sker det alltid till förmån för de
moderna* tonarterna», må sättas erfarenheten hos alla
dem, som haft tillfälle att i trakter, der ännu ej
positiv och dragspel fullbordat det förstörelseverk
af folkets tonsinne, som halfbildade klockare
-påbörjat, samla folkmelodier, nemligen att
inlednings-tonsteget såväl det stigande som det fallande helst
göres stort, hvilket för vår s. k. moderna skala är
en galenskap och för hennes förfäktare en
förargelse, säkerligen ock för A. E., då han betecknar
folkets sångsätt »oegentligt» °.
Yi hafva uppehållit oss vid denna anmärkning,
enär anmälaren sjelf gör 2/3 petitspalt deraf. Den
nya och verkligt originela frågan om, huruvida den
trestämmiga satsen är lämpligare för »folkvisans
enkla skogsnatur», må hans eget förstånd besvara ’.
A. E. talar om IT.s subjektivitet, men motiverar
sjelf sin uppfattning med hvad som fordras af örat.
Vi tro oss kunna vädja för Höijer mot Hæffner
till lika goda öron som A. L., och det just der
öfver den förre med de starkaste uttryck stafven
bryles. För öfrigt inskränka vi oss att konstatera
genom en jemförelse med den äldre upplagan
(Norstedt & Söner, Sthlm 1846), att A. E:s påstående,
att II. ändrat väsendtliga melodinoter i n:o 18,
fråga om detta ord missförstått II., så inverkar
detta ingenting på hufvudsaken, som här gälde att
med de för ins. så förhatliga latinska citaten
bevisa, att en dorisk melodi ej ens af de strängaste
teoretiker förmenats att undantagsvis upptaga lilla
sexten, och att detta väl således ännu mindre
förmenats henne af folkets diktare, hvilka måste
antagas hafva ännu mindre än de förra låtit binda
sig vid det stela, gregorianska schemat.
4 Vi förstå icke frågan, som synes vara stäld
till — H.
5 Och detta är alldeles precis hvad äfven vi
tro. Och just derf ör ha vi opponerat oss mot den
i fråga varande ändringen, som H. sjelf säger sig
ha verkstält (icke på grund af någon angifven,
bättre uppteckning efter folket, utan) blott på grund
af sin egen subjektiva »åsigt» att den ursprungliga
tonen här icke kan hafva varit någon annan än
ciss, emedan »tonarten är rent dorisk». Det är
eget att icke ins. inser, huru abstrakt spekulativt
och dogmatiskt II. härigenom förfarit. Men ins.
har förmodligen varit förblindad af sin egen
originella »åsigt» om folkvisorna, hvilken nu följer.
6 Den här framstälda regeln om folkvisornas
inledningstoner är verkligen så öfverraskande, att
vi lifligt uppmana ins. att till Svensk
musiktidning lemna en närmare redogörelse för denna
teori, som ställer ins. i ledet jemte Hæffner och
Södling såsom uppfinnare af »nordiska skalor».
Till dess ins. framlagt ett splitter nytt material till
bevis för sin sats, är det emellertid nog tidigt att
påbjuda densamma såsom auktoritet och mana oss
att utan vidare gå under oket. Vi beklaga att vi
ej kunna visa ins. denna artighet, så mycket
mindre som vi icke känna en enda hittills befintlig
samling af folkmelodier (Julius Bagges
förtjenst-fulla »Svenska polskor för violin» inbegripna), der
det stora inledningstonsteget ens i nämnvärd mån
förekommer annat än i mollmelodier, som
modulera till dur, eller någon gång i eoliska, doriska
etc. melodier och då antingen i öfverensstämmelse
med teorin eller ock, som vi sagt, afvikande till
förmån för moderna begrepp; i slutfall särskildt
förekommer stor inledningston nära nog aldrig,
åtminstone ytterligt sällan. Och detta lär väl
åtminstone hvad Ilæffners samling beträffar
svårligen kunna tillskrifvas »positif och dragspel»,
eftersom dragspelen i Sverige ej populariserades
förr än omkr. 1857 och positiven åtminstone ej
äro äldre än sedan århundradets början
(Eundin-Strindberg, Gamla Stockholm, s. 129), hvadan de
väl svårligen hunnit förstöra folkmusiken redan
1814—16, då Geijer-Afzelii folkvisor utkommo.
7 Öm ins. behagar reflektera derpå, att den
trestämmiga satsen onekligen är enklare än den
fyrstämmiga och att det enkla passar för det enkla,
så torde äfven insändarens förstånd räcka till för
att besvara den alls icke originella frågan.
takt 2 och n:o 45, takt 3 icke är med sanningen
öfverensstämmande 8.
Anmälaren yttrar sig: »Så länge man i
Sverige icke eger någon musikalisk vetenskap *, får
man måhända icke begära, det våra musiker skola
veta, att första vilkoret för all vetenskaplighet är
kritisk noggrannhet i forskning och analys» — en
rätt säregen komplimang till alla dem som i vårt
land teoretiskt sysselsätta sig med den musikaliska
konsten, men då yttrandet framslungas mot just
den, snart sagt ende, som på senare tider riktat
vår musikhistoria med bidrag grundade pä egen,
sjelfständig forskning, är det mer än säreget, det
är — för att begagna anmälarens eget språk —
oförskämd t °. Och på tal om A. E:s språk och
skrifsätt: hvilken gentleman tillåter sig, utan att
8 Eemnande å sido den outredda frågan,
hvilkendera af oss två har de bästa öronen, vilja vi
här blott »konstatera», att ins. åtminstone icke har
särdeles vakna ögon. då han endast forskat i en
upplaga, som utgafs 13 år efter Ilæffners död, men
icke i den genuina af 1814—16. Den förra säges
visserligen af R. Bergström (Förord, sid. XXX)
vara en facsimileupplaga, och detta må vara sant
om texten (som blott omfattar första delen), men
gäller alldeles icke om noterna, hvilka tvärt om
uppvisa icke så få afvikelser från den genuina
upplagan, sannolikt tillkomna genom tryckfel. Ilade
ins. gjort sig mödan att slå upp i den
ursprungliga upplagan (nr 19 och 51, motsvarande II. nr
18 och 45) eller ock blott i den härmed
fullkomligt öfverensstämmande Ahlströms samling (nr 82
och 180), så hade han funnit följande materiel till
jämförelse:
Hæffner:
gångar sig i al - la fem. Man spe-lar i
Höijer:
Ins. hade då besparat sig obehaget att finna sin
med öfvermodig tvärsäkerhet mot oss utkastade
beskyllning för osannfärdighet — rikta sig mot honom
sjelf. Att ins. också påstår oss hafva citerat takt
3, då vi citerat takt 13, är i stil med ins:s hela,
af lidelse förvirrade artikel i öfrigt.
9 Detta skall nu utgöra balansen — om ej i
Europa, så dock i ins:s äfventyrliga lindans på
polemikens hala ståltråd. Redan från början dömd
att störta och bryta halsen, famlar han efter ett
stöd och tror sig finna ett sådant i en parentes,
som icke egentligen hör till saken — ty äfven om
ins. kunde vederlägga det kursiverade allmänna
påståendet, så gjorde detta naturligtvis hvarken till
eller frän i den speciela sak-kritiken öfver II:s
redaktion af folkvisorna. Men ins. lär icke kunna
vederlägga det, lika litet som vi lära kunna
försvara det — i ins:s ögon nämligen, och detta af
det enkla skäl, att ins. uppenbarligen med
»vetenskap» menar något helt annat än vi. Vi tro som
vi sagt, att första vilkoret för vetenskaplighet är
kritisk noggrannhet, och det är just hvad vi sakna
hos H., äfven i den lexikaliska handbok, som
förmodligen af ins:s antydningar åsyftas och som vi
för öfrigt skatta minst lika högt som ins.,
nämligen för det flitiga, långvariga och omsigtiga
arbete, hvarom den bär vitne. Ilur det åter förhåller
sig med nämda vetenskapliga noggrannhet särskildt
i fråga om folkvisorna, derom vitna våra prof och
listor tillräckligt. Begär ins. flere bevis, så se här
ett par:
I H:s anm. till nr 96 säges att Hæflners
uppteckning har blifvit jemförd med handskriften »En
Yijsebook» etc. Denna anm. kan lätt ingifva
läsaren den tron, att II. funnit anledning att i något
afseende beriktiga Ilæffners uppteckning efter
handskriften. Döm då om vår öfverraskning, när vi togo
kännedom om nämda handskrift på k. biblioteket
och funno, att Ilæfner citerat troget, men H. icke!
Den förre har (under nr 64) upptecknat visan som
hon står, utan synnerlig omvexling i rytm och
utan klav; den senare har rytmiserat henne och
satt henne i hypoeolisk ton. Detta arrangemang
hade väl åtminstone bort omtalas i samma
anmärkning, som nu genom sina sväfvande ordalag kan
kasta en oförtjent skugga på Häffner? Nog hade
sådant varit en »vetenskapsman» värdigare.
Ett annat än värre exempel erbjuder nr 101
(Hæffner 62), som visserligen af II. blifvit satt i
(len rätta tonarten — den Hæffner missförstått —
men hvars bland anmärkningarna af II. efter hand-
* Kursiveringen är ickc gjord af genmälaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
